Kategoriarkiv: Datorer och Internet

Maria i tryckta medier – nu även på engelska!

Jag är ju en digital människa. Som lever genom Internet. Därför är det lite ovant för mig att figurera i tryck. Ändå händer det ibland… Fast det är ju ändå alltid som följd utav min aktivitet på Internet.

Finns jag på nätet? En digital människa utan kropp

Modern Filosofi #4/15

Modern Filosofi #4/15

I höstas blev jag intervjuad av en journalist som heter Mikael Claesson. Om mitt liv på Internet. Han hade läst ett av mina äldre blogginlägg Internet är mitt liv och kontaktade mig för en artikel till tidningen Modern Filosofi.

Jag minns att en av de första frågorna jag fick var ”Vad är skillnaden mellan ditt internetjag och ditt jag i verkliga livet?” och tyckte att frågan var konstig. Som att det var förutsatt att man är två olika personer när man håller sin smartphone i handen och när man lägger den ifrån sig. Mitt självklara svar var därför ”ingen skillnad alls”. Och det svaret står jag fast vid fortfarande.

Intervjun med mig är en del av en längre artikel som heter ”Finns jag på nätet? En digital människa utan kropp” som publicerades i 2015 års sista nummer av tidningen. Tyvärr finns inte artikeln på nätet vilket jag hade hoppats och väntat på. Men nu har jag fått tillåtelse att publicera sidan som handlar om mig här.

Sida 36 av Modern Filosofi #4/15, bilden är en länk till artikeln i PDF.

Sida 36 av Modern Filosofi #4/15, bilden är en länk till artikeln i PDF.

Även om jag själv inte kände mig så filosofisk när jag intervjuades så minns jag att ändå resonerade lite mer och djupare i mina svar än vad som fick plats i artikeln. Jag pratade om för- och nackdelar med att mötas och umgås på nätet, hur nätet har förändrat mitt sociala liv, huruvida vi är ensamma på Internet eller inte och hur fria vi är på nätet. Mina citat i den färdiga artikeln känns tyvärr lite korthuggna men jag tycker ändå att de lyckades få fram kärnan av det jag ville säga. Utan människor – inget Internet!

Generation 64 – nu även på engelska

Det var nog närmare tre år sedan nu som jag la upp en bild på Instagram föreställande mig och min bror när vi spelar dataspel på familjens Commodore 64. När sedan Jimmy Wilhelmsson sökte personer som haft C64 till sin bok Generation 64 var det någon som hade sett min bild som tipsade om mig. Ett bra tag senare träffade jag Jimmy för en intervju och min historia fick sedan plats i boken ”Generation 64 – Commodore 64 gjorde mig till den jag är” som kom ut hösten 2014.

Generation 64 - Commodore 64 gjorde mig till den jag är

Generation 64
Commodore 64 gjorde mig till den jag är

Jimmy skrev såhär på generation64.se innan boken släpptes:

Det finns en oberättad del av vår nutidshistoria som handlar om ursprunget till det svenska IT-, musik- och spelundret vi i dag gärna skryter om. Berättelsen kretsar kring världens mest sålda hemdator, Commodore 64, och den grupp unga som under åttiotalet byggde sina liv kring den.

Nu är den historian berättad och jag är oerhört stolt att jag fick vara en del av den. Som om det inte vore nog att vara på fyra sidor i en tryckt bok så hamnade också en av mina bilder också i den trycka upplagan av Computer Sweden.

Under förra året drev Jimmy Wilhelmsson dessutom en kickstarter-kampanj för att kunna översätta boken till engelska. Kampanjen gick i mål så nu kommer även min historia och en del av min barndom att nå internationell publik. Fantastiskt roligt (och lite generande att barnbilder på mig får så stor spridning). Generation 64 på engelska släpps inom de närmsta veckorna och går att förbeställa här.

