Kategoriarkiv: Media

Maria i tryckta medier – nu även på engelska!

Jag är ju en digital människa. Som lever genom Internet. Därför är det lite ovant för mig att figurera i tryck. Ändå händer det ibland… Fast det är ju ändå alltid som följd utav min aktivitet på Internet.

Finns jag på nätet? En digital människa utan kropp

Modern Filosofi #4/15

Modern Filosofi #4/15

I höstas blev jag intervjuad av en journalist som heter Mikael Claesson. Om mitt liv på Internet. Han hade läst ett av mina äldre blogginlägg Internet är mitt liv och kontaktade mig för en artikel till tidningen Modern Filosofi.

Jag minns att en av de första frågorna jag fick var ”Vad är skillnaden mellan ditt internetjag och ditt jag i verkliga livet?” och tyckte att frågan var konstig. Som att det var förutsatt att man är två olika personer när man håller sin smartphone i handen och när man lägger den ifrån sig. Mitt självklara svar var därför ”ingen skillnad alls”. Och det svaret står jag fast vid fortfarande.

Intervjun med mig är en del av en längre artikel som heter ”Finns jag på nätet? En digital människa utan kropp” som publicerades i 2015 års sista nummer av tidningen. Tyvärr finns inte artikeln på nätet vilket jag hade hoppats och väntat på. Men nu har jag fått tillåtelse att publicera sidan som handlar om mig här.

Sida 36 av Modern Filosofi #4/15, bilden är en länk till artikeln i PDF.

Sida 36 av Modern Filosofi #4/15, bilden är en länk till artikeln i PDF.

Även om jag själv inte kände mig så filosofisk när jag intervjuades så minns jag att ändå resonerade lite mer och djupare i mina svar än vad som fick plats i artikeln. Jag pratade om för- och nackdelar med att mötas och umgås på nätet, hur nätet har förändrat mitt sociala liv, huruvida vi är ensamma på Internet eller inte och hur fria vi är på nätet. Mina citat i den färdiga artikeln känns tyvärr lite korthuggna men jag tycker ändå att de lyckades få fram kärnan av det jag ville säga. Utan människor – inget Internet!

Generation 64 – nu även på engelska

Det var nog närmare tre år sedan nu som jag la upp en bild på Instagram föreställande mig och min bror när vi spelar dataspel på familjens Commodore 64. När sedan Jimmy Wilhelmsson sökte personer som haft C64 till sin bok Generation 64 var det någon som hade sett min bild som tipsade om mig. Ett bra tag senare träffade jag Jimmy för en intervju och min historia fick sedan plats i boken ”Generation 64 – Commodore 64 gjorde mig till den jag är” som kom ut hösten 2014.

Generation 64 - Commodore 64 gjorde mig till den jag är

Generation 64
Commodore 64 gjorde mig till den jag är

Jimmy skrev såhär på generation64.se innan boken släpptes:

Det finns en oberättad del av vår nutidshistoria som handlar om ursprunget till det svenska IT-, musik- och spelundret vi i dag gärna skryter om. Berättelsen kretsar kring världens mest sålda hemdator, Commodore 64, och den grupp unga som under åttiotalet byggde sina liv kring den.

Nu är den historian berättad och jag är oerhört stolt att jag fick vara en del av den. Som om det inte vore nog att vara på fyra sidor i en tryckt bok så hamnade också en av mina bilder också i den trycka upplagan av Computer Sweden.

Under förra året drev Jimmy Wilhelmsson dessutom en kickstarter-kampanj för att kunna översätta boken till engelska. Kampanjen gick i mål så nu kommer även min historia och en del av min barndom att nå internationell publik. Fantastiskt roligt (och lite generande att barnbilder på mig får så stor spridning). Generation 64 på engelska släpps inom de närmsta veckorna och går att förbeställa här.

Vad hände med helgen? – Detta hände på nätet

Det har varit ett händelserikt veckoslut på Internet. Här är några händelser som jag personligen har reflekterat över.

