Maria Hägglöf

En hybrid i det digitala medielandskapet

Hej, jag heter Maria och jag har prosopagnosi

Postat den: | november 22, 2010 | 14 kommentarer

Jag minns en gång för minst 10 år sedan när jag var på stan i Norrköping tillsammans med min mamma. Plötsligt utbrister mamma ”Men titta, där går ju Birgitta Svenssons mamma, henne har jag inte sett på 30-40 år!”. På andra sidan gatan går en tant med rollator, en helt vanlig tant som inte utmärkte sig på något sätt. Jag imponerades av min mammas förmåga att känna igen en människa som hon inte hade sett på närmare 40 år, en mamma till en klasskamrat från lågstadiet. Men samtidigt var jag inte särskilt förvånad. Min mamma har oerhört lätt för att känna igen människor. Människor som hon inte har träffat särskilt många gånger och människor som hon inte har sett på evigheter. Den där förmågan har hon ärvt av sin mamma som förmodligen har ärvt den av någon av sina föräldrar eftersom alla hennes syskon var lika oslagbara när det gällde att känna igen människor.

Min pappa å andra sidan lider av något som kallas prosopagnosi eller ansiktsblindhet. Han kan träffa och prata med en människa och möter han samma person ett par dagar senare känner han inte alls igen personen. Jag har aldrig sett min pappa titta på film. Ansiktsblindheten gör att han inte känner igen filmkaraktärerna från en scen till en annan och behållningen blir mer eller mindre obefintlig.

Jag trodde länge att jag hade ärvt min mammas förmåga att känna igen människor. Mest beroende på att jag alltid har haft väldigt lätt för att komma ihåg namn och fram tills för några år sedan hade jag inte heller så många människor i mina nätverk att det var svårt att särskilja dem från varandra. Men det har sakta men säkert visat sig att jag inte var så lyckligt lottad. Första gången jag fick en liten indikation som visade på det var sommaren 2002. Jag hade bott i Sundsvall i ett år och var tillbaka i min hemstad Norrköping för sommaren. Jag tog en tur på stan och när jag kom hem till mina föräldrar var jag frustrerad.

– Pappa, jag ser ansikten som jag känner igen hela tiden, men jag förstår inte vilka det är. Det kan vara gamla lärare, det kanske är frisörer som jag har gått hos, det kanske är spårvagnschaufförer eller så är det bara gamla vanliga Norrköpingsbor, jag vet inte vilka jag förväntas hälsa på! hävde jag irriterat ur mig.

– Precis så var det när jag kom tillbaka till min hemstad efter att ha flyttat till Norrköping, svarade han.

Jag förstod inte då. Jag var för ung och det var bara början på min ansiktsblindhet. Sedan dess har jag utvecklats och min ansiktsblindhet med mig. Framför allt utvecklades den och blommade ut under våren 2010 då jag på grund en fotledsfraktur åt mediciner som jag blev extremt glömsk av. Jag slutade äta de där medicinerna för ett halvår sedan. Därför vet jag nu. Jag har inget att skylla på. Jag är ansiktsblind.

Anledningen till att jag skriver det här är till viss del för att erkänna det för mig själv, vilket jag har haft oerhört svårt för – men också för att förklara. Ibland träffar jag nämligen människor som börjar prata med mig som om vi känner varandra och jag har ingen aning om vem det är. Jag försöker ibland spela med, men det känns både våghalsigt och lite oärligt. Dessutom har jag valt ett liv och en bransch där mycket av ens umgänge finns på Internet och där man dessutom träffar samma människor på olika event och liknande, vilket gör att jag blir osäker på vilka människor jag faktiskt har träffat. Jag får vänförfrågningar på olika sociala nätverk och visst känner jag igen namnen men bilderna säger mig i princip ingenting. I de flesta sociala nätverk spelar det inte så stor roll, jag ser att vi har flera gemensamma vänner och jag accepterar, om inte annat hjälper det mig att minnas till nästa gång. Men när det gäller nätverk som Linkedin accepterar jag vanligtvis inte vänförfrågningar från människor som jag inte har träffat och pratat med. Och det händer, att jag får förfrågningar på Linkedin från människor som jag mycket väl känner till från exempelvis Twitter men som jag inte kan minnas att jag har träffat och då kan jag tyvärr inte acceptera.

I min drömvärld skulle alla människor ha sitt namn skrivet i pannan hela tiden. Det skulle göra det enklare för mig att veta vilka människor jag har träffat förut, vilka jag förväntas krama om och vilka jag förväntas ta artigt i hand och presentera mig för. Och även om mitt handikapp inte har utvecklats så långt som hos min pappa – jag kan ju trots vissa svårigheter se på film ännu – så vet jag att jag fortfarande är ung och med stor sannolikhet kommer det att bli värre.

