Etikettarkiv: skola

Maria och tekniken

För att väga upp texten om mitt skrivande med en kärleksförklaring till tekniken kommer här ännu en personlig text som jag tidigare har publicerat på engelska. Den här texten innehåller inte lika mycket blandade känslor som den om skrivandet, den innehåller bara mitt ego, kärlek, nostalgi och mycket teknik.

När jag var liten hade jag ett par dockor som jag hade fått från mina föräldrar. Jag förstod aldrig det roliga i att leka med dem. Istället föredrog jag att leka med min brors bilar, bygga kranar med hans Brio Mec och städer med hans Lego. De enda egna saker som jag verkligen gillade att sysselsätta mig med var mina pussel. Pussel var tydligen ”flickigt” nog för att jag skulle få ha mina egna. Jag hade en period då jag var tvungen att göra minst ett pussel varje dag innan jag gick till dagis. Allt detta var bara början på vad som skulle forma mig till ingenjören Maria.

När jag var sex år gammal kom datorn in i mitt liv. Min pappa hade lånat en ”bärbar” dator från jobbet som var så tung att jag inte kunde lyfta den själv. Dess skärm hade två färger, mörkorange bakgrund och ljusorangea tecken. Jag tyckte att den var fantastisk. Jag spelade spel som hette Pacman och Frogger och jag skrev helt meningslösa saker, bara för att få sitta vid datorn. Jag började snart tjata på mina föräldrar att de skulle köpa en dator, men de tyckte att det var för dyrt.

Så en sommardag 1990 vann min älskade pappa en Commodore 64 i en löptävling. Lyckan var fullständig! Vi hade en dator hemma och man kunde ansluta den till TV:n och spela spel i olika färger! Min bror och jag spelade varje dag. Ett par år gick och när vi kom hem från mormor och morfar på julaftonskvällen 1992 stod där en stor låda i vardagsrummet. På lådan läste vi ”God Jul, till familjen Hägglöf från Tomten”. Ni kan antagligen gissa vad lådan innehöll … Nej, det var ingen PC. Tack vare min gammalmodiga och snåla far hade vi nu en begagnad Commodore 128, inklusive bildskärm, diskettstation och alla andra tillbehör du kan tänka dig. Kartongen innehöll också en bok och med hjälp av den, skrev jag min första Basic-kod med gröna bokstäver.

10 PRINT "Maria"
20 GOTO 10
En liten förkyld liten datahacker.

En liten förkyld liten datahacker.

Åren gick och jag fortsatte att bygga saker, även när jag blev för stor för leksaker. När mina föräldrar köpte möbler från Ikea, var det alltid jag som satte ihop dem. När en kabel skulle dras eller när pappa hade köpt en ny teknisk pryl, var jag alltid där för att hjälpa till med installationen.

När jag var 12 år, fick vi en PC till vårt klassrum i skolan. Eftersom vi inte hade någon PC hemma brukade jag stanna kvar efter skolan och sitta framför datorn i klassrummet. Mina dåvarande lärare ska ha tack för att de lät mig sitta där. Högstadieskolan däremot var värdelös på alla sätt. Där fanns en låst datasal där vi elever inte fick vara och eftersom vi fortfarande inte hade en PC hemma, hade jag ingen dator i mitt liv för ett tag. C64 och C128 var ju inte så hett längre. Min kompis Johanna blev min räddning. Hon hade fått Internet hemma, året var 1996 och vi satt vid hennes pappas dator och chattade på aftonbladet.se. Åh, vad jag önskade att vi hade dator och Internet hemma så att jag kunde utforska Internet ensam, i lugn och ro.

Hösten 1998 hände det äntligen, det jag hade längtat efter i halva mitt liv. Min mamma tog en leasing-PC genom jobbet och vi fick också Internet. Jag började chatta på IRC, använda ICQ, ladda ner MP3-filer (på den tiden kunde man faktiskt ladda ner musik direkt från webbsidor) och bygga min första hemsida. Internet blev mitt liv, ganska snabbt, och när någon i familjen fick problem vid datorn, var jag där för att lösa det.