Studio Bronx Afterwork

Helgen började med att jag blev inbjuden av @petterkarlsson att vara livepublik i premiäravsnittet av #studiobronx nya webb tv-show Studiobronx Afterwork. Sagt och gjort, direkt efter jobbet gav jag mig av till Studio Bronx för att se programmet live och hänga kvar på eftersnacket. För dig som har sett Sweet Sunday Web Crunch så är upplägget ungefär likadant fast lite snyggare förpackat. Programledare är Joakim Nyström (@jnystromdesign), Björn Falkevik (@bjornfalkevik) och Anne-Marie Eklund Löwinder (@amelsec). Premiärprogrammet innehöll två programpunkter, ett 15-minuters webinar av kvällens gäst Göran Adlén (@trendspanaren) om storybranding och ett inslag från Tekniska Museet med utställningsintendent Nils Olander i serien ”Nils Prylar”. Dessutom såklart lite diskussion kring dessa huvudnummer. Till skillnad från SSWCrunch siktar man på 30 minuter men drar sedvanligt över 50% av tiden och landar på 45 minuter. Något jag tycker är bra. Det tightar upp det hela och jag tror att man vinner tittare på det. I övrigt tycker jag också att programmet sevärt, Göran Adléns dragning satt som en smäck och Nils Olander på Tekniska museet är ju ingenting annat än fantastisk.

Maffiakriget

Efter Unni Drougges krönika Sökmotoroptimering är en cancercell i Computer Sweden i onsdags, där hon bland annat skriver ”Glöm inte att seo-konsulterna bara står ett steg från maffian” bröt ett inbördeskrig ut i SEO-branschen, som kom att bli kallat maffiakriget. Nu såhär vid helgens slut tror jag att det har börjat stilla sig men efter att ha läst några av de blogginlägg som har varit skottsalvorna i kriget, konstaterade jag på Twitter igår att om SEO-branschen vill uppfattas som seriösa kanske de ska sluta bete sig som barnungar. Jag tycker att det är bra att de debatterar och diskuterar vad som är bra och dålig SEO, men när det övergår till personliga påhopp och bajskastning tycker jag bara att det är tråkigt och skadligt för en bransch som kämpar med att bli uppfattade som seriösa.

Sanningen om innebandypappan

Nyheten om pappan som lämnade sin son i Uppsala och åkte hem till Stockholm utan pojken för att han hade spelat ”för jävla dåligt” drog in som en storm i sociala medier i förra veckan när folk delade artikeln från Uppsala Nya Tidning och i samma veva kallade pappan för idiot. Flera av de stora medierna rapporterade vidare och historien som hade sitt ursprung i en blogg blev en sanning i medierna. Källan till artikeln var en bloggare som skrev under rubriken ”Skäms tamejfan Åkersbergaförälder” (senare har bloggaren strukit ortsnamnet i rubriken men klantigt nog inte tagit bort det ur url’en). Mitt favoritradioprogram Medierna (inte bara för att jag har jobbat där utan för att det är det enda radioprogram jag regelbundet lyssnar på) i P1 bestämde sig för att kolla upp vad som egentligen hade hänt. Det visar sig att de är de enda journalister som har pratat med pappan och även de enda som har pratat med pojkens tränare. Hela historien blir pinsam för medierna och när de i radio står och säger att det är viktigare att lägga ut än att faktiskt ta reda på vad som egentligen har hänt tappar man ju trovärdigheten helt. Återigen är vi tillbaka till ”är alla journalister?”. Alla kan ju vidareförmedla en story. Men journalisternas uppgift är ju att faktiskt granska den också. Här kan du lyssna på programmet från igår:

RIP Jaiku

Idag stängs enligt uppgift nätjänsten Jaiku ner. Den tjänst som i mångt och mycket var föregångaren till framför allt Twitter men också många andra sociala medietjänster. Själv var jag aldrig aktiv på Jaiku då jag kom in i matchen lite sent och fick mitt första intryck av Jaiku som ”tjänsten som är älskvärd men nästan alltid trasig”. Men jag vet att Jaiku har betytt mycket för många av mina vänner och för vad vi har idag i sociala medier så jag kan tycka att det är lite sorgligt ändå. För att rädda det som räddas kan av innehållet hos Jaiku har @Jocke Jardenberg tillsammans med lite hjälp från vänner skapat Jaikuarchive. Bra jobbat!

