Kategoriarkiv: Datorer och Internet

Jag vill flattra dig!

6 svar

Istället för att betala för en tidningsprenumeration betalar jag hellre de för bloggar jag läser och uppskattar.

Flattr är ett sätt att betala för det du gillar på Internet.

Skillnaden mellan Flattr och tidningsprenumerationen är dock att om jag får en tidning jag inte tycker är så bra måste jag ändå betala för den när jag har en prenumeration. Med Flattr väljer jag själv vilka blogginlägg jag tycker är värda att betala för. Den fasta summan jag betalar varje månad fördelas sedan över de blogginlägg jag har valt att flattra. Smart va?

Dock tycker jag att det är alldeles för få som har Flattr installerat på sina bloggar, vilket resulterar i att det är samma människor som får mina Flattrpengar varje månad. Därför har jag idag installerat Flattr-knappar i min blogg. Inte för att jag ha några ambitioner att bli rik på mitt bloggande eller för att jag tror att folk vill flattra mig utan mest egentligen för att jag vill göra Flattrknappen vanligare på nätet och påminna dig om att du också borde lägga flattrknappar i din blogg. Använder du WordPress rekommenderar jag Flattrpluginet.

När sökmotorkatastrofen inträffar

Lämna ett svar

Ni minns i september när jag hade lite fullt upp och allmänt kaos omkring mig? Mitt i den vevan bytte min gamla arbetsplats namn. Det var Lagos Mode (den butik jag började jobba i redan som 16-åring) som nu skulle byta namn till Sandströms, tre år efter att ha blivit uppköpt av kedjan. Detta innebar så klart också ompekning av det gamla domännamet. Och såhär i efterhand får jag i ärlighetens namn erkänna att jag hade lite bråttom och följde inte upp ordentligt att det gjordes på rätt sätt.

Jag måste nästan flika in lite historia här. Jag byggde en webbsida åt Lagos Mode redan 2002, den har alltså legat på samma domän i åtta år och har med sitt ovanliga namn i stort sett bara haft konkurrens av Wikipediaartikeln om Nigerias huvudstad vid sökning på ordet Lagos som butiken kallas i folkmun. År 2007 fick butiken alltså en ny ägare i Sandströms som är en liten kedja på nio butiker. Sandströms hade då ingen webbsida alls så jag fick helt enkelt bygga ytterligare en sajt på sandstroms.nu. Sedan dess har de båda sajterna funnits parallellt eftersom Lagos Mode har haft kvar sitt butiksnamn. Då Sandströms är ett lite vanligare efternamn och sajten var ny tog det ett tag att placera sig högt på Google men efter en insats från mig sommaren 2009 hade de tagit sig förbi kött, järnvägar, verkstäder, arkitekter och aktieanalysföretag och låg etta på sökordet Sandströms. För att inte vara någon form av sökmotorexpert var jag lite stolt ett tag då…

Tills igår kväll.

Igår försvann nämligen sandstroms.nu i princip från Google. Givetvis hade det att göra med den där ompekningen som gjordes för en och en halv månad sedan. Även om jag förstod direkt vad som hade hänt och vad som var fel fick jag någon slags panik och blev rädd att den skulle försvinna helt och hållet, ungefär som när det där partiet som jag inte vill ha i riksdagen försvann från Google i somras. Som tur är har min gode vän sökmotorexperten Nikke Lindqvist bloggat en hel del om vad som hände då och när han är i farten försöker jag alltid lära mig så mycket som möjligt. En sak jag har lärt mig av Nikke är att om man ska peka om ett domännamn permanent så ska man göra en 301 redirect (senast hörde jag det sägas på Internetdagarna). Och det var just en 301 redirect som saknades här. Eftersom jag inte hade behörighet att göra det själv har jag idag ringt webbhotellet som hostar sajten och bett dem fixa det vilket de gjorde för några timmar sedan. Nu hoppas jag att Sandströms är tillbaka på Google inom kort under sitt riktiga domännamn.

