månadsarkiv: november 2010

Marias länkar – 26 November, 2010

  1. IDG släpper Facebook för Alla
  2. – Nu har Facebooktidningen fått ett namn.
    Det är ju lite märkligt med den här tidningen, eller så är det inte det. Det finns ju ändå fyra miljoner aktiva svenska Facebookkonton. Men det är ändå lite märkligt. Facebook på papper liksom. Men allvarligt, jag kommer förmodligen köpa första numret. Det kanske får ett historiskt värde.

    Och om det blir magplask eller succé vågar jag inte tippa på förrän jag vet vad den faktiskt kommer att innehålla.

  3. Google Wave Comes Back From the Dead in an Apache Proposal
  4. – Jag pratade med en vän härom dagen som tyckte att det var synd att Google Wave skulle försvinna, eftersom han använde det och gillade det. Nu kanske det inte kommer att försvinna ändå… Vi får se vad som händer helt enkelt.

  5. Sverigedemokraterna.de – sammanfattning och överlämning
  6. – Jag var och på Nikke Lindqvists seminarium om Sverigedemokraterna.de i onsdags. Det var riktigt roligt och jag började skratta för mig själv vid ett par tillfällen eftersom Nikke drog hela historien kronologiskt inklusive datum vilket fick mig att dra mig till minnes vissa av de där dagarna då jag faktiskt träffade Nikke. Jag var till exempel med den 16 april när han upptäckte att de hade gjort om hela sajten och klantat till det rejält. Vid sådana tillfällen är det ganska underhållande att vara Nikkes vän.

  7. Åtta ord kan betyda så mycket … i Aftonbladet
  8. – Haha! Ibland älskar jag mina vänner på @medierna och deras humor.

Marias länkar – 23 November, 2010

  1. GGM10 – a set on Flickr
  2. – Mina foton från Geek Girl Meetup som gick av stapeln i helgen. Feel free to tag!

  3. Folkets röst – inbjuden med armbågen – Medierna | Sveriges Radio
  4. – Medierna (@medierna) har gjort ett rep på samma ämne som jag bloggade om för en månad sedan och som sedan @Jocke Jardenberg tog upp i sin blogg i samband med en poll på Journalisten.se. I inslaget säger @mymlan exakt det som jag också tror, att man får de kommentarer man förtjänar. En närvaro i kommentarsfälten höjer med stor sannolikhet nivån på kommentarerna. För övrigt värt att lyssna på bara på grund av klippen från Ring P1 ;)
    Folkets röst – inbjuden med armbågen by Medierna

  5. Polisen struntar i att utreda hot på webben
  6. – Viktigt och en aning oroväckande.

  7. ”Facebook är ingen social innovation”
  8. – Det här är så dumt att jag inte riktigt vet hur jag ska kommentera det.

    Jag kanske inte har fått ett större privat nätverk via Facebook, men Facebook hjälper mig ju att hålla kontakt med gamla vänner. Och eftersom det i artikeln står ”Facebook och andra sociala nätverk” vill jag reagera.

    Några av mina närmsta vänner har jag nämligen lärt känna via sociala nätverk. Min bästa vän har jag hör och häpna från början lärt känna via World of Warcraft som till stor del faktiskt är ett socialt nätverk och inte bara ett spel. Jag har dessutom ”adopterat” en bror som jag har lärt känna via Twitter. Jag skulle kunna fortsätta rada upp exemplen, men ja.. ni fattar.

    Så Stefana, kom tillbaka när du har forskat på mig och mina vänner.

  9. Google Instant till Sverige idag?
  10. – Jag hade faktiskt tänkt dela Expressens artikel om det här. Men eftersom de lägger banners i vägen så blir de utan. Men @nikkelin kan man lita på. Anyway, Google Instant i Sverige. Kul tycker jag! (Fast jag har det inte sett det än…)

  11. vad som är så bra med twitter
  12. – Jag säger som @monawallin. Man behöver inte ens läsa, längden på listan talar för sig själv.