Grattis Wikipedia

Från en tråkig nyhet till en roligare sådan. Idag fyller Wikipedia elva år. Detta fantastiska crowdsourcade och crouwdfundade uppslagsverk som jag och många andra använder i princip dagligen har under det senaste året passerat 20 miljoner artiklar och finns på 282 språk. Läs Wikimedia Sveriges blogginlägg för mer kuriosa.

 

Kortbloggat: Mitt huvudsyfte är inte att kritisera och peka ut

Det blev en hel del reaktioner på mitt tidigare inlägg. De flesta hejar på medan de stackars nämnda journalisterna försöker försvara sig. Hey, mitt huvudsyfte var inte att kritisera och peka ut enskilda journalister. Jag tog upp dem som exempel här när jag beskrev min lördagförmiddag kronologiskt. Givetvis har de såklart pratat med SL, SOS och Polisen. Något annat skulle ju vara en mindre skandal.

Vad jag däremot försökte säga var att vi som twittrar har fått en slags gräddfil rakt in i mediehusen. Det är vi som hamnar i morgonsofforna, citeras i media och används här och där. Bara för att vi twittrar och har ett gäng journalister som följer oss har vi plötsligt lite mer makt än alla andra. Något som vi ganska enkelt har fått. Nu handlade det i mitt fall om att återge en nyhetshändelse som ögonvittne vilket inte är så allvarligt, men när det handlar om åsikter och tyckande, då kan det bli ett demokratiskt problem. Jag valde att inte dra för stora växlar på det där med demokratin, sådant säger såna som Brit Stakston och Anna Lindberg så mycket bättre än mig. Och om jag ska vara helt ärlig var jag trött i natt, tappade bort mig någonstans i hur jag ville avsluta mitt inlägg och ville bara klicka på publiceraknappen. Jag drog Sveriges Radio över samma kam som alla andra och Expressen hade ju faktiskt också intervjuat samma kille som Aftonbladet intervjuade. Call me trigger happy…

Att hamna mitt i en nyhetshändelse och servera journalistiskt material på ett silverfat

I morse när jag var på väg till knytkonferensen Trollen & Rollen slog det plötsligt upp lågor utanför tunnelbanetåget där jag satt, i tunneln mellan Fridhemsplan och S:t Eriksplan. Tåget stannade tvärt, försökte starta igen men då ytterligare eldslågor flammade upp stannade vi igen. Människor blev rädda och ville inte sitta kvar på sina platser vilket gjorde att alla samlades i den främre halvan av vagnen. Eftersom ingen visste vad som hände var min första tanke ”jag kommer kanske att dö här inne idag”. Strax därefter tänkte jag ”jag måste berätta att jag är här”.

Jag twittrade omgående:

[blackbirdpie url=”https://twitter.com/#!/mariahagglof/status/137795925308489728″]

Jag höll mig sedan lugn, och även om mina medpassagerare var oroliga var det ingen som behövde hjälp med något. Det bästa jag därför kunde göra i det läget var att fortsätta rapportera om vad som hände.

När det sedan blev rökutveckling i vagnen såg jag eftersom jag satt ganska långt fram i första vagnen till så att föraren blev underrättad samtidigt som jag twittrade. Vi fick information om att ta det lugnt, sitta ner och försöka att inte andas in röken. Jag var beredd att sätta mig på golvet men då rökutvecklingen inte var särskilt kraftig satt jag kvar på min plats och fortsatte att rapportera på Twitter.

När brandkåren senare var på plats och vi fick klättra ner på spåret för att gå tillbaka till Fridhemsplan började jag ta bilder. Jag tog lite bilder i tunneln, spelade in ett videoklipp och twittrade om vad som hände under promenaden ut ur tunneln. Klockan 9:03 kom jag upp på perrongen, då skickade jag genast upp mina bilder på Flickr samtidigt som jag pustade ut och gick ner till Blå linjen för att åka vidare mot Radiohuset.

