Maria Hägglöf

En hybrid i det digitala medielandskapet

Maria och skrivandet

Postat den: | juni 28, 2010 | 7 kommentarer

Jag har funderat på att skriva den här texten i minst ett halvår, det är därför den är så lång. Det är en personlig text. En text om hur personer i ens omgivning kan påverka ens livsval.

När jag var drygt ett år och gick på dagis hände det ibland att dagisfröknarna inte riktigt hade koll på vart jag var. Det var dock oftast ingen fara, för nästan alltid satt jag i förskolans tysta rum och bläddrade i en bok. När jag var 4 år kunde jag läsa. Det gick till ungefär som när Mymlan lärde sig läsa. Skrivandet började väl i samma veva. När  mina föräldrar och andra i min närhet förstod att jag låg före mina jämnåriga när det gällde bokstäver och ord ville de såklart att jag skulle visa upp mina färdigheter så mycket som möjligt. Jag läste böcker för mina kompisar på dagis, jag skrev brev till släktingar i hela Sverige och jag blev inspelad på kassettband när jag läste högt ur barnböcker.

När jag några år senare började skolan tillsammans med 24 andra sjuåringar blev jag snart ”Maria som inte behöver någon hjälp, hon som kommer klara sig bra ändå”. När man var klar med sin ”Läsa-tyst-bok” fick man en ny och sedan fick man en ny och sedan en ny. Jag betade av alla som fanns att tillgå. Jag bara läste och skrev och gjorde vad jag blev tillsagd. Någonstans i mellanstadiet tröttnade jag, jag slutade i princip att läsa böcker helt. Det var inte speciellt roligt. Mitt favoritämne blev istället geografi, ett ämne där man fick ta reda på saker. Jag älskade att ta reda på udda fakta om olika länder och deras kulturer, skriva om det och göra häften om de olika världsdelarna.

Det mesta i skolan var ganska lätt och jag längtade efter att få börja högstadiet. Där skulle man få lära sig nya saker. Högstadiet blev dock inte en tid då jag började läsa böcker igen, snarare tvärtom. Under den här perioden var det lärarbrist i Norrköping och när en svensklärare på skolan blev långtidssjukskriven drabbades min klass. Vi bytte svensklärare 19 gånger under våra tre högstadieår och undervisningen blev därefter. Mitt intresse för svenska språket, läsandet och skrivandet var i botten. Jag hittade istället en utmaning i matematiken. Där hade jag en lärare som förstod att jag ville utvecklas, jag fick räkna i min takt och fick hela den svarta tavlan till förfogande för mina uträkningar när räkneboken inte räckte till. Det gjorde ingenting om jag var två kapitel före mina klasskamrater, läraren stöttade mig och svarade på mina frågor ändå för att hjälpa mig vidare.

På utvecklingssamtalet sa min klassföreståndare att jag var en matematisk begåvning. Pappa var nöjd, men inte tillräckligt nöjd. Efter samtalet gick han in till rektorn och frågade varför vi inte hade haft någon svensklärare på 1,5 år. Själv hade jag redan tappat hoppet, jag var 15 och tyckte mest att pappa var pinsam.

Inför den sista terminen fick vi vår tjugonde men första behöriga svensklärare. Efter en vecka skällde jag ut henne då jag insåg att hon aldrig skulle kunna tillgodogöra oss allt vi hade missat. Stackars tjej, hon var precis nyutexaminerad, förmodligen yngre än vad jag är nu och drabbades direkt av min tonårsvrede.

På samhäll-ekonomisk linje i gymnasiet fortsatte jag att intressera mig för siffror. Jag läste svenska A, B och C med en lärare som inte brydde sig om ifall vi gjorde någonting över huvud taget. Jag gjorde i princip ingenting men fick VG i alla kurserna ändå. Jag brydde mig inte heller, svenska var inte roligt men det var matematik och där hade jag ju MVG.

