Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /customers/2/c/8/hagglof.info/httpd.www/maria/wp-includes/post-template.php on line 284 Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /customers/2/c/8/hagglof.info/httpd.www/maria/wp-includes/post-template.php on line 284

Maria Hägglöf

En hybrid i det digitala medielandskapet

Hej, jag heter Maria och jag har prosopagnosi

Postat den: | november 22, 2010 | 14 kommentarer

Jag minns en gång för minst 10 år sedan när jag var på stan i Norrköping tillsammans med min mamma. Plötsligt utbrister mamma ”Men titta, där går ju Birgitta Svenssons mamma, henne har jag inte sett på 30-40 år!”. På andra sidan gatan går en tant med rollator, en helt vanlig tant som inte utmärkte sig på något sätt. Jag imponerades av min mammas förmåga att känna igen en människa som hon inte hade sett på närmare 40 år, en mamma till en klasskamrat från lågstadiet. Men samtidigt var jag inte särskilt förvånad. Min mamma har oerhört lätt för att känna igen människor. Människor som hon inte har träffat särskilt många gånger och människor som hon inte har sett på evigheter. Den där förmågan har hon ärvt av sin mamma som förmodligen har ärvt den av någon av sina föräldrar eftersom alla hennes syskon var lika oslagbara när det gällde att känna igen människor.

Min pappa å andra sidan lider av något som kallas prosopagnosi eller ansiktsblindhet. Han kan träffa och prata med en människa och möter han samma person ett par dagar senare känner han inte alls igen personen. Jag har aldrig sett min pappa titta på film. Ansiktsblindheten gör att han inte känner igen filmkaraktärerna från en scen till en annan och behållningen blir mer eller mindre obefintlig.

Jag trodde länge att jag hade ärvt min mammas förmåga att känna igen människor. Mest beroende på att jag alltid har haft väldigt lätt för att komma ihåg namn och fram tills för några år sedan hade jag inte heller så många människor i mina nätverk att det var svårt att särskilja dem från varandra. Men det har sakta men säkert visat sig att jag inte var så lyckligt lottad. Första gången jag fick en liten indikation som visade på det var sommaren 2002. Jag hade bott i Sundsvall i ett år och var tillbaka i min hemstad Norrköping för sommaren. Jag tog en tur på stan och när jag kom hem till mina föräldrar var jag frustrerad.

– Pappa, jag ser ansikten som jag känner igen hela tiden, men jag förstår inte vilka det är. Det kan vara gamla lärare, det kanske är frisörer som jag har gått hos, det kanske är spårvagnschaufförer eller så är det bara gamla vanliga Norrköpingsbor, jag vet inte vilka jag förväntas hälsa på! hävde jag irriterat ur mig.

– Precis så var det när jag kom tillbaka till min hemstad efter att ha flyttat till Norrköping, svarade han.

Jag förstod inte då. Jag var för ung och det var bara början på min ansiktsblindhet. Sedan dess har jag utvecklats och min ansiktsblindhet med mig. Framför allt utvecklades den och blommade ut under våren 2010 då jag på grund en fotledsfraktur åt mediciner som jag blev extremt glömsk av. Jag slutade äta de där medicinerna för ett halvår sedan. Därför vet jag nu. Jag har inget att skylla på. Jag är ansiktsblind.

Anledningen till att jag skriver det här är till viss del för att erkänna det för mig själv, vilket jag har haft oerhört svårt för – men också för att förklara. Ibland träffar jag nämligen människor som börjar prata med mig som om vi känner varandra och jag har ingen aning om vem det är. Jag försöker ibland spela med, men det känns både våghalsigt och lite oärligt. Dessutom har jag valt ett liv och en bransch där mycket av ens umgänge finns på Internet och där man dessutom träffar samma människor på olika event och liknande, vilket gör att jag blir osäker på vilka människor jag faktiskt har träffat. Jag får vänförfrågningar på olika sociala nätverk och visst känner jag igen namnen men bilderna säger mig i princip ingenting. I de flesta sociala nätverk spelar det inte så stor roll, jag ser att vi har flera gemensamma vänner och jag accepterar, om inte annat hjälper det mig att minnas till nästa gång. Men när det gäller nätverk som Linkedin accepterar jag vanligtvis inte vänförfrågningar från människor som jag inte har träffat och pratat med. Och det händer, att jag får förfrågningar på Linkedin från människor som jag mycket väl känner till från exempelvis Twitter men som jag inte kan minnas att jag har träffat och då kan jag tyvärr inte acceptera.