Är alla journalister?
Tidigare i höst inför releasen av Ajour.se, skrev Emanuel Karlsten i sin blogg att alla är journalister, ett uttalande som blev väldigt omdiskuterat. Mitt agerande under händelserna i tunnelbanan skulle kunna vara ett av bevisen för att så är fallet. Jag skulle dock vilja påstå att om journalister idag inte var så otroligt lata, om de faktiskt arbetade för att göra något annat än vad jag redan gör på plats i det drabbade tunnelbanetåget så skulle inte alla vara journalister. Problemet är att journalister idag ofta inte gör mer än vad en medborgare som jag kan göra själv via Twitter.

Låt mig ge en liten mediaanalys av förmiddagen.

  • Klockan 9:04 (alltså en minut efter att jag klev upp på perrongen vid Fridhemsplan) kommer en tweet från Maria Gustafsson på Sveriges Radio:
    [blackbirdpie url=”https://twitter.com/#!/annamia44/status/137803386954317824″]
    Jag svarar att mina bilder är på väg upp på Flickr och att de kan söka på mitt användarnamn mariahagglof, men eftersom de inte lyckas hitta bilderna får jag från min telefon även serva dem med en länk. Det resulterar i den här artikeln från Ekot på sr.se.
  • Klockan 9:09 ringer en journalist från DN.se. Jag svarar på hans frågor och mms:ar även några av mina bilder eftersom han inte kan leta upp dem på Flickr. Tyvärr var jag rätt skakis när jag pratade med DN och allt i deras artikel blev inte helt korrekt. Bara i deras rubrik finns två faktafel, röken vällde inte in och tåget havererade inte. Det var utanför tåget det brann, inte i tåget. Och röken spred sig långsamt i vagnen. Något annat har jag heller aldrig påstått.
  • Klockan 9:20 kommer en tweet från Robert Johansson på TV4 där han frågar om jag har bilder som de kan ta del av. Jag ger honom länken till min Flickrprofil och skriver ”CC-by” varpå jag fick följande svar:
    [blackbirdpie url=”https://twitter.com/#!/noterat/status/137808988879339520″]
    Jag kan tycka att det är ganska dåligt att journalister, särskilt journalister som jobbar med webb inte har koll på Creative Commons, så gå hem och gör din läxa Robert!
    Mina stillbilder visas sedan i ett nyhetsinslag 1:30 minuter in i TV4:s nyheter klockan 10.
  • Klockan 9:46 Twittrar Oscar Julander på Expressen:
    [blackbirdpie url=”https://twitter.com/#!/OscarJulander/status/137814008068714496″]
    Jag svarar att det är ok men att jag gärna tar en läsartipspeng i utbyte.
  • När klockan var 9:48 ringer en journalist från Svenska Dagbladet för att intervjua mig om händelsen. Henne måste jag ge lite cred för att hon var en väldigt sympatisk journalist. Innan hon egentligen ställer sina journalistiska frågor säkerställer hon att jag är ok och att allt hade gått bra.
    Hennes jobb resulterar i den här artikeln.
  • Medan jag pratar med Svenska Dagbladet ber Oscar Julander på Expressen mig att ringa upp honom så jag gör det och vi pratade lite om pengar men han passar också på att intervjua mig.
    En stund senare ser Expressens etta ut såhär.

    Expressens etta

    Expressens etta

    Och artikeln finns att läsa här.

Då toppade mina bilder DN.se, SvD.se och Expressen.se.

Några minuter efter att jag hade pratat med Oscar Julander tittade jag igenom den där videon jag spelade in i tunneln och laddade upp den på Flickr.

