Kategoriarkiv: Sociala medier

En kommentar om Twittoppen och #SSWC

Med risk för att älta den diskussion som förts på Twitter under helgen, som jag dock inte varken aktivt eller passivt varit särskilt delaktig i då jag var AFK större delen av helgen, vill jag kommentera Twittoppen som har dykt upp i samband med SSWC.

Jag är en statistiknörd. På riktigt. Jag älskar statistik och kan studera siffror i oändlighet. Jag var dessutom en av de som hyllade Twitter-index när det lanserades i våras. Inte minst för att man kunde sortera listan på olika parametrar. Nu har då Twittoppen smyglanserats, hittills bara med deltagarna på årets upplaga av SSWC som rankar twittrare utifrån vilka som är mest inflytelserika (inte ”inflytelserikast” som de själva valt att kalla det). Jag har egentligen inget emot listan i sig även om jag är lite frågande till formeln (@johanlange på plats 362 av 376, hallå?). Jag tycker att statistik är bra och i vissa sammanhang rentav nödvändig. Och även om jag inte alls förstår kritiken som har riktats mot den yrkesgrupp jag själv tillhör bara för att den dominerar toppen av listan så kan jag förstå kritiken mot topplistan. Jag tycker nämligen att lanseringen i samband med SSWC är olycklig och förmodligen ger den vatten på kvarnen åt de som redan anklagade SSWC för att vara en elitistisk tillställning.

Jag ser på SSWC som ett event dit alla är välkomna, på lika villkor, bara man var snabb nog att boka sin biljett. På SSWC är alla för mig på samma nivå och ingen är förmer än någon annan. Där finns ingen tävlan om vem som är mest eller bäst. Vi gör SSWC tillsammans och alla som vill får hålla en session, vädra sin åsikt och komma med sin idé. Därför tycker jag att det är lite synd att det veckan innan släpps en ranking över deltagarna.

Jag avslutar mitt inlägg med @tomaswennstrom’s och @kristinheinonen’s ord från informationsmailet som gick ut till alla deltagare igår.

Allt löser sig! Kom dit och ha trevligt. Hjälp dina medcampare, det är vi tillsammans som är SSWC!

Det gav mig hopp om det SSWC jag har sett fram emot sedan jag missade förra årets upplaga.

Uppdaterat: @andreaskrohn som ligger baom Twittoppen har gett mig en förklaring till formeln. Och jag hade missat att @johanlange inte har någon ranking alls.

Maria och Partiledarna

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av politik. När jag växte upp hade jag alltid en känsla av att det inte spelade någon roll vad jag tyckte, politikerna gör ju som de vill ändå. Men jag har alltid röstat. Att rösta är viktigt. Att inte rösta är detsamma som att ge det där partiet du absolut inte vill ge makten en extra liten skjuts. Men eftersom jag aldrig har varit särskilt insatt eller påläst om de olika partierna har det alltid känts så svårt att rösta. I valet 2006 röstade jag därför blankt men eftersom jag också var rösträknare fick jag veta att blankrösterna hamnar i samma hög som ogiltiga röster. Det kändes som att jag inte hade röstat alls, jag kände mig helt enkelt blåst på min röst och jag kommer aldrig någonsin att rösta blankt igen. Så vad ska jag då rösta på? Jag vet inte faktiskt. Jag har gjort valtesterna på tre av Sveriges största tidningars webbsidor och alla resultat spretar åt olika håll.

Inför det här valet har jag dock intresserat mig mer för politik än någonsin tidigare. Jag tror att orsakerna till detta är tre.

  1. Jag är äldre och har mer erfarenhet av livet, samhället och arbetsmarknaden sedan senaste valet.
  2. Jag har bestämt mig för att aldrig rösta blankt igen och måste därför göra ett partipolitiskt val.
  3. Sociala medier.

Det här inlägget hade jag tänkt ägna åt punkt tre (surprise), som i mångt och mycket i mina flöden blir en metadiskussion om politik i sociala medier. Men i sociala medier finns även politiker varav några råkar vara partiledare. Jag har bloggat tidigare om hur jag älskar att kommunicera med alla slags människor i sociala medier, kända som okända. Och för mig finns det nog inget bättre sätt att få ett hum om politiken än genom att kommunicera med politiken. Därför hissar jag partiledare som finns i sociala nätverk som till exempel Twitter och som kommunicerar med andra användare på lika villkor. Själv gör jag ingen skillnad på kända och okända människor på Twitter. Jag tycker inte att det är läskigare att kommunicera med partiledare än andra och jag kräver inte heller mer av dem än av andra. Jag tycker dessutom att de ska kunna kräva av mig vad jag kräver av dem. Därför är det för mig inte särskilt konstigt att jag bjuder in dem en bit in i mitt liv om jag vill kunna få se en bit av deras. Extra roligt är det förstås när man får gensvar. För även om jag har ägnat stor del av mitt liv de senaste åren åt tidning, radio och tv är jag en helt vanlig människa som inte på något sätt är van vid att umgås med celebriteter.