Vad har jag då lärt mig av detta?

  • Ha inte för bråttom när du har med domännamn att göra, tänk gärna ett extra varv innan du ändrar något.
  • Var alltid tydlig när du kommunicerar med ditt webbhotell, tro inte att de kan läsa dina tankar.

Och vad har jag fått bekräftat som jag redan visste?

  • Google har väldigt mycket makt och gör man inte rätt kan det gå riktigt illa.
  • Fortsätt att lyssna och lär av människor som till exempel Nikke och andra smart asses.

Vad händer?

Lämna ett svar

Jag har dragit på mig någon slags infektion eller något vilket gör att jag de två senaste dagarna bara har varvat jobb med sömn och som det ser ut nu är det vad jag kommer ägna morgondagen åt också. Det här gör att jag missar vad som händer runt omkring. Exempelvis uppmärksammade jag #firesheep först ett dygn efter alla andra. Joakim Jardenberg har bloggat både en och två gånger om hur man kan skydda sig.

Annat som jag borde ha bloggat om de senaste dagarna är:

  • Att Morris Motorcycles kom sexa i VM. Fantastiskt jobbat av de delar av teamet som var på plats i Albacete, Spanien.
  • Att jag inte åstadkom speciellt mycket under natthacket på Wordcamp. Jag registrerade dock domännamnet mediakalendern.se och testade en hel del olika kalenderlösningar som jag inte gillade. Jag har lite idéer kring detta men inte så mycket tid. Har du fler idéer om vad jag ska göra med det här domännamnet eller vill hjälpa til att bygga något? Hör gärna av dig. Kanske kan vi göra något tillsammans?
  • Idag har vi från Wireless@KTH lanserat The Unwired People, communitysajten för forskare och ingenjörer inom mobila system och tjänster. Joina gärna och ”let’s talk wireless” som vi säger.

Det har förmodligen hänt en hel del annat som jag har missat. Något mer jag borde ha koll på?

Den sociala historien om #3brutnaben – Mitt bidrag till #SSWC-boken

12 svar

– Ska du inte ringa till någon?
Jag försökte låta bli att både skrika och gråta när jag kämpade mot smärtan där jag låg i snön på den iskalla trottoaren.
– Eh, jag har ingen familj i stan ändå, var allt jag lyckades få fram.
– Men ring någon annan, ring vem som helst.
Tjejen som hade ringt efter ambulansen insisterade. Senare har jag så klart förstått att hon inte bara ville lämna över mig till ambulansmännen utan att någon visste var jag befann mig.
Jag ringde till min vän Sanna Stefansson (@sanapes) och flämtade:
– Jag tänkte bara tala om att jag ligger och väntar på ambulans. Jag har förmodligen brutit någonting. Min fot är vriden åt fel håll.
Några minuter senare i ambulansen, på väg till #stgoran kom chocken. Jag grät och skrek som en stucken gris samtidigt som jag matades med både morfin och lustgas. Först inne på akutmottagningen hade jag fått tillräckligt med morfin för att kunna tänka på annat än smärta. Eftersom det var lite väntetid tog jag upp telefonen för att kolla twitterflödet. Via Sanna hade nyheten nått Twitter och jag hade nu fler mentions än min morfinbedövade hjärna kunde räkna. Ingen visste vad som hade hänt mer än att jag var skadad och på väg till sjukhus i ambulans. Egentligen visste jag inte mera själv i det läget och twittrade ut:
– Jag lever. Har förmodligen brutit minst ett ben. Är på #stgoran.
– Förresten, om jag skriver något konstigt beror det på att jag är hög på morfin.