#SSWC 2012 – årets bloggpost

Jag har varit på Sweden Social Web Camp på Tjärö i Blekinge i år igen. Och det var precis lika fantastiskt som 2010 och 2011. I vanlig ordning känns det som att jag vill tacka en massa människor för en fantastisk helg. Så jag kan inte låta bli att göra det i år heller. Here goes…

David Stark aka @popfabriken har varit min brorsa i ganska exakt två år nu. Med en brorsa som David på Tjärö behöver man aldrig känna sig bortkommen. Tack David för att du alltid finns där, stöttar, backar upp, ger råd och håller reda på din syster. Ovärderligt!

Jag hade det bästa boendet med de bästa rumskompisarna på Tjärö. I Anricks Sjöstuga, en liten mysig stuga med egen brygga bodde jag tillsammans med tre sköna grabbar. Tack Vesa (@vesa), Tommie (@tjompa) och Calle (@carldolofsson) för en fin helg! Ett extra tack till Tommie som tog hand om min kvarglömda iPhoneladdare.

Sedan vill jag självklart tacka järngänget i militärtältet – Jenny (@canborn), Johan (@eenfeldt), Alex (@alexbergvall), Erik och Rickard för skönt häng på tåget, på klippor, i tält, utanför tält, vid diverse eldar och så vidare. Tack och puss!

Kristin (@kristinheinonen) och Tomas (@tomaswennstrom) ska tackas tusen gånger om för att ni arrangerar SSWC, ingen kan göra det bättre än ni!

Tjärö-Ola (@olasoderdahl), tack för trevligt småprat sista natten/morgonen under eken. Tack för att du tar emot oss på Tjärö, utan dig och din personal, inget SSWC!

Sist men verkligen inte minst. Alla ni 252 personer som checkade in på Foursquare tillsammans med mig under middagen på lördagkvällen. Tack! Tillsammans tog vi Sveriges första Super Swarm.

Årets bästa helg. Vi ses på SSWC 2013!

Vad hände med helgen? – Detta hände på nätet

Det har varit ett händelserikt veckoslut på Internet. Här är några händelser som jag personligen har reflekterat över.

Studio Bronx Afterwork

Helgen började med att jag blev inbjuden av @petterkarlsson att vara livepublik i premiäravsnittet av #studiobronx nya webb tv-show Studiobronx Afterwork. Sagt och gjort, direkt efter jobbet gav jag mig av till Studio Bronx för att se programmet live och hänga kvar på eftersnacket. För dig som har sett Sweet Sunday Web Crunch så är upplägget ungefär likadant fast lite snyggare förpackat. Programledare är Joakim Nyström (@jnystromdesign), Björn Falkevik (@bjornfalkevik) och Anne-Marie Eklund Löwinder (@amelsec). Premiärprogrammet innehöll två programpunkter, ett 15-minuters webinar av kvällens gäst Göran Adlén (@trendspanaren) om storybranding och ett inslag från Tekniska Museet med utställningsintendent Nils Olander i serien ”Nils Prylar”. Dessutom såklart lite diskussion kring dessa huvudnummer. Till skillnad från SSWCrunch siktar man på 30 minuter men drar sedvanligt över 50% av tiden och landar på 45 minuter. Något jag tycker är bra. Det tightar upp det hela och jag tror att man vinner tittare på det. I övrigt tycker jag också att programmet sevärt, Göran Adléns dragning satt som en smäck och Nils Olander på Tekniska museet är ju ingenting annat än fantastisk.

Maffiakriget

Efter Unni Drougges krönika Sökmotoroptimering är en cancercell i Computer Sweden i onsdags, där hon bland annat skriver ”Glöm inte att seo-konsulterna bara står ett steg från maffian” bröt ett inbördeskrig ut i SEO-branschen, som kom att bli kallat maffiakriget. Nu såhär vid helgens slut tror jag att det har börjat stilla sig men efter att ha läst några av de blogginlägg som har varit skottsalvorna i kriget, konstaterade jag på Twitter igår att om SEO-branschen vill uppfattas som seriösa kanske de ska sluta bete sig som barnungar. Jag tycker att det är bra att de debatterar och diskuterar vad som är bra och dålig SEO, men när det övergår till personliga påhopp och bajskastning tycker jag bara att det är tråkigt och skadligt för en bransch som kämpar med att bli uppfattade som seriösa.