  • Klockan 10:32 ringer Robert Johansson på TV4 och vill ha videon, han ber mig att maila filen så att de kan lägga på fotocred och jag gör så. Samtidigt blir jag lite förvånad över att Robert inte passade på att plocka mig på några pratminus när han ändå hade mig i telefonen men jag tänker att han kanske redan har citat från någon annan passagerare. Videon blir sedan ett komplement till den här artikeln med mina citat från dn.se. Videoinslaget visas även i TV4:s nyheter klockan 11.
  • Klockan 12:29 ringer Dagens Nyheters bildredaktör och frågar om de får använda mina bilder även i papperstidningen. Jag berättar för honom att bilderna ligger uppe under Creative Commons licens men att jag gärna tar emot ersättning för bilderna.
  • Någon gång under morgonen skriver också TT om händelsen med mina citat från DN.se och därefter finns jag på i stort sett alla landets nyhetswebbar.

Vad som händer under förmiddagen är alltså att de sex jättarna DN, SvD, TV4, Sveriges Radio, Expressen och TT alla har mina citat och bilder i sina artiklar (SVT råkade ha en anställd på tåget som levererade bilder och citat). De har helt enkelt bara plockat på sig vad jag har serverat dem och inte adderat särskilt mycket eget material. I min första tweet skrev jag vad som hände och var vi befann oss. Sedan dröjde det en halvtimme tills att jag var uppe på perrongen. På den halvtimmen vet jag fler än en nyhetsredaktion som hade hunnit skicka en reporter till Fridhemsplan för att hitta sitt egna unika ögonvittne att intervjua, spela in sitt eget unika videomaterial och ta sina egna unika bilder. Men eftersom alla nöjer sig med att använda mitt material blir mina citat och bilder omvandlat till sex stora nyhetsmediers journalistik.

På ”Trollen & Rollen” diskuterades idag bland annat att redaktioner måste göra saker som alla andra inte redan gör. Men jag skulle också vilja flika in att redaktioner framför allt måste börja jobba emot att göra saker som inte alla andra medborgare redan gör. Jag har ingenting emot att prata med media och jag svarar gärna på frågor när jag blir kontaktad. Men ärligt talat blir journalistiken trots allt ganska tråkig om alla intervjuar en och samma twittrare, som är en av flera hundra inblandade i en nyhetshändelse. Och varför ska min röst få höras i nästan alla nyhetsmedier bara för att jag råkar ha hyfsat många följare på Twitter? Min medpassagerare som inte twittrar men som hjälpte flera barn att ta sig ut ur tunnelbanevagnen, skulle det inte vara mer intressant om en av journalisterna som ringde till mig åkte till Fridhemsplan efter att ha sett mina första tweets och istället intervjuade honom på plats?

Så, ja, om de som faktiskt arbetar som journalister inte börjar arbeta på ett annat sätt så är vi alla journalister, för idag gjorde jag jobbet åt dem alla. Jag till och med serverade länkar från min telefon när de inte hade förmågan att söka själva.

Twitter är ett jättebra verktyg för att hitta ingångar till nyheter och journalistiska case. Men alltför ofta nöjer sig nyhetsmedia med vad de får via Twitter. Dock är det faktiskt så att Twitter representerar inte hela Sverige (surprise!). Dels är vi för få svenskar som Twittrar och dels är vi en på tok för homogen grupp för att det skulle gå att hämta all journalistik den vägen. Så precis som Brit Stakston gjorde idag i den session hon ledde tillsammans med Anna Lindberg på Trollen & Rollen skulle jag vilja uppmana till någon slags skärpning, använd gärna Twitter men nöj er inte bara med det som finns där. Det finns en ganska bra bit av Sverige där utanför också.

Sedan har jag en extra hälsning till alla er som använde mina bilder: Tack för att ni allihop kom ihåg mitt namn under bilderna! Trots att mina bilder är CC-licensierade så gjorde jag rätt mycket jobb åt er idag. Jag har F-skattsedel så ni får gärna ge mig er fakturaadress. Ni har ju mitt nummer och jag finns ju på Twitter.

Vad har jag för relationship status till mina tekniska prylar?