Hej, jag heter Maria och jag har prosopagnosi

Jag minns en gång för minst 10 år sedan när jag var på stan i Norrköping tillsammans med min mamma. Plötsligt utbrister mamma ”Men titta, där går ju Birgitta Svenssons mamma, henne har jag inte sett på 30-40 år!”. På andra sidan gatan går en tant med rollator, en helt vanlig tant som inte utmärkte sig på något sätt. Jag imponerades av min mammas förmåga att känna igen en människa som hon inte hade sett på närmare 40 år, en mamma till en klasskamrat från lågstadiet. Men samtidigt var jag inte särskilt förvånad. Min mamma har oerhört lätt för att känna igen människor. Människor som hon inte har träffat särskilt många gånger och människor som hon inte har sett på evigheter. Den där förmågan har hon ärvt av sin mamma som förmodligen har ärvt den av någon av sina föräldrar eftersom alla hennes syskon var lika oslagbara när det gällde att känna igen människor.

Min pappa å andra sidan lider av något som kallas prosopagnosi eller ansiktsblindhet. Han kan träffa och prata med en människa och möter han samma person ett par dagar senare känner han inte alls igen personen. Jag har aldrig sett min pappa titta på film. Ansiktsblindheten gör att han inte känner igen filmkaraktärerna från en scen till en annan och behållningen blir mer eller mindre obefintlig.

Jag trodde länge att jag hade ärvt min mammas förmåga att känna igen människor. Mest beroende på att jag alltid har haft väldigt lätt för att komma ihåg namn och fram tills för några år sedan hade jag inte heller så många människor i mina nätverk att det var svårt att särskilja dem från varandra. Men det har sakta men säkert visat sig att jag inte var så lyckligt lottad. Första gången jag fick en liten indikation som visade på det var sommaren 2002. Jag hade bott i Sundsvall i ett år och var tillbaka i min hemstad Norrköping för sommaren. Jag tog en tur på stan och när jag kom hem till mina föräldrar var jag frustrerad.

– Pappa, jag ser ansikten som jag känner igen hela tiden, men jag förstår inte vilka det är. Det kan vara gamla lärare, det kanske är frisörer som jag har gått hos, det kanske är spårvagnschaufförer eller så är det bara gamla vanliga Norrköpingsbor, jag vet inte vilka jag förväntas hälsa på! hävde jag irriterat ur mig.

– Precis så var det när jag kom tillbaka till min hemstad efter att ha flyttat till Norrköping, svarade han.

Jag förstod inte då. Jag var för ung och det var bara början på min ansiktsblindhet. Sedan dess har jag utvecklats och min ansiktsblindhet med mig. Framför allt utvecklades den och blommade ut under våren 2010 då jag på grund en fotledsfraktur åt mediciner som jag blev extremt glömsk av. Jag slutade äta de där medicinerna för ett halvår sedan. Därför vet jag nu. Jag har inget att skylla på. Jag är ansiktsblind.

Anledningen till att jag skriver det här är till viss del för att erkänna det för mig själv, vilket jag har haft oerhört svårt för – men också för att förklara. Ibland träffar jag nämligen människor som börjar prata med mig som om vi känner varandra och jag har ingen aning om vem det är. Jag försöker ibland spela med, men det känns både våghalsigt och lite oärligt. Dessutom har jag valt ett liv och en bransch där mycket av ens umgänge finns på Internet och där man dessutom träffar samma människor på olika event och liknande, vilket gör att jag blir osäker på vilka människor jag faktiskt har träffat. Jag får vänförfrågningar på olika sociala nätverk och visst känner jag igen namnen men bilderna säger mig i princip ingenting. I de flesta sociala nätverk spelar det inte så stor roll, jag ser att vi har flera gemensamma vänner och jag accepterar, om inte annat hjälper det mig att minnas till nästa gång. Men när det gäller nätverk som Linkedin accepterar jag vanligtvis inte vänförfrågningar från människor som jag inte har träffat och pratat med. Och det händer, att jag får förfrågningar på Linkedin från människor som jag mycket väl känner till från exempelvis Twitter men som jag inte kan minnas att jag har träffat och då kan jag tyvärr inte acceptera.