Sanningen om innebandypappan

Nyheten om pappan som lämnade sin son i Uppsala och åkte hem till Stockholm utan pojken för att han hade spelat ”för jävla dåligt” drog in som en storm i sociala medier i förra veckan när folk delade artikeln från Uppsala Nya Tidning och i samma veva kallade pappan för idiot. Flera av de stora medierna rapporterade vidare och historien som hade sitt ursprung i en blogg blev en sanning i medierna. Källan till artikeln var en bloggare som skrev under rubriken ”Skäms tamejfan Åkersbergaförälder” (senare har bloggaren strukit ortsnamnet i rubriken men klantigt nog inte tagit bort det ur url’en). Mitt favoritradioprogram Medierna (inte bara för att jag har jobbat där utan för att det är det enda radioprogram jag regelbundet lyssnar på) i P1 bestämde sig för att kolla upp vad som egentligen hade hänt. Det visar sig att de är de enda journalister som har pratat med pappan och även de enda som har pratat med pojkens tränare. Hela historien blir pinsam för medierna och när de i radio står och säger att det är viktigare att lägga ut än att faktiskt ta reda på vad som egentligen har hänt tappar man ju trovärdigheten helt. Återigen är vi tillbaka till ”är alla journalister?”. Alla kan ju vidareförmedla en story. Men journalisternas uppgift är ju att faktiskt granska den också. Här kan du lyssna på programmet från igår:

RIP Jaiku

Idag stängs enligt uppgift nätjänsten Jaiku ner. Den tjänst som i mångt och mycket var föregångaren till framför allt Twitter men också många andra sociala medietjänster. Själv var jag aldrig aktiv på Jaiku då jag kom in i matchen lite sent och fick mitt första intryck av Jaiku som ”tjänsten som är älskvärd men nästan alltid trasig”. Men jag vet att Jaiku har betytt mycket för många av mina vänner och för vad vi har idag i sociala medier så jag kan tycka att det är lite sorgligt ändå. För att rädda det som räddas kan av innehållet hos Jaiku har @Jocke Jardenberg tillsammans med lite hjälp från vänner skapat Jaikuarchive. Bra jobbat!

Grattis Wikipedia

Från en tråkig nyhet till en roligare sådan. Idag fyller Wikipedia elva år. Detta fantastiska crowdsourcade och crouwdfundade uppslagsverk som jag och många andra använder i princip dagligen har under det senaste året passerat 20 miljoner artiklar och finns på 282 språk. Läs Wikimedia Sveriges blogginlägg för mer kuriosa.

 

Systemfel hos röntgen

För några dagar sedan kontaktade jag Aleris Röntgen och frågade om jag kunde få köpa röntgenbilderna på min ihopskruvade fotled, eftersom jag tycker att de är snygga. Jag fick svaret att jag kan få dem på en cd-skiva för 200 kronor och beställde dem.

I morse tog jag vägen förbi mottagningen för att hämta ut skivan. Då jag hade lite bråttom till ett möte kollade jag inte på skivan förrän flera timmar senare och på fodralet står att läsa:

”På denna skiva finns begärda undersökningar i standard Dicom-format, Dicomdir inkluderat. På skivan finns även viewer för visning av undersökningarna på en vanlig standard-PC.”

Redan här dyker min första fråga upp. Vad är en standard-PC?

Sedermera står det:

”Eventuellt kommer programmet att vilja installera Ms XMLParser vilket behövs för att programmet ska fungera”

Vilket jag tolkar som att det bara är Microsoft som gäller men de har dessutom garderat sig med:

”Det medföljande programmet stöds ej av Windows Vista.”

Det här betyder såklart att jag inte kan köra skivan på mina mac-datorer eller på min gamla pc eftersom den kör vista. Lite upprört mailade jag Aleris och skrev att de kunde ju upplyst om systemkraven innan jag köpte skivan och fick svaret:

”Hej,
Ledsen, men då vi inte är så bevandrade i datavärlden kände vi tyvärr inte till att skivan inte fungerar på Mac. Vi har inte fått den indikationen tidigare.”