Där började storyn om tre brutna ben, hashtaggen #stgoran och den kärlek som visades mig genom de sociala medierna när och efter jag råkade ut för en olycka den 17 februari 2010. Det har aldrig blivit av att jag har skrivit ner den här historien. Mycket beroende på den mängd starka mediciner jag tog under den första månaden efter olyckan som tvingade mig till bloggpaus. Men eftersom flera har efterfrågat en text på ämnet kände jag att det skulle få bli mitt bidrag till #sswc-boken.

Jag heter Maria Hägglöf, bor i Stockholm och är nyutexaminerad och nyanställd kommunikatör i nya medier. I augusti börjar jag jobba som ansvarig för en ny communitysajt på Wireless@KTH. Det här är delar av historien om våren 2010, våren då jag lärde mig gå för andra gången.

Jag hade suttit på #ilcaffe hela eftermiddagen och skrivit på mitt slutprojekt (en form av examensuppsats) och var på väg till Scandic Anglais på Östermalm för #wpfika. När jag kom ut från tunnelbanestationen vid Östermalms torg svängde jag ner på Humlegårdsgatan. Längre än så kom jag inte innan jag halkade på den isklädda trottoaren som dagen till ära hade täckts med någon centimeter nysnö. Jag hörde ljudet av ben som knäcktes i kroppen och sedan kom smärtan.
På #stgoran fick jag veta att jag hade en trimalleolär fotledsfraktur, det vill säga tre brutna ben i fotleden. En operation väntade påföljande dag. Twitteraktiviteten runt min olycka var igång långt innan jag hade tänkt tanken att själv twittra om den. Redan när jag startade Tweetie på akutmottagningen slog den sociala mediekärleken emot mig med otaliga meddelanden och frågor om vad som hade hänt. Ett par timmar senare stod en man jag aldrig tidigare hade träffat vid min säng på #stgoran. Jag var trött och starkt medicinerad. Jag hade storgråtit och eftersom jag inte hade sett mig själv i en spegel på hela dagen hade jag förmodligen smink i hela ansiktet och såg troligtvis ut som ett spöke. Han var välklädd. Skjorta, slips och en stilig cardigan. I handen höll han en påse med förnödenheter.
– Maria?
Jag hade väl trott att det var en ängel om det inte vore för att jag kände igen snubben. Jag hade senast sett honom raka av sig allt hår på huvudet live på webben bara några dagar tidigare. Morris Packer (@morpac) hade ryckt ut för att hjälpa en tweep i nöd. Jag minns idag ingenting av vad vi sa till varandra, men jag är ändå oerhört tacksam för hans besök. För utöver att jag fick en påse med nödvändiga saker var Morris den enda människan jag träffade under min tid på sjukhuset, förutom vårdpersonal och andra patienter. Fem dagar senare skulle jag dessutom ligga över Morris axel när han sprang upp för de tre våningarna till min lägenhet för att göra det jobb färdtjänst inte klarade av att utföra.

Tiden på sjukhuset var förstås långtråkig. Men det är ingenting mot vad den hade varit om jag inte hade haft min iPhone som min förstående sköterska var noga med att se till att jag ständigt hade till hands. På Facebook hade jag släkt och vänner som näst intill krävde uppdateringar om hur jag mådde. Några av dem var sjuksköterskor som snällt svarade på alla mina frågor så att jag slapp trakassera sköterskorna på #stgoran alltför mycket. På Twitter fick jag i snitt 10 nya följare om dagen, vilket är mycket för mig som får 0-2 nya följare per dag annars. Jag tyckte också att det var märkligt eftersom mina tweets bara innehöll gnäll över smärtan eller hur äcklig sjukhusmaten var. Och ständigt kom där nya krya-på-dig-hälsningar från både gamla och nya tweeps.