I min drömvärld skulle alla människor ha sitt namn skrivet i pannan hela tiden. Det skulle göra det enklare för mig att veta vilka människor jag har träffat förut, vilka jag förväntas krama om och vilka jag förväntas ta artigt i hand och presentera mig för. Och även om mitt handikapp inte har utvecklats så långt som hos min pappa – jag kan ju trots vissa svårigheter se på film ännu – så vet jag att jag fortfarande är ung och med stor sannolikhet kommer det att bli värre.

Det är en aning jobbigt att skriva det här, att outa ett handikapp som påverkar mig socialt sett. Det är mycket lättare att skriva och berätta om brutna ben ;). Men jag hoppas att det här inlägget på något sätt gör nytta. Kanske att ni förstår. Om jag inte hälsar igenkännande på dig när vi möts på ett branschevent eller liknande, eller om jag inte accepterar din förfrågan på Linkedin. Det beror inte på att jag inte gillar dig, jag känner bara inte igen ditt ansikte.

Jag har också en liten förhoppning om att hitta någon mer som är ansiktsblind. Det ska ju enligt någon studie vara två procent av befolkningen. Kanske finns där någon som har något knep för hur man känner igen människors ansikten lättare. För just nu har jag inga knep alls.

Disclaimer: Det finns tre grader av prosopagnosi och jag lider inte av den svåraste. Jag känner igen mig själv, min familj och mina närmaste vänner och det tror och hoppas jag att jag alltid kommer att göra. Ni som känner mig och har gjort det ett tag kommer förhoppningsvis aldrig att märka av det. Dessutom varierar det väldigt mycket vilka ansikten som fastnar i mitt minne. En del människor måste jag träffa och prata med flera gånger medan andra fastnar mer eller mindre direkt. Jag kan tyvärr inte förklara vad det beror på.

Disclaimer 2: Jag har inte diagnosticerats av läkare. Men jag tror inte att det behövs. Mina erfarenheter talar ett ganska tydligt språk. Och att jag lider av symptomen räcker för mig.

Dela:
    TwitThis Facebook Google Bloggy Pusha LinkedIn del.icio.us Maila artikeln! Skriv ut artikeln!

Kommentarer

Fatal error: Uncaught Error: Call to undefined function dsq_is_installed() in /customers/2/c/8/hagglof.info/httpd.www/maria/wp-content/plugins/force-ping-display-with-disqus/forceping.php:15 Stack trace: #0 /customers/2/c/8/hagglof.info/httpd.www/maria/wp-includes/class-wp-hook.php(286): ts_show_pings('/customers/2/c/...') #1 /customers/2/c/8/hagglof.info/httpd.www/maria/wp-includes/plugin.php(203): WP_Hook->apply_filters('/customers/2/c/...', Array) #2 /customers/2/c/8/hagglof.info/httpd.www/maria/wp-includes/comment-template.php(1478): apply_filters('comments_templa...', '/customers/2/c/...') #3 /customers/2/c/8/hagglof.info/httpd.www/maria/wp-content/themes/elements-of-seo/index.php(21): comments_template() #4 /customers/2/c/8/hagglof.info/httpd.www/maria/wp-includes/template-loader.php(74): include('/customers/2/c/...') #5 /customers/2/c/8/hagglof.info/httpd.www/maria/wp-blog-header.php(19): require_once('/customers/2/c/...') #6 /customers/2/c/8/hagglof.info/httpd.www/maria/index.php(17): require('/customers/2/c/...') in /customers/2/c/8/hagglof.info/httpd.www/maria/wp-content/plugins/force-ping-display-with-disqus/forceping.php on line 15