Vad jag inte tänkte på under alla dessa år var att jag faktiskt mer eller mindre skrev i alla ämnen och kurser i skolan. Jag tänkte inte på det för att det var så självklart och det bara flöt förbi. Jag hade aldrig svårt för att uttrycka mig och det bidrog till att jag klarade mig bra i alla ämnen. Jag var alltid, utan undantag först ut när vi hade prov, oavsett ämne. Det berodde knappast på att jag var bäst, snarare på att jag hade lätt för att sätta ord på mina tankar och snabbt skriva ner dem. Men det var först flera år senare, när en kompis talade om för mig att han tyckte att jag skrev bra som jag började fundera över mitt skrivande. Jag började skriva mer på min fritid, jag skrev ner allt jag tänkte på och jag skrev, skrev och skrev. Jag började tro på att jag kunde skriva. Någonstans långt inne hade jag nog alltid tyckt om att skriva men jag hade aldrig fått någon bekräftelse. Inte sedan jag var i 4-5-årsåldern hade någon uppmuntrat mig till att fortsätta skriva.

Vid det här laget hade jag utnyttjat fyra av mina sex bidragsår hos CSN till att utbilda mig i datateknik och matematik, inte helt onyttigt men nu ville jag ju skriva eller åtminstone jobba med innehåll. Jag hittade en tvåårig utbildning, Kommunikation nya medier vid Medieinstitutet i Stockholm. Jag kom dit som tekniknörden som ville utveckla mitt skrivande medan de flesta andra var skribenter som ville utveckla sina tekniska kunskaper.

Jag var förmodligen en av få svenska 26-åringar som aldrig hade fått en text bedömd. Min lärare i journalistiskt skrivande plockade – som han själv uttryckte det – skit med pincett och jag var både nervös och nyfiken när jag efter första året träffade honom för att prata om mina studieresultat. Det visade sig bli ett ganska känslofyllt möte för min del. Jag hade väntat mig att få höra att jag skrev helt ok, skrivandet var något jag kunde ha som komplement till mina tekniska kunskaper. Istället fick jag beröm för att jag var bland de bästa skribenterna i klassen, varpå en utskällning följde för att jag inte hade tänkt göra nästa praktikperiod på en tidning. Min lärare tyckte att jag kastade bort mina talanger. Jag blev totalt förvirrad, visste inte vad jag skulle känna. Var nog mest glad, men samtidigt ledsen. Borde jag ha blivit journalist? Jag var 27 år och hade ingen aning.

Några månader senare råkade jag hitta min gamla mellanstadielärare på Facebook. Hon frågade vad jag gjorde nu och när jag berättade svarade hon ”Jag har alltid vetat att du skulle bli något som hade med skrivande att göra”. Min första tanke: ”men varför sa du ingenting?”. Jag är inte säker på att det hade förändrat något. Men kanske. Kanske om jag under min uppväxt hade fått några uppmuntrande ord om mitt skrivande från någon. Kanske, hade mitt liv tagit en annan vändning.

Och nu tänker du som har orkat läsa ända hit: ”Det är aldrig för sent, det är klart att du kan bli journalist”. Men jag tror att det är dags nu. Jag har gått i skolan i 18 av mina 28 levnadsår. Det är dags att börja jobba på riktigt. Jag är en hybrid, jag trivs med det och jag tror och hoppas att det finns plats för hybrider också.

Dela:
    TwitThis Facebook Google Bloggy Pusha LinkedIn del.icio.us Maila artikeln! Skriv ut artikeln!

Relaterade inlägg?