Efter utskrivning bestod de två följande veckorna mestadels av att ligga i min säng med min gipsade fot i högläge. Olyckan hade drabbat mig vid precis fel tillfälle. Deadline för mitt slutprojekt passerades, det var sista terminen på utbildningen och jag sökte värdföretag för min sista praktikperiod. Det sista jag behövde var detta. Tack vare de sociala medierna höll jag humöret uppe. Där fanns ständigt människor som inte bara visade mig sympati utan också höll mig aktiv och fick tiden att gå, vare sig det var dag eller en av alla sömnlösa nätter. Där fanns också människor som konkret erbjöd sin hjälp med att handla eller med andra praktiska saker. Vissa som jag kände väl men även människor jag inte kände särskilt väl eller hade träffat tidigare.

Det är svårt att i ord beskriva den kärlek jag kände från de sociala medierna under den här tiden. Ett exempel bland många är då jag ungefär en månad efter olyckan ringde Brit Stakston (@britstakston) i ett helt annat ärende och trots att hon satt upptagen i ett möte tog hon sig tid att fråga:
– Hur är det med din fot?
Då hade jag ännu inte träffat Brit AFK.

Det låter helt vrickat men jag har både min fotskada och de sociala medierna att tacka för mycket. Om det inte vore för olyckan hade jag förmodligen inte:

– fått en vän för livet som heter Morris Packer och som är världens galnaste och snällaste figur.

– fått hembesök av David Hall (@moonhouse) och suttit och pratat nördtalk med honom en hel eftermiddag.

– varit med och firat Nikke Lindqvists (@nikkelin) födelsedag på #ilcaffe tillsammans med ett gäng andra tweeps.

– varit på tweetup tillsammans med @selanna, @rymdapa och @lilashrink samma dag som jag tog bort min ortos. Jag har aldrig skrattat så mycket på en tweetup som den.

– varit en av teammedlemmarna i Sveriges första roadracingteam för elmotorcyklar.

– fått flera nya tweeps som började följa mig i samband med olyckan.

– kommit till #tweetupsthlm i mars dit jag fick skjuts av @tesas.

Det finns säkert mycket mer att rada upp här. Bland annat tror jag att jag kan tacka fotskadan för ett antal fördjupade relationer via Twitter. När något händer utöver det vanliga, då skapas förutsättningar för samtal på en annan nivå. När man befinner sig i en utsatt situation, då visar det sig att i de sociala medierna finns människor som bryr sig om mig och mitt välmående. Inte bara om min åsikt i diskussionen om Google, Facebooks nya layout, @SJ_AB på Twitter eller Gowalla vs. foursquare.

Jag är övertygad om att jag har de sociala medierna att tacka för att jag över huvud taget tog mig igenom våren så pass bra som jag gjorde. Tre månader efter min operation släppte jag kryckorna. Under dessa tre månader skrev jag klart mitt slutprojekt med gott betyg, genomförde min sista praktikperiod hos @annalindberg på @30minuter och bara en vecka senare än mina klasskamrater fick jag min examen som kommunikatör i nya medier. Hade det inte varit för den ständiga uppmuntran via Facebook och Twitter som höll mitt humör uppe och fick mig att kämpa, hade jag förmodligen inte klarat mig så bra.

Det är bland annat därför som jag älskar de sociala medierna och kärleken som finns hos dem. Och till alla er som skickade en uppmuntrande tweet eller två under våren. Min kärlek och tacksamhet till er är stor.

Maria Hägglöf
maria.hagglof.info
twitter.com/mariahagglof

Det här inlägget är mitt bidrag till #SSWC-boken, som ges ut på Sweden Social Webcamp på initiativ av @piratforlaget.

Maria och tekniken

Lämna ett svar

För att väga upp texten om mitt skrivande med en kärleksförklaring till tekniken kommer här ännu en personlig text som jag tidigare har publicerat på engelska. Den här texten innehåller inte lika mycket blandade känslor som den om skrivandet, den innehåller bara mitt ego, kärlek, nostalgi och mycket teknik.