I min drömvärld skulle alla människor ha sitt namn skrivet i pannan hela tiden. Det skulle göra det enklare för mig att veta vilka människor jag har träffat förut, vilka jag förväntas krama om och vilka jag förväntas ta artigt i hand och presentera mig för. Och även om mitt handikapp inte har utvecklats så långt som hos min pappa – jag kan ju trots vissa svårigheter se på film ännu – så vet jag att jag fortfarande är ung och med stor sannolikhet kommer det att bli värre.

Det är en aning jobbigt att skriva det här, att outa ett handikapp som påverkar mig socialt sett. Det är mycket lättare att skriva och berätta om brutna ben ;). Men jag hoppas att det här inlägget på något sätt gör nytta. Kanske att ni förstår. Om jag inte hälsar igenkännande på dig när vi möts på ett branschevent eller liknande, eller om jag inte accepterar din förfrågan på Linkedin. Det beror inte på att jag inte gillar dig, jag känner bara inte igen ditt ansikte.

Jag har också en liten förhoppning om att hitta någon mer som är ansiktsblind. Det ska ju enligt någon studie vara två procent av befolkningen. Kanske finns där någon som har något knep för hur man känner igen människors ansikten lättare. För just nu har jag inga knep alls.

Disclaimer: Det finns tre grader av prosopagnosi och jag lider inte av den svåraste. Jag känner igen mig själv, min familj och mina närmaste vänner och det tror och hoppas jag att jag alltid kommer att göra. Ni som känner mig och har gjort det ett tag kommer förhoppningsvis aldrig att märka av det. Dessutom varierar det väldigt mycket vilka ansikten som fastnar i mitt minne. En del människor måste jag träffa och prata med flera gånger medan andra fastnar mer eller mindre direkt. Jag kan tyvärr inte förklara vad det beror på.

Disclaimer 2: Jag har inte diagnosticerats av läkare. Men jag tror inte att det behövs. Mina erfarenheter talar ett ganska tydligt språk. Och att jag lider av symptomen räcker för mig.

Marias länkar – 18 November, 2010

  1. Program « Geek Girl Meetup
  2. – Jag ska på Geek Girl Meetup i helgen. Här är programmet. Inser ni hur mycket jag har att välja på? Hur ska jag klara av det här? Samtidigt är jag rädd att jag kommer få någon slags information/inspiration overload, precis som på SSWC.

  3. Varför ingenjörerna behöver göra en kockresa!
  4. – Även om Johan Lange (@johanlange) svävar iväg lite till operasångare och annat så håller jag med honom om kockresan. Felix stör en ingenjör var en bra tanke, men det är faktiskt rätt så dåligt, dels går det för sent på kvällen, dels är det för mycket Felix och för lite ingenjör.

    En vis man sa till mig en gång att ingenjörsyrket borde byta namn så att ungdomar förstår vad det är för något. Ordet ”ingenjör” säger inte en 14-åring som funderar på vad han vill bli så mycket. Sant.

    Dessutom, ingenjörer skulle kunna bli avsevärt mycket bättre på att utnyttja webbens möjligheter för att förbättra sig på alla fyra punkter i Johans text. Och här har vi ”webbnördar” nog en uppgift att fylla. Och tja, det är väl ungefär det jag jobbar med. Jag tror att vi många gånger faller i fällan att tänka ”ingenjörer som ofta sitter framför sin dator hela dagarna kan ju det här”, i verkligheten är det precis tvärtom är jag rädd.

    Det finns ett ord jag kommer att tänka på… babysteps…

  5. Alla dina konversationer på Facebook
  6. – Var inte på topp i måndags kväll när Facebook presenterade sin nya meddelandetjänst. Jag ansträngde mig inte ens för att hänga med på vad som hände. Därför är det bra med människor som Niclas Strandh aka @deeped som bloggar om det så att man kan läsa i efterhand.