När jag slutade gymnasiet hade jag ägnat många tankar kring om jag skulle fortsätta studera ekonomi eller om jag skulle välja något tekniskt. Till slut följde jag mitt hjärta och valde IT-programmet vid Mittuniversitetet i Sundsvall. På universitetet lärde jag mig en hel del programmering (allra roligast var php). Och trots att jag till slut insåg att jag inte vill jobba som systemutvecklare, kommer mitt intresse för teknik och datorer alltid att vara en stor del av mitt liv. Mitt teknikintresse är det intresse som har präglat min personlighet mest och även om jag har många olika vänner som jag gillar så känner jag mig alltid ”hemma” i sällskap av mina ingenjörsvänner.

Nu har jag dessutom mitt teknikintresse och min ingenjörsutbildning att tacka för mitt nya jobb. Det är dags att börja hänga med ingenjörer på heltid igen. Märkligt, men roligt.

Maria och skrivandet

Jag har funderat på att skriva den här texten i minst ett halvår, det är därför den är så lång. Det är en personlig text. En text om hur personer i ens omgivning kan påverka ens livsval.

När jag var drygt ett år och gick på dagis hände det ibland att dagisfröknarna inte riktigt hade koll på vart jag var. Det var dock oftast ingen fara, för nästan alltid satt jag i förskolans tysta rum och bläddrade i en bok. När jag var 4 år kunde jag läsa. Det gick till ungefär som när Mymlan lärde sig läsa. Skrivandet började väl i samma veva. När  mina föräldrar och andra i min närhet förstod att jag låg före mina jämnåriga när det gällde bokstäver och ord ville de såklart att jag skulle visa upp mina färdigheter så mycket som möjligt. Jag läste böcker för mina kompisar på dagis, jag skrev brev till släktingar i hela Sverige och jag blev inspelad på kassettband när jag läste högt ur barnböcker.

När jag några år senare började skolan tillsammans med 24 andra sjuåringar blev jag snart ”Maria som inte behöver någon hjälp, hon som kommer klara sig bra ändå”. När man var klar med sin ”Läsa-tyst-bok” fick man en ny och sedan fick man en ny och sedan en ny. Jag betade av alla som fanns att tillgå. Jag bara läste och skrev och gjorde vad jag blev tillsagd. Någonstans i mellanstadiet tröttnade jag, jag slutade i princip att läsa böcker helt. Det var inte speciellt roligt. Mitt favoritämne blev istället geografi, ett ämne där man fick ta reda på saker. Jag älskade att ta reda på udda fakta om olika länder och deras kulturer, skriva om det och göra häften om de olika världsdelarna.

Det mesta i skolan var ganska lätt och jag längtade efter att få börja högstadiet. Där skulle man få lära sig nya saker. Högstadiet blev dock inte en tid då jag började läsa böcker igen, snarare tvärtom. Under den här perioden var det lärarbrist i Norrköping och när en svensklärare på skolan blev långtidssjukskriven drabbades min klass. Vi bytte svensklärare 19 gånger under våra tre högstadieår och undervisningen blev därefter. Mitt intresse för svenska språket, läsandet och skrivandet var i botten. Jag hittade istället en utmaning i matematiken. Där hade jag en lärare som förstod att jag ville utvecklas, jag fick räkna i min takt och fick hela den svarta tavlan till förfogande för mina uträkningar när räkneboken inte räckte till. Det gjorde ingenting om jag var två kapitel före mina klasskamrater, läraren stöttade mig och svarade på mina frågor ändå för att hjälpa mig vidare.

På utvecklingssamtalet sa min klassföreståndare att jag var en matematisk begåvning. Pappa var nöjd, men inte tillräckligt nöjd. Efter samtalet gick han in till rektorn och frågade varför vi inte hade haft någon svensklärare på 1,5 år. Själv hade jag redan tappat hoppet, jag var 15 och tyckte mest att pappa var pinsam.