När jag var liten hade jag ett par dockor som jag hade fått från mina föräldrar. Jag förstod aldrig det roliga i att leka med dem. Istället föredrog jag att leka med min brors bilar, bygga kranar med hans Brio Mec och städer med hans Lego. De enda egna saker som jag verkligen gillade att sysselsätta mig med var mina pussel. Pussel var tydligen ”flickigt” nog för att jag skulle få ha mina egna. Jag hade en period då jag var tvungen att göra minst ett pussel varje dag innan jag gick till dagis. Allt detta var bara början på vad som skulle forma mig till ingenjören Maria.

När jag var sex år gammal kom datorn in i mitt liv. Min pappa hade lånat en ”bärbar” dator från jobbet som var så tung att jag inte kunde lyfta den själv. Dess skärm hade två färger, mörkorange bakgrund och ljusorangea tecken. Jag tyckte att den var fantastisk. Jag spelade spel som hette Pacman och Frogger och jag skrev helt meningslösa saker, bara för att få sitta vid datorn. Jag började snart tjata på mina föräldrar att de skulle köpa en dator, men de tyckte att det var för dyrt.

Så en sommardag 1990 vann min älskade pappa en Commodore 64 i en löptävling. Lyckan var fullständig! Vi hade en dator hemma och man kunde ansluta den till TV:n och spela spel i olika färger! Min bror och jag spelade varje dag. Ett par år gick och när vi kom hem från mormor och morfar på julaftonskvällen 1992 stod där en stor låda i vardagsrummet. På lådan läste vi ”God Jul, till familjen Hägglöf från Tomten”. Ni kan antagligen gissa vad lådan innehöll … Nej, det var ingen PC. Tack vare min gammalmodiga och snåla far hade vi nu en begagnad Commodore 128, inklusive bildskärm, diskettstation och alla andra tillbehör du kan tänka dig. Kartongen innehöll också en bok och med hjälp av den, skrev jag min första Basic-kod med gröna bokstäver.

10 PRINT "Maria"
20 GOTO 10
En liten förkyld liten datahacker.

En liten förkyld liten datahacker.

Åren gick och jag fortsatte att bygga saker, även när jag blev för stor för leksaker. När mina föräldrar köpte möbler från Ikea, var det alltid jag som satte ihop dem. När en kabel skulle dras eller när pappa hade köpt en ny teknisk pryl, var jag alltid där för att hjälpa till med installationen.

När jag var 12 år, fick vi en PC till vårt klassrum i skolan. Eftersom vi inte hade någon PC hemma brukade jag stanna kvar efter skolan och sitta framför datorn i klassrummet. Mina dåvarande lärare ska ha tack för att de lät mig sitta där. Högstadieskolan däremot var värdelös på alla sätt. Där fanns en låst datasal där vi elever inte fick vara och eftersom vi fortfarande inte hade en PC hemma, hade jag ingen dator i mitt liv för ett tag. C64 och C128 var ju inte så hett längre. Min kompis Johanna blev min räddning. Hon hade fått Internet hemma, året var 1996 och vi satt vid hennes pappas dator och chattade på aftonbladet.se. Åh, vad jag önskade att vi hade dator och Internet hemma så att jag kunde utforska Internet ensam, i lugn och ro.

Hösten 1998 hände det äntligen, det jag hade längtat efter i halva mitt liv. Min mamma tog en leasing-PC genom jobbet och vi fick också Internet. Jag började chatta på IRC, använda ICQ, ladda ner MP3-filer (på den tiden kunde man faktiskt ladda ner musik direkt från webbsidor) och bygga min första hemsida. Internet blev mitt liv, ganska snabbt, och när någon i familjen fick problem vid datorn, var jag där för att lösa det.