Kommentarer

En pingback/trackback

  • Vilket underbart inlägg från början till slut – glad att du tog dig tid att skriva (även om det -att döma av vad du skriver – kanske inte tog så särskilt lång tid ändå ;P)!
    Har också funderat (och funderAR) rätt mycket på hur ens omgivning påverkar en i olika livsval… Själv har jag visserligen en något omvänd historia när det gäller det ämne du skriver om. Bestämde mig när jag var 4 att jag skulle bli journalist/författare och har alltid blivit uppmuntrad i mitt skrivande. Har från och till 
    f ö r s ö k t att göra andra val, men alltid på något vänster halkat tillbaka i orden (och minsann fått höra att jag valt att vända en talang ryggen när jag velat prova på att ägna mig åt annat…).
    Vet inte riktigt var jag vill komma med det här eller om jag ens har någon riktig poäng. Ville nog mest bara skriva att din text berörde (personliga bloggposter är fortfarande de allra bästa…) och säga att jag absolut tror det finns plats för hybrider, dig inte minst!
    Och sen tror jag faktiskt att klyschan rymmer sanning – det ä r aldrig för sent (vilket med andra ord innebär att det som för stunden behöver vara ”jobba på riktig” kanske i en framtida stund kan vara ”plugga till journalist”. Om det nu är det du då vill göra… Sen behöver ju inte det ena utesluta det andra. Vill du skriva så SKRIV. Du är sjukt bra på det och hoppas det redan nu får bli en del i ditt ”dags-att-börja-jobba-på-riktigt”).
    Kram och skrivpepp!
     

  • Ta vara på bloggen! Börja här och se vart det leder. Bloggen kan vara nog så kraftfull som ytterligare en utbildning.

  • Jenny

    Väldigt bra och tänkvärt Maria!
    Vår utbildningsbakgrund är ju till stora delar identisk eftersom vi gick hela grundskolan tillsammans. Jag känner igen mig väldigt mycket i det du skriver. Jag har samma upplevelse av att lämnas mer eller mindre att klara mig själv eftersom jag ju redan hade så goda förutsättningar. Jag har dock ett minne av att skrivandet för mig blev uppmuntrat i någorlunda hög grad ända in på gymnasiet, men när jag tänker efter så hade nog inte skolan så mycket med det att göra. Jag var bara så övertygad om att jag var bra på det. Kanske rent av bäst.
    För mig kom bakslaget – med läsande, skrivande och utbildning i stort – när jag började på universitetet. Det var lite av en chock för mig att behöva anstränga mig. Att uppleva att det fanns saker jag inte förstod. Att behöva lyssna på mina ”klasskamraters” resonemang och inte hänga med. Jag kan inte påstå att jag haft stora problem att klara av universitetet, men verkligheten kom ikapp mig. Osäkerheten drabbade mig. Vad är jag egentligen bra på? Och nån stans här har även jag börjat tänka tillbaka på alla år i grundskola och gymnasium och stilla undrat varför i hela friden lärarna aldrig kunde utmana oss…
     

  • Maria

    Tack Jennie och Brynte för peppande kommentarer!

    Och Jenny, vad glad jag blir att du kommenterar i min blogg. Precis som du beskriver var det även för mig på universitetet. Det blev en liten chock att behöva plugga hårt och anstränga sig medan många andra var vana vid det. Men on topic finns det två viktiga skillnader mellan dig och mig.
    1. Du slutade aldrig att läsa. Minns du när vi gick till biblioteket tillsammans och lånade 20 böcker åt dig och ingen åt mig? ;)
    2. Du hade som du skriver, större självförtroende och tog större plats när det gällde skrivandet.
    Och nu tänker jag mest på mellanstadieåren för högstadiet vet vi ju hur det var. (Tappade inte du också intresset då?) Jag tror i alla fall att det är två avgörande skillnader som gjorde att du valde att satsa mer på skrivandet. I övrigt tror jag att vi var rätt lika. Vi blev ju ofta ihopklumpade som ”Jenny och Maria” :)

  • David

    Det var inte svårt att bli fångad och berörd av din text Maria. Det faktum att även jag har gått i samma klass (och dagis) som dig gjorde inte texten mindre intressant. Hoppas nu du bara skapar dig själv tillfälle i framtiden att få utlopp för din uppenbara talang!

  • Maria

    Tack David.

  • Pingback: Maria och tekniken : Maria Hägglöf()

  • Om


    Jag heter Maria Hägglöf och är kommunikatör specialiserad på digitala kanaler. Jag är en hybrid som blandar mina kunskaper inom teknik och kommunikation med mitt skrivande och allt sker såklart på min favoritplats – webben.
  • Jag tycker att…

    ”sverigedemokraterna"