Det är en aning jobbigt att skriva det här, att outa ett handikapp som påverkar mig socialt sett. Det är mycket lättare att skriva och berätta om brutna ben ;). Men jag hoppas att det här inlägget på något sätt gör nytta. Kanske att ni förstår. Om jag inte hälsar igenkännande på dig när vi möts på ett branschevent eller liknande, eller om jag inte accepterar din förfrågan på Linkedin. Det beror inte på att jag inte gillar dig, jag känner bara inte igen ditt ansikte.

Jag har också en liten förhoppning om att hitta någon mer som är ansiktsblind. Det ska ju enligt någon studie vara två procent av befolkningen. Kanske finns där någon som har något knep för hur man känner igen människors ansikten lättare. För just nu har jag inga knep alls.

Disclaimer: Det finns tre grader av prosopagnosi och jag lider inte av den svåraste. Jag känner igen mig själv, min familj och mina närmaste vänner och det tror och hoppas jag att jag alltid kommer att göra. Ni som känner mig och har gjort det ett tag kommer förhoppningsvis aldrig att märka av det. Dessutom varierar det väldigt mycket vilka ansikten som fastnar i mitt minne. En del människor måste jag träffa och prata med flera gånger medan andra fastnar mer eller mindre direkt. Jag kan tyvärr inte förklara vad det beror på.

Disclaimer 2: Jag har inte diagnosticerats av läkare. Men jag tror inte att det behövs. Mina erfarenheter talar ett ganska tydligt språk. Och att jag lider av symptomen räcker för mig.

Dela:
    TwitThis Facebook Google Bloggy Pusha LinkedIn del.icio.us Maila artikeln! Skriv ut artikeln!

Kommentarer

En pingback/trackback

  • Jag kan på nåt sätt identifiera mig med den frustration ditt handikapp måste ge upphov till för dig. Jag brukar presentera mig 3-4 ggr för människor som om det är första gången jag träffar dem, stöter ofta på människor som hälsar och pratar med mig medans jag själv står som ett frågetecken osv. Jag har inget handikapp, jag är bara hemskt dålig på ansikten, men så obekväm och frustrerad som jag kan bli av min egenhet så kan jag bara föreställa mig hur du måste uppleva det.
    Helt rätt att berätta för folk om det, det är ju inte som att du gör något medvetet. Man behöver inte skämmas över att vara dålig på att komma ihåg namn, ha glasögon, ha dyslexi eller vad som helst. Varför ska du då behöva skämmas över din egenhet?
    Modigt och bra av dig att vara öppen, inte bara mot andra men mot dig själv!

  • Jag är också ansiktsblind. Många tror kanske jag är högfärdig när jag inte säger hej till dem på stan, men jag ser dem helt enkelt inte. När jag är ute med nån i min familj brukar jag be dem viska till mig innan vi möter någon jag förväntas känna, och förvarna mig, men är jag ensam är det hopplöst. Sådana jag ser ofta känner jag såklart igen, och nära släktingar, och sådana som på något sätt sticker ut (glasögonform/färg, speciell frisyr, extremt långa, korta, smala, tjocka, eller som rör sig på ett speciellt sätt) men annars är det knepigt. Jag minns en gång, när jag ännu inte fattat hur det stod till med mig, att jag var ute med min man på stan, och han hejade på någon och småpratade lite. Jag trodde det var nån som bara han kände, så när vi skilts åt, frågade jag honom; vem var det där? Han tittade på mig häpet och sa: Skojar du med mig? Nej, sa jag. Det var vår närmaste granne, som vi stötte ihop med dagligen i trapphuset. På ”rätt” plats kände jag igen honom, men inte ute på stan, på ”fel” ställe… och så är det ofta. Man känner igen Ica-kassörskan när hon sitter där i kassan, men inte när hon är ute och går…
    Det har kommit en bok på svenska, som heter Vem var det där? av Görel Kristina Näslund. Jag har inte läst den ännu, men ska göra det, för att få lite fler tips och råd om hur man kan klara sig bättre.
     

  • Jaha, då finns det en diagnos för detta som även jag lider av (annat än Alzheimer, för min del). Jag tror dock en viktig anledning är  Du-reformen – att man inte tog sig besväret att formellt presentera sig för folk och verkligen inpränta vad dom heter. Amerikaner på coctail-party är oerhört skickliga att lära sig namnet på alla dom 30 personer dom nyss mött på partyt därför att där är det viktigt att tilltala folk med namn. Häromkring kan man alltid svamla nåt och köra med ”du” etc medan man febrilt försöker komma på vad personen hette. På webben kan man ju alltid kolla upp – alternativt står faktiskt namnet om inte i pannan så strax nedanför bilden. Medicinska diagnoser i all ära, jag tror att känna igen folk till namnet är i hög grad en intränad förmåga som sakta håller på att gå förlorad.