En av dessa partiledare som kommunicerar med vanliga medborgare på Twitter är Göran Hägglund (@goranhagglund). Jag har alltd varit imponerad av hans twittrande och han har vid flertalet tillfällen deklarerat att han sätter ett värde i att det är han personligen som skriver alla tweets. I våras när vi skulle ha slututställning på Medieinstitutet där jag studerade fram till vårterminens slut föll det på min lott att att kontakta och bjuda in deltagare till den paneldiskussion vi skulle ha om politik i sociala medier. Självklart skulle vi ha minst en politiker i panelen och mina tankar gick genast till Göran Hägglund. Jag trodde inte att han skulle ha tid att komma till vår slututställning, det är ju valår i år och min föreställning var att ministrar alltid har ett fullspäckat schema ett halvår framåt. Men jag tänkte att jag förlorar ju ingenting på att fråga så jag skrev ett e-postmeddelande till honom med en inbjudan och för att visa att jag finns på riktigt skrev jag dessutom en tweet adresserad till honom.

tweet

Och fick samma kväll svar:

Tweet

Mycket riktigt. När jag vaknade nästa morgon hade jag fått ett svar på min inbjudan via mail. Göran Hägglund tackade via sin presstaleskvinna ja och den sjätte maj var han på vår slututställning på Medieinstitutet för att diskutera politik i sociala medier tillsammans med Brit Stakston och Mona Wallin.

Brit Stakston, Göran Hägglund, Mona Wallin

Brit Stakston, Göran Hägglund, Mona Wallin

En annan partiledare som finns på Twitter är Gudrun Schyman (@gudschy) som också är mycket duktig på att kommunicera och svara på tweets. Igår hände en ganska kul grej mellan henne och mig. Det började med att jag satt och lyssnade på musik och Kent – Kärleken väntar som börjar med textraden ”Brinn pengar brinn” dök upp i spellistan. Eftersom jag kommer att tänka på Gudrun Schyman varje gång jag hör den låten efter årets Almedalsvecka (jag behöver nog inte förklara varför) så twittrade jag.

tweet

Gudrun svarade lite senare:

Och jag förklarade:

Efter lite tangentbordstrassel hos Gudrun svarade hon:

Jag tänkte att hon kanske inte vet vilken låt jag menar och gav henne länken till låten i Spotify:

Varpå jag fick följande tweet:

Nu för tiden utgår jag helt enkelt ifrån att alla människor har Spotify och tänker att man kan skicka Spotifylänkar till människor utan problem men tydligen inte. Gudrun Schyman behöver min hjälp och vem är jag att inte erbjuda den. Det här har ingenting med politik att göra, det här handlar om en människa i Sverige som inte har Spotify.

I morse svarade Gudrun:

Nu hoppas jag förstås att Gudrun registrerar sig ikväll och börjar använda Spotify och dessutom slår på Spotify Social så att man kan ta del av hennes favoritmusik. Förhoppningsvis kommer hon att upptäcka en helt ny värld.

Är det inte ganska kul? Att jag kan hjälpa en partiledare som inte har Spotify. Det är dessutom roligt att hon låter mig hjälpa henne.

I sociala medier kommer man varandra nära och jag gillar politiker som kommunicerar nära människor. Politiker och partiledare som visar att de är människor som du och jag. För det är så Sverige borde vara byggt, av människor som du och jag. Så, Fredrik, Mona, Maud, Jan, Lars, Maria och Peter, när ska ni börja prata med oss som vill hjälpa er att bygga Sverige?

Ps 1. Eftersom jag har bjudit in Gudrun Schyman till Spotify kan jag se om hennes inbjudan används. Jag återkommer om det.

Ps 2. Göran Hägglund har en playlist som jag lyssnar på ibland. Tyvärr har Göran dock inte slagit på Spotify Social.