Jag blir faktiskt lite less. Om de har en service, som de tar 200 kronor för, varför inte göra det enkelt och ge mig bilderna i jpg-format? Om de ändå har bemödat sig kan det väl inte vara så svårt att bränna en skiva med bara vanliga bildfiler? Jag vet inte ens vad Dicomformat är och jag förstår inte anledningen till hela den här komplicerade proceduren. Bilderna finns ju på skivan och vem som helst som har en dator som uppfyller systemkraven ska ju kunna titta på dem. Så det kan ju knappast finnas något sekretesskäl här.

Har jag någon eller några läsare som kan hjälpa mig att förstå? Och framför allt, finns det någon som kan tala om hur jag ska bära mig åt för att kunna titta på bilderna i min Mac?

Samtidigt som jag tycker att hela den här hanteringen är anmärkningsvärd så är jag inte förvånad. De har ju iallafall en e-postadress, vilket är något som min specialistläkarklinik saknar…

Uppdaterat: Jag älskar Internet! Det tog lite drygt en timme från att jag publicerade det här inlägget tills jag hade tre fina bilder i jpg-format på min Mac. Tack Maja Larsson med sambo för hjälpen!

Sweden Social Web Camp 2011 #sswc

Jag har varit på Sweden Social Web Camp i år igen. Förra året skrev jag såhär efter en fantastiskt helg.

I år var det ännu bättre.

Jag vill därför tacka Internet. Jag vill tacka alla som var på Tjärö. Särskilt alla som deltog på min session om att checka in.

Men allra mest vill jag tacka Anna Lindberg, David Stark och Mattias Östmar.

Läs allt som alla andra har dokumenterat här.

Och titta på mina bilder här.

Sommaren, semestern, rutinerna och tjafsen

Jag lovade ju att berätta varför jag inte har postat några länkar den senaste månaden. Kanske även varför jag inte har bloggat speciellt mycket över huvud taget. En anledning är ju förstås att det är sommar. På sommaren släpper jag mina rutiner ganska mycket. Jag hänger mer med nära och kära och gör spontana saker vilket gör att bloggandet blir bortprioriterat ganska mycket.

Dessutom. Precis som förra sommaren, om inte än värre i år har det gjorts väldigt många hönor av små fjädrar i sommar och det har kacklats något otroligt på den sociala webben. Nyhetstorka, sommar, sol och semester gör något märkligt med människor och samma sak kan ältas hit och dit tills varenda en har bloggat sju gånger var om det. Så därför, jag har faktiskt inte orkat länka till det bästa inlägget om Almedalen, Aftonbladets Littorinpublicering, Flickjox, Twittereliten, Terrorism, 11-åringen som slängdes av tågetSSWC:S ekonomi eller något av allt annat det har tjafsats om. Eftersom så många aldrig förut har känt ett sådant behov av att skriva om så lite skulle det ha tagit mig hela semestern att välja ut de bästa inläggen. Jag har valt att koppla av, läst mina flöden då och då och när jag har läst något bra har jag kommenterat eller retweetat det spontant på Twitter utan någon större analys.

Vad har jag då gjort i sommar? Jo, jag har haft sommarsemester för första gången i mitt liv. Under nästan tre veckor var jag ledig och passade på att åka till mina tre hemländer Dalarna, Österbotten och Östergötland. Jag har också hunnit vara hemma lite och nyttja min balkong och umgåtts med vänner så mycket jag har kunnat.

Nästa vecka åker jag precis som förra året på Sweden social web camp. Trots de tjafs som har varit (de fanns förra året också), så vet jag att väl på Tjärö kommer det att bli fantastiskt kul. Det kommer att bli många kära återseenden och förhoppningsvis kommer jag också att stifta en hel del nya bekantskaper. Och för dig som ska dit vill jag passa på att påminna om min ansiktsblindhet. Om jag inte ger något tecken till att känna igen dig, peta lite på mig för allt i världen. Jag ignorerar dig inte, jag minns bara inte ditt ansikte.