  • Så roligt att hitta ett ord för det! Jag har svårt att känna igen ansikten (har till och med ett par gånger missat mina egna barn) och läste om att diagnosen finns i en kvällstidning för några år sedan. Då förklarades det ungefär som att man är som en dyslektiker, fast det gäller inte läsning, det gäller ansiktsminnet. Jag brukar berätta det för människor jag träffar för första gången, så att de inte ska vara förolämpade. Men oftast har jag ju träffat dem ganska många gånger innan jag ser dem på någon annan plats och borde känna igen dem, fast inte gör det …

    Sedan jag blev medveten om att man kan ha svårt för det där med ansikten har jag övat medvetet – jag berättar, fokuserar sedan på människan, tittar i ansiktet, tänker på minnesbilden och namnet etc – och det har faktiskt blivit bättre. Jag har övat i snart 5 år och det känns inte längre som ett socialt handikapp, det är mer på vanlig, tankspridd nivå. Har till och med klarat att lära in namn på klasser där jag har undervisat. Så det kan bli bättre med inlärning och koncentration.

    Tack för att du skrev om det och gav mig ett ord! Namn i pannan vore jättepraktiskt!

  • Ta inte det här på fel sätt nu, men det blir lite roligt att det heter just Facebook.
    Jag tycker att det är bra att du berättar, då vet jag att det kan vara läge att påminna om sitt namn om du verkar förvirrad när vi ses nästa gång.
    Fint skrivet.

  • Maria

    Men dig känner jag ju igen Mona :)

  • Bra skrivet! Och du är inte ensam: http://thirdopinion.nu/2010/07/05/far-jag-fota-dig/

  • Hej alla!
    Underbart att känna igen mina egna problem! Jag är företagare med många kunder, minglar i nätverk osv och det är riktigt besvärligt. Jag är social och glad och gillar människor, men massor av energi går åt till att försöka lösa pinsamma situationer som uppstår pga min ansiktsbilndhet. Nu ska jag testa P.O. Arnäs förslag och börja fota folk i mobilen!
    Vänligen Ida

  • Sandra Wahlgren

    Hej på er,
    Har ni sett att det finns en Facebooksida för oss?
    http://www.facebook.com/group.php?gid=165681283535

  • Kjerstin Löfgren

    Jag är 76 år och har inte förrän nyligen fått ett namn på det här besväret. Jag har trott att det har berott på, att jag inte har varit tillräckligt intresserad av andra människor. När jag är ute på stan tittar jag aldrig på dem jag möter av rädsla för att det kan vara någon jag borde hälsa på. Alternativet är att hälsa på alla för säkerhets skull så att säga.
    Som lärare var jag alltid tvungen att se till att eleverna hade bestämda platser för att veta vem som var vem. Jag avskydde att vara rastvakt, eftersom jag inte kände igen eleverna. Det hjälpte inte att jag tränade på foton.
    Nuförtiden berättar jag för alla att jag lider av ansiktsblindhet och att det är därför jag inte hälsar, om vi ses på stan.
    Nu förstår jag också varför jag har så svårt att hålla reda på personerna i filmer.
    Synd att denna insikt kommit så sent i livet. 

  • Pingback: Sommaren, semestern, rutinerna och tjafsen | Maria Hägglöf()

  • Det här känner jag igen precis! Är uppväxt i en liten by, så inget märktes förrän i gymnasiet. En kvinna som heter Görel Kristina Näslund skrev en bok om prosopagnosi för ca 5 år sedan. Dessutom har jag uselt lokalsinne och undrar om det är samma mekanismer i hjärnan som lagrar bildintryck? En ödets nyck kanske att jag ibland tar uppdrag som porträttfotograf… ;)

  • Josefine

    Hej!
     
    Stackars dig. Jag vet precis hur du känner eftersom att jag själv är ansiktsblind. Kan presentera mig om och om igen för bekanta utan att känna igen dem till nästa gång vi ses. Det är så galet pinsamt och jobbigt. Jag är 30 år och först för ca 1 år sedan googlade jag lite på detta och fick veta att det finns en diagnos för sånna som oss. Jag sa till min mamma att jag var säker på att jag är ansiktsblind. Hon skrattade och sa: -Det är inte så konstigt. Din pappa är oxå ansiktsblind. Han kunde träffa någon vi träffat flera gånger tidigare och fråga, vem är det?
    Ha det bra!!
    Josefine

  • Frida Engslätt

    Hej! Jag studerar en
    masterutbildning inom människa-dator interaktion, inriktning
    interaktionsdesign, och håller just nu på att ta fram en app för
    personer med ansiktsblindhet. Jag hittade din blogg, och undrar om du
    skulle vara intresserad av att svara på lite frågor, samt ev. nästa
    vecka testa appen (första utkast) för att komma med feedback. I och med
    att jag själv inte har ansiktsblindhet så är det viktigt för mig att få
    en förståelse för den riktiga slutanvändaren och era erfarenheter.

    Tack på förhand!

  • Om


    Jag heter Maria Hägglöf och är kommunikatör specialiserad på digitala kanaler. Jag är en hybrid som blandar mina kunskaper inom teknik och kommunikation med mitt skrivande och allt sker såklart på min favoritplats – webben.
  • Jag tycker att…

    ”sverigedemokraterna"