Den sociala historien om #3brutnaben – Mitt bidrag till #SSWC-boken

– Ska du inte ringa till någon?
Jag försökte låta bli att både skrika och gråta när jag kämpade mot smärtan där jag låg i snön på den iskalla trottoaren.
– Eh, jag har ingen familj i stan ändå, var allt jag lyckades få fram.
– Men ring någon annan, ring vem som helst.
Tjejen som hade ringt efter ambulansen insisterade. Senare har jag så klart förstått att hon inte bara ville lämna över mig till ambulansmännen utan att någon visste var jag befann mig.
Jag ringde till min vän Sanna Stefansson (@sanapes) och flämtade:
– Jag tänkte bara tala om att jag ligger och väntar på ambulans. Jag har förmodligen brutit någonting. Min fot är vriden åt fel håll.
Några minuter senare i ambulansen, på väg till #stgoran kom chocken. Jag grät och skrek som en stucken gris samtidigt som jag matades med både morfin och lustgas. Först inne på akutmottagningen hade jag fått tillräckligt med morfin för att kunna tänka på annat än smärta. Eftersom det var lite väntetid tog jag upp telefonen för att kolla twitterflödet. Via Sanna hade nyheten nått Twitter och jag hade nu fler mentions än min morfinbedövade hjärna kunde räkna. Ingen visste vad som hade hänt mer än att jag var skadad och på väg till sjukhus i ambulans. Egentligen visste jag inte mera själv i det läget och twittrade ut:
– Jag lever. Har förmodligen brutit minst ett ben. Är på #stgoran.
– Förresten, om jag skriver något konstigt beror det på att jag är hög på morfin.

Där började storyn om tre brutna ben, hashtaggen #stgoran och den kärlek som visades mig genom de sociala medierna när och efter jag råkade ut för en olycka den 17 februari 2010. Det har aldrig blivit av att jag har skrivit ner den här historien. Mycket beroende på den mängd starka mediciner jag tog under den första månaden efter olyckan som tvingade mig till bloggpaus. Men eftersom flera har efterfrågat en text på ämnet kände jag att det skulle få bli mitt bidrag till #sswc-boken.

Jag heter Maria Hägglöf, bor i Stockholm och är nyutexaminerad och nyanställd kommunikatör i nya medier. I augusti börjar jag jobba som ansvarig för en ny communitysajt på Wireless@KTH. Det här är delar av historien om våren 2010, våren då jag lärde mig gå för andra gången.

Jag hade suttit på #ilcaffe hela eftermiddagen och skrivit på mitt slutprojekt (en form av examensuppsats) och var på väg till Scandic Anglais på Östermalm för #wpfika. När jag kom ut från tunnelbanestationen vid Östermalms torg svängde jag ner på Humlegårdsgatan. Längre än så kom jag inte innan jag halkade på den isklädda trottoaren som dagen till ära hade täckts med någon centimeter nysnö. Jag hörde ljudet av ben som knäcktes i kroppen och sedan kom smärtan.
På #stgoran fick jag veta att jag hade en trimalleolär fotledsfraktur, det vill säga tre brutna ben i fotleden. En operation väntade påföljande dag. Twitteraktiviteten runt min olycka var igång långt innan jag hade tänkt tanken att själv twittra om den. Redan när jag startade Tweetie på akutmottagningen slog den sociala mediekärleken emot mig med otaliga meddelanden och frågor om vad som hade hänt. Ett par timmar senare stod en man jag aldrig tidigare hade träffat vid min säng på #stgoran. Jag var trött och starkt medicinerad. Jag hade storgråtit och eftersom jag inte hade sett mig själv i en spegel på hela dagen hade jag förmodligen smink i hela ansiktet och såg troligtvis ut som ett spöke. Han var välklädd. Skjorta, slips och en stilig cardigan. I handen höll han en påse med förnödenheter.
– Maria?
Jag hade väl trott att det var en ängel om det inte vore för att jag kände igen snubben. Jag hade senast sett honom raka av sig allt hår på huvudet live på webben bara några dagar tidigare. Morris Packer (@morpac) hade ryckt ut för att hjälpa en tweep i nöd. Jag minns idag ingenting av vad vi sa till varandra, men jag är ändå oerhört tacksam för hans besök. För utöver att jag fick en påse med nödvändiga saker var Morris den enda människan jag träffade under min tid på sjukhuset, förutom vårdpersonal och andra patienter. Fem dagar senare skulle jag dessutom ligga över Morris axel när han sprang upp för de tre våningarna till min lägenhet för att göra det jobb färdtjänst inte klarade av att utföra.

