Jag sitter på tåget på väg hem från en resa till Dalarna. Innan tåget gick åt jag lunch med min vän Niclas, som jag från början lärde känna via Twitter. I Dalarna har jag också bland annat varit i Vansbro och hejat på alla som har simmat Vansbrosimningen för Johannas skull. Världens finaste Johanna som har cystisk fibros och som jag träffade för första gången på en tweetup för drygt ett år sedan.

För lite mer än en månad sedan var jag i London med en av mina närmaste vänner, Mattias som jag lärde känna för nästan åtta år sedan genom spelet Medal of Honor. Vi spelade i en klan som hette 2k4. Sommaren 2004 träffades 2k4 för första gången under en helg i Timmernabben i Småland. Helgen då ingen hade med sig sin dator för att vi ville träffas och umgås, som de vänner vi var.

För några veckor sedan var jag på fotboll på Råsunda med min kompis Nikke och hans son Love. Nikke som jag hängde med mycket på Il caffè under våren och sommaren 2010 har jag också lärt känna via Twitter.

I nästa vecka när jag åker till mitt hemland Östergötland hoppas jag att där finns en ny bebis hemma hos mina fina vänner Anna och Andreas. Vänner jag aldrig skulle ha haft om det inte vore för spelet World of Warcraft. Ett spel jag för övrigt inte kan tänka på utan att tänka på min vapendragare och bästa vän Stefan som jag för första gången träffade i Stratholme, 2005 och sedan dess har hängt med både online och AFK.

Om ett par veckor ska jag på fest hos Anna-Carin som jag lärde känna via Twitter och i augusti ska jag på webcampet SSWC och träffa fler av mina vänner från nätet. Vissa kanske för första gången och andra som jag träffar regelbundet. Och så här håller det på. Hela mitt liv ser ut såhär. Det är precis det här jag menar när jag säger att jag lever mitt liv genom Internet. Det betyder inte att jag bara sitter hemma, är asocial och nördar mig framför en dator. Utan det betyder att jag lär känna och får nya vänner som är precis som jag hela tiden. Och det som driver mig till att leva såhär är att Internet och de vänner jag interagerar med på nätet berikar mitt liv fullständigt.

Jag har inga AFK-vänner. För mina AFK-vänner är också mina nätvänner. Därför brukar jag kalla mina vänner för vänner helt enkelt. Det finns ingen skillnad för mig. Och det beror förmodligen på att jag egentligen har levt såhär i hela mitt halvvuxna och vuxna liv. Som fjortonåring 1996 träffade jag för första gången någon jag bara kände via nätet.

Men egentligen spelar det inte så stor roll vilka man har träffat. Självklart är det alltid kul att träffa människor som man har hängt med via nätet länge. Men jag sätter lika stort värde i vänskapen till de personer jag inte har träffat. I drygt tio år har jag hängt i kanalen #amigaland på IRC (Internet Relay Chat), där finns bland andra mina vänner andabata, shelter, Douwd, gcb och Subbass. Nä, vi använder fortfarande inte våra riktiga namn på IRC, men de är trots det nästan helt ofarliga ;). Även om IRC dog ut för länge sedan hänger vi fortfarande kvar, har nästan daglig kontakt och de får mig att skratta gång på gång. I #amigaland har jag nästan inte träffat någon AFK, eftersom de flesta inte ens bor i Sverige. De är likväl mina vänner och vi bryr oss om varandra lika mycket ändå. Det finns trots allt inget som att få en holländsk digital knuffel när man har en dålig dag.

Det här blogginlägget är till dig som tror att jag sitter ensam framför en dator hela dagarna och blir en försoffad pryl. Du har fel. Jag har fler vänner än dig. Jag träffar fler människor än dig, jag gör mer galna saker än dig. Jag har förmodligen roligare än dig. Jag vinner.

Och till mina vänner, både ni som är nämnda här och er som inte nämns. Jag älskar er!