Inför den sista terminen fick vi vår tjugonde men första behöriga svensklärare. Efter en vecka skällde jag ut henne då jag insåg att hon aldrig skulle kunna tillgodogöra oss allt vi hade missat. Stackars tjej, hon var precis nyutexaminerad, förmodligen yngre än vad jag är nu och drabbades direkt av min tonårsvrede.

På samhäll-ekonomisk linje i gymnasiet fortsatte jag att intressera mig för siffror. Jag läste svenska A, B och C med en lärare som inte brydde sig om ifall vi gjorde någonting över huvud taget. Jag gjorde i princip ingenting men fick VG i alla kurserna ändå. Jag brydde mig inte heller, svenska var inte roligt men det var matematik och där hade jag ju MVG.

Vad jag inte tänkte på under alla dessa år var att jag faktiskt mer eller mindre skrev i alla ämnen och kurser i skolan. Jag tänkte inte på det för att det var så självklart och det bara flöt förbi. Jag hade aldrig svårt för att uttrycka mig och det bidrog till att jag klarade mig bra i alla ämnen. Jag var alltid, utan undantag först ut när vi hade prov, oavsett ämne. Det berodde knappast på att jag var bäst, snarare på att jag hade lätt för att sätta ord på mina tankar och snabbt skriva ner dem. Men det var först flera år senare, när en kompis talade om för mig att han tyckte att jag skrev bra som jag började fundera över mitt skrivande. Jag började skriva mer på min fritid, jag skrev ner allt jag tänkte på och jag skrev, skrev och skrev. Jag började tro på att jag kunde skriva. Någonstans långt inne hade jag nog alltid tyckt om att skriva men jag hade aldrig fått någon bekräftelse. Inte sedan jag var i 4-5-årsåldern hade någon uppmuntrat mig till att fortsätta skriva.

Vid det här laget hade jag utnyttjat fyra av mina sex bidragsår hos CSN till att utbilda mig i datateknik och matematik, inte helt onyttigt men nu ville jag ju skriva eller åtminstone jobba med innehåll. Jag hittade en tvåårig utbildning, Kommunikation nya medier vid Medieinstitutet i Stockholm. Jag kom dit som tekniknörden som ville utveckla mitt skrivande medan de flesta andra var skribenter som ville utveckla sina tekniska kunskaper.

Jag var förmodligen en av få svenska 26-åringar som aldrig hade fått en text bedömd. Min lärare i journalistiskt skrivande plockade – som han själv uttryckte det – skit med pincett och jag var både nervös och nyfiken när jag efter första året träffade honom för att prata om mina studieresultat. Det visade sig bli ett ganska känslofyllt möte för min del. Jag hade väntat mig att få höra att jag skrev helt ok, skrivandet var något jag kunde ha som komplement till mina tekniska kunskaper. Istället fick jag beröm för att jag var bland de bästa skribenterna i klassen, varpå en utskällning följde för att jag inte hade tänkt göra nästa praktikperiod på en tidning. Min lärare tyckte att jag kastade bort mina talanger. Jag blev totalt förvirrad, visste inte vad jag skulle känna. Var nog mest glad, men samtidigt ledsen. Borde jag ha blivit journalist? Jag var 27 år och hade ingen aning.

Några månader senare råkade jag hitta min gamla mellanstadielärare på Facebook. Hon frågade vad jag gjorde nu och när jag berättade svarade hon ”Jag har alltid vetat att du skulle bli något som hade med skrivande att göra”. Min första tanke: ”men varför sa du ingenting?”. Jag är inte säker på att det hade förändrat något. Men kanske. Kanske om jag under min uppväxt hade fått några uppmuntrande ord om mitt skrivande från någon. Kanske, hade mitt liv tagit en annan vändning.

Och nu tänker du som har orkat läsa ända hit: ”Det är aldrig för sent, det är klart att du kan bli journalist”. Men jag tror att det är dags nu. Jag har gått i skolan i 18 av mina 28 levnadsår. Det är dags att börja jobba på riktigt. Jag är en hybrid, jag trivs med det och jag tror och hoppas att det finns plats för hybrider också.