Tiden på sjukhuset var förstås långtråkig. Men det är ingenting mot vad den hade varit om jag inte hade haft min iPhone som min förstående sköterska var noga med att se till att jag ständigt hade till hands. På Facebook hade jag släkt och vänner som näst intill krävde uppdateringar om hur jag mådde. Några av dem var sjuksköterskor som snällt svarade på alla mina frågor så att jag slapp trakassera sköterskorna på #stgoran alltför mycket. På Twitter fick jag i snitt 10 nya följare om dagen, vilket är mycket för mig som får 0-2 nya följare per dag annars. Jag tyckte också att det var märkligt eftersom mina tweets bara innehöll gnäll över smärtan eller hur äcklig sjukhusmaten var. Och ständigt kom där nya krya-på-dig-hälsningar från både gamla och nya tweeps.

Efter utskrivning bestod de två följande veckorna mestadels av att ligga i min säng med min gipsade fot i högläge. Olyckan hade drabbat mig vid precis fel tillfälle. Deadline för mitt slutprojekt passerades, det var sista terminen på utbildningen och jag sökte värdföretag för min sista praktikperiod. Det sista jag behövde var detta. Tack vare de sociala medierna höll jag humöret uppe. Där fanns ständigt människor som inte bara visade mig sympati utan också höll mig aktiv och fick tiden att gå, vare sig det var dag eller en av alla sömnlösa nätter. Där fanns också människor som konkret erbjöd sin hjälp med att handla eller med andra praktiska saker. Vissa som jag kände väl men även människor jag inte kände särskilt väl eller hade träffat tidigare.

Det är svårt att i ord beskriva den kärlek jag kände från de sociala medierna under den här tiden. Ett exempel bland många är då jag ungefär en månad efter olyckan ringde Brit Stakston (@britstakston) i ett helt annat ärende och trots att hon satt upptagen i ett möte tog hon sig tid att fråga:
– Hur är det med din fot?
Då hade jag ännu inte träffat Brit AFK.

Det låter helt vrickat men jag har både min fotskada och de sociala medierna att tacka för mycket. Om det inte vore för olyckan hade jag förmodligen inte:

– fått en vän för livet som heter Morris Packer och som är världens galnaste och snällaste figur.

– fått hembesök av David Hall (@moonhouse) och suttit och pratat nördtalk med honom en hel eftermiddag.

– varit med och firat Nikke Lindqvists (@nikkelin) födelsedag på #ilcaffe tillsammans med ett gäng andra tweeps.

– varit på tweetup tillsammans med @selanna, @rymdapa och @lilashrink samma dag som jag tog bort min ortos. Jag har aldrig skrattat så mycket på en tweetup som den.

– varit en av teammedlemmarna i Sveriges första roadracingteam för elmotorcyklar.

– fått flera nya tweeps som började följa mig i samband med olyckan.

– kommit till #tweetupsthlm i mars dit jag fick skjuts av @tesas.

Det finns säkert mycket mer att rada upp här. Bland annat tror jag att jag kan tacka fotskadan för ett antal fördjupade relationer via Twitter. När något händer utöver det vanliga, då skapas förutsättningar för samtal på en annan nivå. När man befinner sig i en utsatt situation, då visar det sig att i de sociala medierna finns människor som bryr sig om mig och mitt välmående. Inte bara om min åsikt i diskussionen om Google, Facebooks nya layout, @SJ_AB på Twitter eller Gowalla vs. foursquare.

Jag är övertygad om att jag har de sociala medierna att tacka för att jag över huvud taget tog mig igenom våren så pass bra som jag gjorde. Tre månader efter min operation släppte jag kryckorna. Under dessa tre månader skrev jag klart mitt slutprojekt med gott betyg, genomförde min sista praktikperiod hos @annalindberg@30minuter och bara en vecka senare än mina klasskamrater fick jag min examen som kommunikatör i nya medier. Hade det inte varit för den ständiga uppmuntran via Facebook och Twitter som höll mitt humör uppe och fick mig att kämpa, hade jag förmodligen inte klarat mig så bra.

Det är bland annat därför som jag älskar de sociala medierna och kärleken som finns hos dem. Och till alla er som skickade en uppmuntrande tweet eller två under våren. Min kärlek och tacksamhet till er är stor.

Maria Hägglöf
maria.hagglof.info
twitter.com/mariahagglof

Det här inlägget är mitt bidrag till #SSWC-boken, som ges ut på Sweden Social Webcamp på initiativ av @piratforlaget.

Jag röt lite åt SJ på Twitter idag

Det brukar vara Brit Stakston som bloggar om SJs twittrande, men hon är i Almedalen och ”panelar sig” nu så jag kan ju vikariera lite ;)

SJs twittrande har varit uppmärksammat. Jag har hyllat det tidigare men idag vill jag ge dem en liten känga. Den senaste tiden har jag sett SJ bli allt mindre personliga och allt mer standardiserade i sina svar på Twitter. Ofta med en bifogad länk till störningsinformation eller sidan där de förklarar sitt krångliga prissystem som ingen förstår.