    Själv har jag mycket svårt att se mig själv droppa gmail för något från Facebook faktiskt. I’m sorry.

  7. Red Shirt Guy – att vårda sina kunder
  8. – Alla som har spelat ett spel från Blizzard vet att de har stor humor. Här är en av många solskenshistorier.

  9. Aftonbladet tvingar mig att stå upp för Mona Sahlin | Heidi’s News
  10. – Kan inte annat än hålla med Heidi här, även jag helt utan att vara att Sahlin-fan.

  11. Study finds that text message-addicted teens more likely to have a life — Engadget
  12. – Ibland vinklas det väldigt konstigt. Fast jag kan ju inte låta bli att fnissa åt bilden.

  13. Året butikssäljare- Viktor Petersén Bonvings i Nässjö
  14. Jag sa ju det!

Lästips: mymlan

Jag har en vän som kallar sig för @mymlan. Jag tycker att nätvän är ett konstigt ord och eftersom jag har dessutom har träffat Sofia som hon egentligen heter några gånger så föredrar jag att kalla henne för vän. I onsdags länkade jag till ett inlägg av henne som veckans måsteläsning. Då visste jag inte att hon under veckan skulle publicera ett helt gäng inlägg av samma kaliber. Därför tänkte jag att jag skulle länka till allihop idag. Men jag hann inte göra det innan hon gjorde det själv. Inläggen handlar om hennes pappa och det är otroligt gripande läsning.

Mymlan och jag är på många vis olika men har ändå väldigt mycket gemensamt. När jag läser inläggen om hennes pappa är det framför allt två saker som jag tänker på. Det första är att vi är båda uppväxta i Pingstkyrkan och även om jag har sett en del tveksamma saker i kyrkan har jag långt ifrån varit med om och sett lika mycket anmärkningsvärda saker kopplade till människor inom kyrkan som mymlan. Det andra är Sundsvall, där jag bodde under drygt fyra år och där mymlan har bott större delen av sitt liv. Igår insåg jag dessutom att de fyra år jag bodde där var de sista fyra åren i hennes pappas liv.

Båda faktorerna gör att jag tror att jag berörs extra mycket av inläggen om mymlans pappa. Jag kan se händelserna i bilder framför mig för att jag vet hur det ser ut. Jag har varit i kyrkan, jag vet hur människorna där brukar vara. Jag ser Sundsvalls gator framför mig, jag vet till exempel var Systembolaget och busstationen ligger. Jag ser allt i mitt huvud, berörs och fäller några tårar.

Mymlan skriver dessutom otroligt bra. Det är omöjligt att inte beröras.

Läs alla inläggen här.

Marias länkar – 10 November, 2010

  1. Morris Motorcycles Racing Team 2011!
  2. – Självklart är jag med 2011 också. Är inte du?

  3. fragment
  4. – Trots att det bara är onsdag så vågar jag lova att det här är veckans måsteläsning. Tack @mymlan!

  5. Många medier gjorde bort sig i bevakningen av bluffbomben
  6. – Klickade på gillaknappen här. Jag gillar artikeln av @axelanden men när det kommer till fenomenet så blir det delade känslor. Tror inte att jag behöver förklara varför.

  7. Google Maps error blamed for Nicaraguan invasion
  8. – Hittade denna via @andersmi. Jag försöker komma på om det är bra eller dåligt att militärer använder Google Maps. Det lutar åt dåligt faktiskt…

  9. Google trappar upp bråk med Facebook
  10. – Det här var ju lite fånigt. Blir nästa steg att Facebook tas bort helt från Google?

  11. Reflektioner från en kväll med en nationalist #Grästorp
  12. – Det går inte att läsa det här utan att rysa. Går inte.