Tydligen är jag gift med dem. Det var i alla fall vad jag fick ur mig i den intervju med Media Evolution som jag gjorde på SSWC. Det är inte annat än att jag skrattar lite när jag lyssnar på mig själv i videon där även smartskallarna Brit Stakston, Gitta Wilén, Marcin Dekaminski och Patrik Fältström medverkar.

Jag ansträngde mig inte för att säga något smart utan var mest bara ärlig och lite personlig i mina svar. Jag älskar mina prylar och vet att mitt liv skulle vara så mycket tråkigare utan dem. Favoriten är min iPhone. Den gör mitt liv bättre, roligare och enklare att leva. Jag tycker att du ska titta på hela filmen, men om du nödvändigtvis måste veta så dyker jag upp vid 3:25 ungefär. Allra roligast är väl att jag plockar upp min iPhone direkt efter intervjun. Jag minns faktiskt inte ens att jag gjorde det.

Det desperata prasselmediaexperimentet

Jag har gjort något desperat och för mig väldigt märkligt. Egentligen är det något som går emot allt jag tror på.

Jag älskar som bekant Internet. I stort sett kommunicerar jag endast via Internet och jag tror på webben mer än något annat media.

Samtidigt vet jag att det fortfarande finns kraft i prasselmedia. Särskilt på landsorten. När jag bodde i Norrköping jobbade jag åt ett företag som annonserade i lokaltidningen varje vecka och jag har verkligen sett effekten av det. Vårt arbetsschema planerades efter vårt annonsschema. Hade vi en helsidesannons kunde vi ha tio gånger så många kunder som dagen innan.

I Stockholm vet jag att det ser ut på ett annat sätt. Jag har bott här i tre år nu och under dessa år har jag inte läst DN:s pappersupplaga en enda gång. Kommer jag däremot till Norrköping känns det ganska naturligt att läsa pappers-NT. Och i Norrköping är det faktiskt så att det som inte har stått i NT, det har inte hänt.

Nu är jag dock som sagt desperat. Jag har i drygt en månad aktivt sökt bostad med hjälp av webben. Jag har Twittrat, bloggat, Facebookat och G-plussat. Jag har retweetats, delats vidare och min länk har skickats hit och dit. Ändå har jag hittills inte fått ett enda konkret tips som matchar de i mina ögon ganska små kraven.

Därför utför jag i morgon ett experiment. Dels på grund av min desperation men också för att det ska bli oerhört intressant att se vad det ger för effekt. Jag har ingen aning om vad det kommer att ge. Men ger det mig en lägenhet som matchar mina önskemål lovar jag inte att börja konsumera prasselmedia, för det är flera steg tillbaka från mitt mål; ett papperslöst liv. Däremot lovar jag att inte uttrycka mig nedlåtande om prasselmedia under resten av året, AFK eller på webben.

Förlåt Internet. Men i morgon kommer följande rader att finnas i pappers-DN.
Annons i DN

 

 

 

 

 

Årets Körslagstrailer lyfter

År 2007 började första säsongen av Körslaget i Sverige. Ett program jag valde att titta på enbart på grund av den snygga trailern. Sedan dess har jag bloggat om varje trailer och därför måste jag ju göra det i år igen.

I år har TV4 fått tillbaka sin körslagstrailerbudget som man blev bestulen på förra säsongen då trailern blev en otrolig besvikelse. Jag gissar på att det berodde på att man då körde två säsonger av programmet ganska tätt (en hösten 2009 och en våren 2010). I år har man alltså åter en hyfsat snygg trailer. En bra blandning av musik och story till skillnad från 2009 då det bara var story. Årets trailer är så bra tycker jag att den kan vara den bästa hittills, eller i alla fall lika bra som första säsongens trailer. Det är så att man blir sugen att se programmet igen. Sedan kan man ju förstås diskutera logiken i att falla neråt samtidigt som man sjunger ”higher”.

Vilken trailer gillar du bäst?

Årets:

2007:

2008 (som tyvärr inte går att se direkt här):

2009:

2010:

Tidigare blogginlägg: