Kategoriarkiv: Personligt

I’m moving on…

2 svar

Idag skrev jag på för mitt nya jobb. Japp. Nytt jobb. Fortfarande på KTH. Fortfarande i Kista. Inte längre i Electrum. Inte längre på Wireless. Eller jo, lite.

För att tala i klarspråk. I januari börjar jag jobba centralt på ICT-skolan i Kista. Jag kommer att arbeta med kommunikation i digitala kanaler internt och externt samt ansvara för skolans närvaro i sociala medier. Men eftersom det är så fiffigt ordnat att Wireless@KTH är en del av ICT så kan jag fortsätta jobba litegrann med The unwired people. Eftersom tjänsten i övrigt är helt ny kan jag inte skriva så mycket mer nu om vad den kommer att innebära mer än att jag ska flytta 400 meter, från Electrum till Forum. Det blir spännande det här…

Hej, jag heter Maria och jag har prosopagnosi

14 svar

Jag minns en gång för minst 10 år sedan när jag var på stan i Norrköping tillsammans med min mamma. Plötsligt utbrister mamma ”Men titta, där går ju Birgitta Svenssons mamma, henne har jag inte sett på 30-40 år!”. På andra sidan gatan går en tant med rollator, en helt vanlig tant som inte utmärkte sig på något sätt. Jag imponerades av min mammas förmåga att känna igen en människa som hon inte hade sett på närmare 40 år, en mamma till en klasskamrat från lågstadiet. Men samtidigt var jag inte särskilt förvånad. Min mamma har oerhört lätt för att känna igen människor. Människor som hon inte har träffat särskilt många gånger och människor som hon inte har sett på evigheter. Den där förmågan har hon ärvt av sin mamma som förmodligen har ärvt den av någon av sina föräldrar eftersom alla hennes syskon var lika oslagbara när det gällde att känna igen människor.

Min pappa å andra sidan lider av något som kallas prosopagnosi eller ansiktsblindhet. Han kan träffa och prata med en människa och möter han samma person ett par dagar senare känner han inte alls igen personen. Jag har aldrig sett min pappa titta på film. Ansiktsblindheten gör att han inte känner igen filmkaraktärerna från en scen till en annan och behållningen blir mer eller mindre obefintlig.

Jag trodde länge att jag hade ärvt min mammas förmåga att känna igen människor. Mest beroende på att jag alltid har haft väldigt lätt för att komma ihåg namn och fram tills för några år sedan hade jag inte heller så många människor i mina nätverk att det var svårt att särskilja dem från varandra. Men det har sakta men säkert visat sig att jag inte var så lyckligt lottad. Första gången jag fick en liten indikation som visade på det var sommaren 2002. Jag hade bott i Sundsvall i ett år och var tillbaka i min hemstad Norrköping för sommaren. Jag tog en tur på stan och när jag kom hem till mina föräldrar var jag frustrerad.

– Pappa, jag ser ansikten som jag känner igen hela tiden, men jag förstår inte vilka det är. Det kan vara gamla lärare, det kanske är frisörer som jag har gått hos, det kanske är spårvagnschaufförer eller så är det bara gamla vanliga Norrköpingsbor, jag vet inte vilka jag förväntas hälsa på! hävde jag irriterat ur mig.

– Precis så var det när jag kom tillbaka till min hemstad efter att ha flyttat till Norrköping, svarade han.

Jag förstod inte då. Jag var för ung och det var bara början på min ansiktsblindhet. Sedan dess har jag utvecklats och min ansiktsblindhet med mig. Framför allt utvecklades den och blommade ut under våren 2010 då jag på grund en fotledsfraktur åt mediciner som jag blev extremt glömsk av. Jag slutade äta de där medicinerna för ett halvår sedan. Därför vet jag nu. Jag har inget att skylla på. Jag är ansiktsblind.

Anledningen till att jag skriver det här är till viss del för att erkänna det för mig själv, vilket jag har haft oerhört svårt för – men också för att förklara. Ibland träffar jag nämligen människor som börjar prata med mig som om vi känner varandra och jag har ingen aning om vem det är. Jag försöker ibland spela med, men det känns både våghalsigt och lite oärligt. Dessutom har jag valt ett liv och en bransch där mycket av ens umgänge finns på Internet och där man dessutom träffar samma människor på olika event och liknande, vilket gör att jag blir osäker på vilka människor jag faktiskt har träffat. Jag får vänförfrågningar på olika sociala nätverk och visst känner jag igen namnen men bilderna säger mig i princip ingenting. I de flesta sociala nätverk spelar det inte så stor roll, jag ser att vi har flera gemensamma vänner och jag accepterar, om inte annat hjälper det mig att minnas till nästa gång. Men när det gäller nätverk som Linkedin accepterar jag vanligtvis inte vänförfrågningar från människor som jag inte har träffat och pratat med. Och det händer, att jag får förfrågningar på Linkedin från människor som jag mycket väl känner till från exempelvis Twitter men som jag inte kan minnas att jag har träffat och då kan jag tyvärr inte acceptera.

I min drömvärld skulle alla människor ha sitt namn skrivet i pannan hela tiden. Det skulle göra det enklare för mig att veta vilka människor jag har träffat förut, vilka jag förväntas krama om och vilka jag förväntas ta artigt i hand och presentera mig för. Och även om mitt handikapp inte har utvecklats så långt som hos min pappa – jag kan ju trots vissa svårigheter se på film ännu – så vet jag att jag fortfarande är ung och med stor sannolikhet kommer det att bli värre.

Det är en aning jobbigt att skriva det här, att outa ett handikapp som påverkar mig socialt sett. Det är mycket lättare att skriva och berätta om brutna ben ;). Men jag hoppas att det här inlägget på något sätt gör nytta. Kanske att ni förstår. Om jag inte hälsar igenkännande på dig när vi möts på ett branschevent eller liknande, eller om jag inte accepterar din förfrågan på Linkedin. Det beror inte på att jag inte gillar dig, jag känner bara inte igen ditt ansikte.

Jag har också en liten förhoppning om att hitta någon mer som är ansiktsblind. Det ska ju enligt någon studie vara två procent av befolkningen. Kanske finns där någon som har något knep för hur man känner igen människors ansikten lättare. För just nu har jag inga knep alls.

Disclaimer: Det finns tre grader av prosopagnosi och jag lider inte av den svåraste. Jag känner igen mig själv, min familj och mina närmaste vänner och det tror och hoppas jag att jag alltid kommer att göra. Ni som känner mig och har gjort det ett tag kommer förhoppningsvis aldrig att märka av det. Dessutom varierar det väldigt mycket vilka ansikten som fastnar i mitt minne. En del människor måste jag träffa och prata med flera gånger medan andra fastnar mer eller mindre direkt. Jag kan tyvärr inte förklara vad det beror på.

Disclaimer 2: Jag har inte diagnosticerats av läkare. Men jag tror inte att det behövs. Mina erfarenheter talar ett ganska tydligt språk. Och att jag lider av symptomen räcker för mig.

När allt inte rullar på

6 svar

När Sveriges riksdag får ett nytt parti vars ideologi skrämmer mig. När mitt analoga hem befinner sig i kaos. När jag inte har normala mängder frilansjobb. När familjen får ett tråkigt besked. När kroppen beter sig som en 65-årings. När allt inte rullar på. När man försöker, men till slut inte räcker till.

Då får det en massa negativa effekter. Digitalt sett innebär det att jag inte följer med så mycket som jag vill göra på och runt webben. Det innebär också en blogg utan uppdateringar. En annan effekt är ett obefintligt antal delade items i Google reader och således inga länktips. Sammanfattningsvis är det en Maria utan koll vilket är något utav en oigenkännlig Maria.

I helgen åker jag till en stuga i skogen. Jag ska umgås med några väninnor, koppla av och mest prata strunt. I nästa vecka ska allt bli klart i lägenheten och nästa lördag firar jag med inflyttningsfest. Men att september är över är nog en större anledning att fira.

Det här är inte ett försök att ursäkta mig eller att få er att tycka synd om mig. Jag ville bara ge något slags livstecken. Förhoppningsvis, men utan löfte, ska saker och ting bli lite mer som tidigare snart. Om inte annat kommer det med stor sannolikhet några länktips inom kort.

Därför trivs jag i bubblan

4 svar

För ett antal år sedan hade jag bett några vänner om hjälp med en sak för en kompis räkning och fått ihop några som ville ställa upp. När det så var dags var det ingen som dök upp mer än jag. Alla andra hade plötsligt hittat roligare saker att göra. Jag blev ganska upprörd den där dagen. När jag sedan får höra följande ordväxling blev jag istället förbannad.
– Varför är hon så upprörd?
– Maria gillar att hjälpa människor, fråga mig inte varför.

Jag har tänkt på det där många gånger sedan dess. Även om jag var förbannad just då så hade ju personen som sa det rätt. Jag gillar att hjälpa människor. Jag älskar till och med att hjälpa människor. Jag mår helt enkelt bra av att hjälpa andra och oftast är det också roligt. Det är helt enkelt sådan jag är och det är också den stora anledningen till att jag trivs så bra i den sociala mediebubblan. För där hjälper vi varandra och delar med oss hela tiden. Där finns människor som är som jag.

När jag idag läste Nils Bryntessons inlägg om SSWC började jag fundera över orden ”Alla tjänar på att vara trevliga, alla tjänar på att dela med sig och alla tjänar på att nätverka”. Visst är det sant. Vi tjänar så klart på att vara trevliga och hjälpsamma. Men jag vägrar tro att vi är trevliga och hjälpsama endast för att bygga våra personliga varumärken. Jag tror faktiskt att det finns fler som är som jag, som mår bra av att hjälpa andra och som tycker att det är roligt. Och jag tror att jag har hittat dem i bubblan.

Och om jag mot förmodan skulle ha fel, är jag fruktansvärt lurad.

Kärlek, magi och #sswc

7 svar

Jag borde packa upp min stora 45-litersryggsäck, jag borde tvätta bort gräsfläckarna från mina vita sneakers och leran från mina stövlar. Men jag inbillar mig fånigt nog att om jag drar på det så kommer jag ha känslan kvar ett tag till. Känslan från Tjärö och Sweden Social Web Camp.

Jag skulle kunna skriva och berätta om alla sessions jag var på, kanske gör jag det senare men det som känslan och tankarna är i just nu är alla möten. För det är sant att SSWC handlar om möten. Möten där kärlek och magi uppstår. Det låter hur töntigt och klyschigt som helst, jag vet, men jag kan inte förklara det på något annat sätt.

Det här inlägget är personligt och därför tänker jag göra en personlig lista över mina bästa möten. Ja, jag tänker nämna folk. Utan att nämna alla, för man hinner faktiskt inte prata med alla när man samlas över 400 personer under en helg. Det är ingen topplista, för såna genererar diskussioner utan like. Det är ingen kärlekslista heller, ni vet sådana man hittade under brorsans kudde när man var liten. Det är bara ett gäng underbara människor som jag hade förmånen att träffa i helgen.

Helgens äntligen
När man har följt någons blogg i flera år och samtalat via Twitter och bloggkommentarer. När man har delar av hans företags före detta inredning i hemmet och när man dessutom via nätets möjligheter har varit hemma i hans kök och lagat Boeuf Bourguignon men ännu inte träffats. Då är det dags att utbrista ett ”äntligen!” och ge honom en stor kram. Det handlar såklart om Joakim Jardenberg. Tack för en fin helg @jocke!

Helgens fina förstagångsmöten
Först och främst. Våra vänner som stod och hälsade oss välkomna på bryggan. Tomas Wennström och Kristin Heinonen. Coola människor alltså med attityden att allt löser sig. Vilket det faktiskt gör på Tjärö. Stort tack @tomaswennstrom och @kristinheinonen, härligt att träffa er afk. Och du Kristin, vet du om hur rolig du är? Du har aldrig funderat på att göra en Adelsköldare?

Mikael Zackrisson är en av de jag har följt allra längst på Twitter, dock aldrig tidigare träffat. Smart kille. Trevlig kille… som trodde att jag skulle vara blond. @zackrisson, det var kul att ses men du behöver justera ljusstyrkan på din skärm!

Jag mötte Erik Pettersson i samband med att vi skulle ta mat eller något liknande. Han får syn på mig och fyrar av SSWC:s största leende. Säger allt. Hoppas vi ses snart igen @ptz0n!

”Hej Maria! Vi känner ju varandra från nätet. Då måste man kramas!” – Alla vet att Karin Adelsköld är Sveriges roligaste geek. Smart och trevlig är hon också. @karinadelskold #ftw

Twinglymartin eller om vi ska kalla honom Martin Källström och jag fann varandra utanför toaletthuset. Efter en stunds givande snack klämmer Martin fram det som vi båda egentligen hade stått och tänkt på ganska länge… ”jag behöver gå på toa”. Vi ville ju bara inte gå därifrån just då. I efterhand kan jag både skratta och gråta åt mitt möte med Martin. Men @martinkallstrom, vi ses igen! För nu har jag ju lovat att komma och hälsa på er på Twinglykontoret.

En annan trevlig kille som jag pratade flera gånger med under SSWC var Erik Laakso. Vilken människa. Inte alls @uppstuds-ig!

Ibland slog man sig bara ner på första bästa ställe. Och då kunde man hamna i gäng som detta. @notonmyshift, @inselhai, @mariageorgieva, @mariasoderberg och @elineriksson. Tack för härligt häng tjejer, helt klart med SSWC:s sjukaste samtalsämnen. Om det inte hade varit dags för middag hade vi kanske suttit där än.

En av mina skyltatvänner, Stellan Löfving envisas med att bo i Göteborg. Men nu har vi träffats och det är jag glad för. Tack @stellan!

Helgens kära återseenden
Anna Lindberg och jag hängde med varandra hela våren när jag gjorde praktik hos henne på @30minuter. Nu har vi dessutom bott i samma tält på Tjärö. Så fantastiskt att få ses och kramas igen. Anna är roligare än hon vet om och kan ställa världens mest oväntade frågor. Även om hon tror det så är det ingen slump att hon blev journalist. @annalindberg har i skrivande stund exakt 1000 följare på Twitter, hon är värd 1000 till.

Både Axel Nilsson och jag var besvikna när min Helsingborgsresa i somras sammanföll med hans resa till Mallorca. Men nu fick vi ju ses ändå innan sommaren var slut @axelnilsson och jag. Nästa gång jag kommer till Helsingborg fikar vi på Koppi.

Det är först när man ser att killen har växt två decimeter (typ) på ett halvår som man inser att John Ankarström bara är 13 år. Smart kille den där @jocap som jag vill jobba med i framtiden.

Jag skulle kunna skriva en hel bloggpost om fenomenet @deeped. Men då skulle ni tro att jag var besatt av honom. Niclas Strandh är den klokaste jag vet på den sociala webben. Kanske är han den klokaste jag känner. Han är så klok att första gången jag träffade honom fick jag inte fram ett ord. Men varje gång jag träffar honom så påminner hans utseende, kroppsspråk, snus och konstiga dialekt (någon blandning av Västmanland och mellersta Norrland låter det som, definitivt inte Borlänge) så mycket om en gammal kompis att jag inser att han är ju en helt vanlig människa. En sån man tycker om.

David Stark, @popfabriken. Det är min brorsa det. Nuff said.

Och så Gustav Holmström. Killen med järnkoll. Han var mitt sällskap på Twitterbuss #sswc1 på vägen hem. Vi roade oss bland annat med att ladda våra telefoner två gånger var, leka med Gustavs iPad och spåra @morris_mc som låg några mil bakom oss. Hej Gustav! Eller @hejg ;)

Helgens aha!
Jag och Morris Packer har en relation som bygger på att vi slänger varandras karma på varandra hela tiden. Eller så är vi bara bra vänner som hjälper varandra när det behövs. Mest Morris egentligen. Men säg det inte högt så han hör. På Tjärö tog det två minuter för mig och Morris att inse att vi måste ha ett jobbmöte. Det har vi aldrig kommit på hemma i Stockholm. Förstår ni lite av magin? Tack och kram @morpac!

Helgens ”Jag missade att prata med dig!”
När Tomas och Kristin kickade igång lördagen smög Anders Mildner fram till mig och viskade ”Hej Maria, jag känner igen dig från din avatar” och sedan smög han tillbaka till sin plats. Jag var morgontrött och förmodligen inte lika trevlig tillbaka. Jag borde pratat mer med @andersmi efter det. Hoppas vi ses igen.

Det är en stor synd och skam att jag inte pratade med Fredrik Wass aka @bisonblog! Men vi bor ju i samma stad nu så jag hoppas att vi ändrar på det snart.

En person som jag missade helt och hållet var Sandra Jacob aka @sandrina. Men nu har jag bjudit in mig själv till HD så att vi kan ses där. Jag lovar att jag kommer!

Jag sa två ord till Alexander Forsén: ”min iPhone”. Och sedan glömde jag bort att vi ens hade setts. Dåligt. Skamligt. Men vi ses igen @tyckr.

Helgens ”Jag saknar er”
Det fanns fem personer jag tänkte på nere på Tjärö som jag gärna hade velat ha där. @mymlan, @kattis_j, @pellet, @jimmyasklund och @dreadnallen. Ni var saknade. Hoppas vi ses nästa år.

Och så slutligen helgens citat
När vi stod och tittade på alla de stjärnfall som man kunde se på fredagkvällen flummade duskussionerna iväg mot bland annat rymdfarkoster. Och vid nästa stjärnfall:
– Titta, där är @doktorspinn!
Signerat @Nickeluli.

Jag slutar min namedroppingorgie här. Jag vet att jag har missat jättemånga. Men jag måste ju börja titta på mina bilder från helgen också. Kärlek och kramar.

Bilder? Vill ni se bilder? Bara om ni lovar att titta på alla.

Den sociala historien om #3brutnaben – Mitt bidrag till #SSWC-boken

12 svar

– Ska du inte ringa till någon?
Jag försökte låta bli att både skrika och gråta när jag kämpade mot smärtan där jag låg i snön på den iskalla trottoaren.
– Eh, jag har ingen familj i stan ändå, var allt jag lyckades få fram.
– Men ring någon annan, ring vem som helst.
Tjejen som hade ringt efter ambulansen insisterade. Senare har jag så klart förstått att hon inte bara ville lämna över mig till ambulansmännen utan att någon visste var jag befann mig.
Jag ringde till min vän Sanna Stefansson (@sanapes) och flämtade:
– Jag tänkte bara tala om att jag ligger och väntar på ambulans. Jag har förmodligen brutit någonting. Min fot är vriden åt fel håll.
Några minuter senare i ambulansen, på väg till #stgoran kom chocken. Jag grät och skrek som en stucken gris samtidigt som jag matades med både morfin och lustgas. Först inne på akutmottagningen hade jag fått tillräckligt med morfin för att kunna tänka på annat än smärta. Eftersom det var lite väntetid tog jag upp telefonen för att kolla twitterflödet. Via Sanna hade nyheten nått Twitter och jag hade nu fler mentions än min morfinbedövade hjärna kunde räkna. Ingen visste vad som hade hänt mer än att jag var skadad och på väg till sjukhus i ambulans. Egentligen visste jag inte mera själv i det läget och twittrade ut:
– Jag lever. Har förmodligen brutit minst ett ben. Är på #stgoran.
– Förresten, om jag skriver något konstigt beror det på att jag är hög på morfin.

Där började storyn om tre brutna ben, hashtaggen #stgoran och den kärlek som visades mig genom de sociala medierna när och efter jag råkade ut för en olycka den 17 februari 2010. Det har aldrig blivit av att jag har skrivit ner den här historien. Mycket beroende på den mängd starka mediciner jag tog under den första månaden efter olyckan som tvingade mig till bloggpaus. Men eftersom flera har efterfrågat en text på ämnet kände jag att det skulle få bli mitt bidrag till #sswc-boken.

Jag heter Maria Hägglöf, bor i Stockholm och är nyutexaminerad och nyanställd kommunikatör i nya medier. I augusti börjar jag jobba som ansvarig för en ny communitysajt på Wireless@KTH. Det här är delar av historien om våren 2010, våren då jag lärde mig gå för andra gången.

Jag hade suttit på #ilcaffe hela eftermiddagen och skrivit på mitt slutprojekt (en form av examensuppsats) och var på väg till Scandic Anglais på Östermalm för #wpfika. När jag kom ut från tunnelbanestationen vid Östermalms torg svängde jag ner på Humlegårdsgatan. Längre än så kom jag inte innan jag halkade på den isklädda trottoaren som dagen till ära hade täckts med någon centimeter nysnö. Jag hörde ljudet av ben som knäcktes i kroppen och sedan kom smärtan.
På #stgoran fick jag veta att jag hade en trimalleolär fotledsfraktur, det vill säga tre brutna ben i fotleden. En operation väntade påföljande dag. Twitteraktiviteten runt min olycka var igång långt innan jag hade tänkt tanken att själv twittra om den. Redan när jag startade Tweetie på akutmottagningen slog den sociala mediekärleken emot mig med otaliga meddelanden och frågor om vad som hade hänt. Ett par timmar senare stod en man jag aldrig tidigare hade träffat vid min säng på #stgoran. Jag var trött och starkt medicinerad. Jag hade storgråtit och eftersom jag inte hade sett mig själv i en spegel på hela dagen hade jag förmodligen smink i hela ansiktet och såg troligtvis ut som ett spöke. Han var välklädd. Skjorta, slips och en stilig cardigan. I handen höll han en påse med förnödenheter.
– Maria?
Jag hade väl trott att det var en ängel om det inte vore för att jag kände igen snubben. Jag hade senast sett honom raka av sig allt hår på huvudet live på webben bara några dagar tidigare. Morris Packer (@morpac) hade ryckt ut för att hjälpa en tweep i nöd. Jag minns idag ingenting av vad vi sa till varandra, men jag är ändå oerhört tacksam för hans besök. För utöver att jag fick en påse med nödvändiga saker var Morris den enda människan jag träffade under min tid på sjukhuset, förutom vårdpersonal och andra patienter. Fem dagar senare skulle jag dessutom ligga över Morris axel när han sprang upp för de tre våningarna till min lägenhet för att göra det jobb färdtjänst inte klarade av att utföra.

Tiden på sjukhuset var förstås långtråkig. Men det är ingenting mot vad den hade varit om jag inte hade haft min iPhone som min förstående sköterska var noga med att se till att jag ständigt hade till hands. På Facebook hade jag släkt och vänner som näst intill krävde uppdateringar om hur jag mådde. Några av dem var sjuksköterskor som snällt svarade på alla mina frågor så att jag slapp trakassera sköterskorna på #stgoran alltför mycket. På Twitter fick jag i snitt 10 nya följare om dagen, vilket är mycket för mig som får 0-2 nya följare per dag annars. Jag tyckte också att det var märkligt eftersom mina tweets bara innehöll gnäll över smärtan eller hur äcklig sjukhusmaten var. Och ständigt kom där nya krya-på-dig-hälsningar från både gamla och nya tweeps.

Efter utskrivning bestod de två följande veckorna mestadels av att ligga i min säng med min gipsade fot i högläge. Olyckan hade drabbat mig vid precis fel tillfälle. Deadline för mitt slutprojekt passerades, det var sista terminen på utbildningen och jag sökte värdföretag för min sista praktikperiod. Det sista jag behövde var detta. Tack vare de sociala medierna höll jag humöret uppe. Där fanns ständigt människor som inte bara visade mig sympati utan också höll mig aktiv och fick tiden att gå, vare sig det var dag eller en av alla sömnlösa nätter. Där fanns också människor som konkret erbjöd sin hjälp med att handla eller med andra praktiska saker. Vissa som jag kände väl men även människor jag inte kände särskilt väl eller hade träffat tidigare.

Det är svårt att i ord beskriva den kärlek jag kände från de sociala medierna under den här tiden. Ett exempel bland många är då jag ungefär en månad efter olyckan ringde Brit Stakston (@britstakston) i ett helt annat ärende och trots att hon satt upptagen i ett möte tog hon sig tid att fråga:
– Hur är det med din fot?
Då hade jag ännu inte träffat Brit AFK.

Det låter helt vrickat men jag har både min fotskada och de sociala medierna att tacka för mycket. Om det inte vore för olyckan hade jag förmodligen inte:

– fått en vän för livet som heter Morris Packer och som är världens galnaste och snällaste figur.

– fått hembesök av David Hall (@moonhouse) och suttit och pratat nördtalk med honom en hel eftermiddag.

– varit med och firat Nikke Lindqvists (@nikkelin) födelsedag på #ilcaffe tillsammans med ett gäng andra tweeps.

– varit på tweetup tillsammans med @selanna, @rymdapa och @lilashrink samma dag som jag tog bort min ortos. Jag har aldrig skrattat så mycket på en tweetup som den.

– varit en av teammedlemmarna i Sveriges första roadracingteam för elmotorcyklar.

– fått flera nya tweeps som började följa mig i samband med olyckan.

– kommit till #tweetupsthlm i mars dit jag fick skjuts av @tesas.

Det finns säkert mycket mer att rada upp här. Bland annat tror jag att jag kan tacka fotskadan för ett antal fördjupade relationer via Twitter. När något händer utöver det vanliga, då skapas förutsättningar för samtal på en annan nivå. När man befinner sig i en utsatt situation, då visar det sig att i de sociala medierna finns människor som bryr sig om mig och mitt välmående. Inte bara om min åsikt i diskussionen om Google, Facebooks nya layout, @SJ_AB på Twitter eller Gowalla vs. foursquare.

Jag är övertygad om att jag har de sociala medierna att tacka för att jag över huvud taget tog mig igenom våren så pass bra som jag gjorde. Tre månader efter min operation släppte jag kryckorna. Under dessa tre månader skrev jag klart mitt slutprojekt med gott betyg, genomförde min sista praktikperiod hos @annalindberg på @30minuter och bara en vecka senare än mina klasskamrater fick jag min examen som kommunikatör i nya medier. Hade det inte varit för den ständiga uppmuntran via Facebook och Twitter som höll mitt humör uppe och fick mig att kämpa, hade jag förmodligen inte klarat mig så bra.

Det är bland annat därför som jag älskar de sociala medierna och kärleken som finns hos dem. Och till alla er som skickade en uppmuntrande tweet eller två under våren. Min kärlek och tacksamhet till er är stor.

Maria Hägglöf
maria.hagglof.info
twitter.com/mariahagglof

Det här inlägget är mitt bidrag till #SSWC-boken, som ges ut på Sweden Social Webcamp på initiativ av @piratforlaget.

Maria och tekniken

Lämna ett svar

För att väga upp texten om mitt skrivande med en kärleksförklaring till tekniken kommer här ännu en personlig text som jag tidigare har publicerat på engelska. Den här texten innehåller inte lika mycket blandade känslor som den om skrivandet, den innehåller bara mitt ego, kärlek, nostalgi och mycket teknik.

När jag var liten hade jag ett par dockor som jag hade fått från mina föräldrar. Jag förstod aldrig det roliga i att leka med dem. Istället föredrog jag att leka med min brors bilar, bygga kranar med hans Brio Mec och städer med hans Lego. De enda egna saker som jag verkligen gillade att sysselsätta mig med var mina pussel. Pussel var tydligen ”flickigt” nog för att jag skulle få ha mina egna. Jag hade en period då jag var tvungen att göra minst ett pussel varje dag innan jag gick till dagis. Allt detta var bara början på vad som skulle forma mig till ingenjören Maria.

När jag var sex år gammal kom datorn in i mitt liv. Min pappa hade lånat en ”bärbar” dator från jobbet som var så tung att jag inte kunde lyfta den själv. Dess skärm hade två färger, mörkorange bakgrund och ljusorangea tecken. Jag tyckte att den var fantastisk. Jag spelade spel som hette Pacman och Frogger och jag skrev helt meningslösa saker, bara för att få sitta vid datorn. Jag började snart tjata på mina föräldrar att de skulle köpa en dator, men de tyckte att det var för dyrt.

Så en sommardag 1990 vann min älskade pappa en Commodore 64 i en löptävling. Lyckan var fullständig! Vi hade en dator hemma och man kunde ansluta den till TV:n och spela spel i olika färger! Min bror och jag spelade varje dag. Ett par år gick och när vi kom hem från mormor och morfar på julaftonskvällen 1992 stod där en stor låda i vardagsrummet. På lådan läste vi ”God Jul, till familjen Hägglöf från Tomten”. Ni kan antagligen gissa vad lådan innehöll … Nej, det var ingen PC. Tack vare min gammalmodiga och snåla far hade vi nu en begagnad Commodore 128, inklusive bildskärm, diskettstation och alla andra tillbehör du kan tänka dig. Kartongen innehöll också en bok och med hjälp av den, skrev jag min första Basic-kod med gröna bokstäver.

10 PRINT "Maria"
20 GOTO 10

En liten förkyld liten datahacker.

Åren gick och jag fortsatte att bygga saker, även när jag blev för stor för leksaker. När mina föräldrar köpte möbler från Ikea, var det alltid jag som satte ihop dem. När en kabel skulle dras eller när pappa hade köpt en ny teknisk pryl, var jag alltid där för att hjälpa till med installationen.

När jag var 12 år, fick vi en PC till vårt klassrum i skolan. Eftersom vi inte hade någon PC hemma brukade jag stanna kvar efter skolan och sitta framför datorn i klassrummet. Mina dåvarande lärare ska ha tack för att de lät mig sitta där. Högstadieskolan däremot var värdelös på alla sätt. Där fanns en låst datasal där vi elever inte fick vara och eftersom vi fortfarande inte hade en PC hemma, hade jag ingen dator i mitt liv för ett tag. C64 och C128 var ju inte så hett längre. Min kompis Johanna blev min räddning. Hon hade fått Internet hemma, året var 1996 och vi satt vid hennes pappas dator och chattade på aftonbladet.se. Åh, vad jag önskade att vi hade dator och Internet hemma så att jag kunde utforska Internet ensam, i lugn och ro.

Hösten 1998 hände det äntligen, det jag hade längtat efter i halva mitt liv. Min mamma tog en leasing-PC genom jobbet och vi fick också Internet. Jag började chatta på IRC, använda ICQ, ladda ner MP3-filer (på den tiden kunde man faktiskt ladda ner musik direkt från webbsidor) och bygga min första hemsida. Internet blev mitt liv, ganska snabbt, och när någon i familjen fick problem vid datorn, var jag där för att lösa det.

När jag slutade gymnasiet hade jag ägnat många tankar kring om jag skulle fortsätta studera ekonomi eller om jag skulle välja något tekniskt. Till slut följde jag mitt hjärta och valde IT-programmet vid Mittuniversitetet i Sundsvall. På universitetet lärde jag mig en hel del programmering (allra roligast var php). Och trots att jag till slut insåg att jag inte vill jobba som systemutvecklare, kommer mitt intresse för teknik och datorer alltid att vara en stor del av mitt liv. Mitt teknikintresse är det intresse som har präglat min personlighet mest och även om jag har många olika vänner som jag gillar så känner jag mig alltid ”hemma” i sällskap av mina ingenjörsvänner.

Nu har jag dessutom mitt teknikintresse och min ingenjörsutbildning att tacka för mitt nya jobb. Det är dags att börja hänga med ingenjörer på heltid igen. Märkligt, men roligt.