Internet är mitt liv

Jag sitter på tåget på väg hem från en resa till Dalarna. Innan tåget gick åt jag lunch med min vän Niclas, som jag från början lärde känna via Twitter. I Dalarna har jag också bland annat varit i Vansbro och hejat på alla som har simmat Vansbrosimningen för Johannas skull. Världens finaste Johanna som har cystisk fibros och som jag träffade för första gången på en tweetup för drygt ett år sedan.

För lite mer än en månad sedan var jag i London med en av mina närmaste vänner, Mattias som jag lärde känna för nästan åtta år sedan genom spelet Medal of Honor. Vi spelade i en klan som hette 2k4. Sommaren 2004 träffades 2k4 för första gången under en helg i Timmernabben i Småland. Helgen då ingen hade med sig sin dator för att vi ville träffas och umgås, som de vänner vi var.

2k4 med mig själv i mitten, Timmernabben 2004

2k4 med mig själv i mitten, Timmernabben 2004
foto: Robhert Esserud

För några veckor sedan var jag på fotboll på Råsunda med min kompis Nikke och hans son Love. Nikke som jag hängde med mycket på Il caffè under våren och sommaren 2010 har jag också lärt känna via Twitter.

I nästa vecka när jag åker till mitt hemland Östergötland hoppas jag att där finns en ny bebis hemma hos mina fina vänner Anna och Andreas. Vänner jag aldrig skulle ha haft om det inte vore för spelet World of Warcraft. Ett spel jag för övrigt inte kan tänka på utan att tänka på min vapendragare och bästa vän Stefan som jag för första gången träffade i Stratholme, 2005 och sedan dess har hängt med både online och AFK.

Alice och Maria

Jag snackar lite med Stefans dotter Alice, juli 2009
foto: Stefan Doverud

Om ett par veckor ska jag på fest hos Anna-Carin som jag lärde känna via Twitter och i augusti ska jag på webcampet SSWC och träffa fler av mina vänner från nätet. Vissa kanske för första gången och andra som jag träffar regelbundet. Och så här håller det på. Hela mitt liv ser ut såhär. Det är precis det här jag menar när jag säger att jag lever mitt liv genom Internet. Det betyder inte att jag bara sitter hemma, är asocial och nördar mig framför en dator. Utan det betyder att jag lär känna och får nya vänner som är precis som jag hela tiden. Och det som driver mig till att leva såhär är att Internet och de vänner jag interagerar med på nätet berikar mitt liv fullständigt.

Jag har inga AFK-vänner. För mina AFK-vänner är också mina nätvänner. Därför brukar jag kalla mina vänner för vänner helt enkelt. Det finns ingen skillnad för mig. Och det beror förmodligen på att jag egentligen har levt såhär i hela mitt halvvuxna och vuxna liv. Som fjortonåring 1996 träffade jag för första gången någon jag bara kände via nätet.

Men egentligen spelar det inte så stor roll vilka man har träffat. Självklart är det alltid kul att träffa människor som man har hängt med via nätet länge. Men jag sätter lika stort värde i vänskapen till de personer jag inte har träffat. I drygt tio år har jag hängt i kanalen #amigaland på IRC (Internet Relay Chat), där finns bland andra mina vänner andabata, shelter, Douwd, gcb och Subbass. Nä, vi använder fortfarande inte våra riktiga namn på IRC, men de är trots det nästan helt ofarliga ;). Även om IRC dog ut för länge sedan hänger vi fortfarande kvar, har nästan daglig kontakt och de får mig att skratta gång på gång. I #amigaland har jag nästan inte träffat någon AFK, eftersom de flesta inte ens bor i Sverige. De är likväl mina vänner och vi bryr oss om varandra lika mycket ändå. Det finns trots allt inget som att få en holländsk digital knuffel när man har en dålig dag.

Det här blogginlägget är till dig som tror att jag sitter ensam framför en dator hela dagarna och blir en försoffad pryl. Du har fel. Jag har fler vänner än dig. Jag träffar fler människor än dig, jag gör mer galna saker än dig. Jag har förmodligen roligare än dig. Jag vinner.

Och till mina vänner, både ni som är nämnda här och er som inte nämns. Jag älskar er!