När jag slutade gymnasiet hade jag ägnat många tankar kring om jag skulle fortsätta studera ekonomi eller om jag skulle välja något tekniskt. Till slut följde jag mitt hjärta och valde IT-programmet vid Mittuniversitetet i Sundsvall. På universitetet lärde jag mig en hel del programmering (allra roligast var php). Och trots att jag till slut insåg att jag inte vill jobba som systemutvecklare, kommer mitt intresse för teknik och datorer alltid att vara en stor del av mitt liv. Mitt teknikintresse är det intresse som har präglat min personlighet mest och även om jag har många olika vänner som jag gillar så känner jag mig alltid ”hemma” i sällskap av mina ingenjörsvänner.

Nu har jag dessutom mitt teknikintresse och min ingenjörsutbildning att tacka för mitt nya jobb. Det är dags att börja hänga med ingenjörer på heltid igen. Märkligt, men roligt.

Grattis Sverige, PSI-lagen är här

6 svar

Idag införs PSI-lagen (Public Sector Information). En viktig lag som innebär att svenska myndigheter ska göra sin data tillgänglig på ett enkelt sätt. Det innebär att externa aktörer kan utveckla smarta och användbara tjänster genom att använda till exempel väder- eller kartinformation från de svenska myndigheterna. För att möjliggöra detta krävs att myndigheterna släpper ett API så att tjänsterna tekniskt kan kommunicera med varandra. Jonas Lejon och Joakim Jardenberg har därför författat ett öppet brev till myndigheterna som jag ställer mig bakom och återpublicerar. Varför? Självklart för att det främjar mina utvecklarvänner att skapa bättre tjänster som förhoppningsvis gör vardagen smidigare för oss alla. Dessutom för att det skulle kunna berört mig personligen om jag hade fortsatt att utveckla och inte blivit hooked på content. ;)

Kära generaldirektörer, låt oss tillsammans göra världen bättre!

Ni sitter sedan många år tillbaka på stora mängder data som är intressant ur flera aspekter. Det handlar om information som vi skattebetalare redan betalt för. Olika aktörer i samhället kan vidareutnyttja information för olika ändamål, t.ex. genom skapandet av nya e-tjänster, såväl kommersiella och ideella. Men ofta har det varit förknippat med stora kostnader och svårtillgängliga lösningar. Äntligen ser vi en ändring komma till stånd.

Att vi entreprenörer kan ta del av denna information även elektroniskt har vunnit laga kraft sedan idag, den 1:a juli 2010. Den så kallade PSI-lagen (Prop. 2009/10:175) öppnar upp för stora möjligheter att skapa tjänster som förbättrar vardagen för oss alla.

Att ni själva sitter på kunskapen att förädla denna information i viss mån är mycket möjligt, rent av sannolikt, men om fler får möjlighet att jobba tillsammans så kommer garanterat resultaten att bli ännu bättre. Det saknas sannerligen inte internationella exempel på de effekter man får av att släppa publikt data tillgängligt för vidareutnyttjande.

Vi vill därför uppmana alla myndigheter och deras chefer att snarast börja arbeta i PSI-direktivets anda och uppfylla den intention som lagen speglar. Citerar från regeringskansliets sida om PSI – vidareanvändning av information:

”Syftet med lagen är att främja utvecklingen av en informationsmarknad genom att underlätta enskildas användning av handlingar som tillhandahålls av myndigheter.”

För att detta ska bli verklighet krävs i praktiken ett API till era tjänster. Vi vill därför med detta brev uppmärksamma er på behovet av att ni skyndsamt öppnar upp en sådan möjlighet. Först då kan vi börja jobba på allvar, och först då kan både ni, vi, lagstiftarna och samhället se den fulla nyttan av den utveckling som startar nu. Vi är många som är villiga att hjälpa till, så se det här brevet också som en utsträckt hand. Dialogen är igång, nu är bollen er.

Ovanstående text är i huvudsak författad av Jonas Lejon (ansvarig bland annat för tjänsten govdata.se), bearbetad av Joakim Jardenberg (bland annat projektledare för Makten och Öppenheten) och helt fri att kopiera, bearbeta och vidarebpublicera enligt CC0.