Idag hade Gustav Holmström (@hejg) läst ett blogginlägg av Anna Levin i NAs konsumtionsblogg där hon var kritisk mot SJs prissättningar och skrev till @SJ_AB för att uppmärksamma dem på inlägget.

Gustav Twittrar

Gustav Twittrar

Tillbaka får Gustav ett standardsvar som om det vore han som undrade om tågpriserna.

SJ svarar

SJ svarar

Hur tänker SJ där? Är det Gustav Holmströms uppgift att förmedla svaret vidare till bloggaren? Självklart inte. Här ska SJ såklart kommunicera med bloggaren direkt. Eller är SJs twittrare fastlåsta vid Twitter och får inte kommentera blogginlägg? Jag blev lite irriterad när jag såg svaret och reagerade.

Maria reagerar

Maria reagerar

Jag fick aldrig något svar av SJ och det fick inte Anna Levin heller. När SJ annonserade att de gick hem idag gick snälla Gustav SJs ärende och vidarebefordrade deras svar i kommentarsfältet. Allvarligt talat SJ, när jag hyllar er så menar jag det. Och när jag säger skärp er, då menar jag det också. Ett ärende är knappast ur världen för att ni har slängt ut ett standardsvar på Twitter som inte ens når den besvikna kunden.

Det känns som sommarlovsmorgon

Idag började jag dagen med att ställa datorn på frukostbordet och titta på JMW:s talkshow Sociala medieaktuen från Almedalen. Joakim Jardenberg och Brit Stakston sänder en halvtimmes talkshow varje morgon klockan 8.30 direkt från Almedalen med Björn Falkevik bakom kameran och ett varierande utbud av gäster. Det känns lite som när man var liten och klev upp varje dag för att titta på sommarlovsmorgon på TV och det ska bli riktigt spännande att se vad de har att bjuda på. Utöver sociala medieakuten kommer jag även att kolla in Morris Packer imorgon när han talar på ämnet Sverige behöver tävla mer! Framtidens motorsport – utan bismak. Tyvärr är det nog allt jag kommer att hinna med att följa från Almedalen, men jag hoppas att jag har prioriterat det bästa och att de lever upp till mina förväntningar.

Twitter dör – vart ska vi gå?

Jag älskar Twitter och dess kraft, det vet ni. Men jag börjar tro att vi är på väg bort…

För drygt två veckor sedan förklarade Twitter att tjänsten skulle bli lite instabil de kommande två veckorna. Alla vi som använder Twitter kan hålla med om att det har varit mycket valar den sista tiden. Faktum är att Twitter har haft sin sämsta månad på två år. Jag tycker att det är bra att Twitter är öppna med att de har tekniska problem men nu har det gått 16 dagar sedan blogginlägget och tystnaden därefter gör mig lite less. I Twitterbloggen och utvecklingsbloggen finns inga förklaringar sedan den 15 juni och i statusbloggen som de refererar till för realtidsuppdateringar hittar jag bara API-problem som dessutom ska vara lösta nu.

Men det är inte bara tekniskt Twitter har förändrats den senaste tiden. Med fler användare med olika bakgrund har även innehållet förändrats. Jag menar inte på något sätt att det är dåligt med fler och olika användare på Twitter, tvärtom. Men med ett mer omfattande innehåll kan det ibland vara svårt att hitta det som intresserar just mig i den struktur Twitter har. Ibland kan jag också känna att Twitter liknar mer än chatt nu än för ett par år sedan. Samtidigt har många av de som var mycket aktiva när jag började twittra dragit sig tillbaka och är nu allt mindre aktiva.

Jag kan vara helt ute och cykla men jag börjar tro att Twitters dagar är räknade. Frågan är bara, where do we go next?

H&M Social Media Room

För en vecka sedan lanserade hm.com Social Media Room. En slags FriendFeed för H&M och deras kunder med inlägg samlade från Facebook, Twitter, Youtube, bloggar och Lookbook. Jag måste säga att jag tycker att konceptet och utformningen är mycket bra. Jag gillar hur man kan filtrera de olika källorna och även välja att lista bara H&M, fansen eller båda. Tyvärr framgår det dock inte så tydligt hur tjänsten fungerar. På sajten hittar jag ingen information alls. På Twitter berättar H&M att man ska tagga sina bilder på Lookbok med H&M så kan de eventuellt komma med i flödet. Men vad gäller för de andra tjänsterna och hur görs urvalet?

Så, bra idé och koncept H&M men berätta gärna mer om tjänsten och hur den faktiskt fungerar.