  13. Söndagstips 10/11/07 – Sverige runt i sociala medier
  14. – Jag gillar @kullin’s ”Sverige runt i sociala medier” som han har börjat posta varje söndag där han tar upp case som visar på att det faktiskt också sker saker i socialamediesverige som inte är stockholmsbaserade.

  15. Alliansen förlorade sin majoritet i de sociala medierna
  16. – Brit Stakston har sammanfattat val 2010 i sociala medier riktigt bra. Jag håller med Brit i förhoppningen om att partierna får mer ordning på strategier och strukturer när det gäller kommunikationen på nätet till nästa val. I år var det en aning fladdrigt måste jag ju säga. Men @britstakston har stenkoll på allt det här. Så läs hennes inlägg.

När sökmotorkatastrofen inträffar

Ni minns i september när jag hade lite fullt upp och allmänt kaos omkring mig? Mitt i den vevan bytte min gamla arbetsplats namn. Det var Lagos Mode (den butik jag började jobba i redan som 16-åring) som nu skulle byta namn till Sandströms, tre år efter att ha blivit uppköpt av kedjan. Detta innebar så klart också ompekning av det gamla domännamet. Och såhär i efterhand får jag i ärlighetens namn erkänna att jag hade lite bråttom och följde inte upp ordentligt att det gjordes på rätt sätt.

Jag måste nästan flika in lite historia här. Jag byggde en webbsida åt Lagos Mode redan 2002, den har alltså legat på samma domän i åtta år och har med sitt ovanliga namn i stort sett bara haft konkurrens av Wikipediaartikeln om Nigerias huvudstad vid sökning på ordet Lagos som butiken kallas i folkmun. År 2007 fick butiken alltså en ny ägare i Sandströms som är en liten kedja på nio butiker. Sandströms hade då ingen webbsida alls så jag fick helt enkelt bygga ytterligare en sajt på sandstroms.nu. Sedan dess har de båda sajterna funnits parallellt eftersom Lagos Mode har haft kvar sitt butiksnamn. Då Sandströms är ett lite vanligare efternamn och sajten var ny tog det ett tag att placera sig högt på Google men efter en insats från mig sommaren 2009 hade de tagit sig förbi kött, järnvägar, verkstäder, arkitekter och aktieanalysföretag och låg etta på sökordet Sandströms. För att inte vara någon form av sökmotorexpert var jag lite stolt ett tag då…

Tills igår kväll.

Igår försvann nämligen sandstroms.nu i princip från Google. Givetvis hade det att göra med den där ompekningen som gjordes för en och en halv månad sedan. Även om jag förstod direkt vad som hade hänt och vad som var fel fick jag någon slags panik och blev rädd att den skulle försvinna helt och hållet, ungefär som när det där partiet som jag inte vill ha i riksdagen försvann från Google i somras. Som tur är har min gode vän sökmotorexperten Nikke Lindqvist bloggat en hel del om vad som hände då och när han är i farten försöker jag alltid lära mig så mycket som möjligt. En sak jag har lärt mig av Nikke är att om man ska peka om ett domännamn permanent så ska man göra en 301 redirect (senast hörde jag det sägas på Internetdagarna). Och det var just en 301 redirect som saknades här. Eftersom jag inte hade behörighet att göra det själv har jag idag ringt webbhotellet som hostar sajten och bett dem fixa det vilket de gjorde för några timmar sedan. Nu hoppas jag att Sandströms är tillbaka på Google inom kort under sitt riktiga domännamn.

Vad har jag då lärt mig av detta?

  • Ha inte för bråttom när du har med domännamn att göra, tänk gärna ett extra varv innan du ändrar något.
  • Var alltid tydlig när du kommunicerar med ditt webbhotell, tro inte att de kan läsa dina tankar.

Och vad har jag fått bekräftat som jag redan visste?

  • Google har väldigt mycket makt och gör man inte rätt kan det gå riktigt illa.
  • Fortsätt att lyssna och lär av människor som till exempel Nikke och andra smart asses.