Etikettarkiv: Brit Stakston

Marias länkar – 5 October, 2010

Lämna ett svar
  1. Farväl SJ
    – Ytterligare en som slutar åka med SJ. Jag har tappat räkningen nu på hur många i min bekantskapskrets som numera är före detta SJ-kunder. Som vanligt fick @andreaslimber ett ”standardsvar” när han ifrågasatte eländet på Twitter vilket jag vet känns som saliv i ansiktet när man är arg, trött och uppgiven. Andreas frågade efter åtgärder, vad de gör för att det inte ska hända igen, SJ viftar med ett ersättningsformulär. Det håller inte längre…
    Själv har jag den här att vifta med nästa gång det händer mig.

    Uppdatering: @SJ_AB har nu läst Andreas blogginlägg och tagit upp det på direktörsnivå. Framsteg där…

  2. Ett personligt inlägg om planning
    – Så bra inlägg om planning. Om du någon gång undrat vad planning är, läs! Eller förresten, läs anyway!
  3. En hashtagg kan betyda så mycket
    – Det här är intressant. Och samtidigt som det ”bara” handlar om en hashtag visar det på hur medierna på ett sätt byter plats med publiken. För att svara på Anders fråga säger jag att det är betydelsefullt. För det är definitivt inte oviktigt.
  4. Webb-TV: Här har filmen om Facebook världspremiär
    – Det är säkert många som tycker att det är konstigt att det kommer en film om Facebook. Men med tanke på hur stort det är, så tycker jag faktiskt inte det. Jag har inga förväntningar om att det ska bli årets bästa film eller så, men jag ska definitivt se den.

    @britstakston har skrivit en bra extended version av hennes medverkan i Agenda om The Social Network.

  5. Medievärlden jobbar i molnet – tjänsterna vi använder | Medievärlden
    – Intressant och noggrant beskrivet av @axelanden om hur Medievärlden arbetar med molntjänster. Likeknappen är klickad.

Valapparnas flopp

1 svar

Jag vet att det är gjort. Brit Stakston (@britstakston) har gjort det, Henrik Pallin (@pallin) har gjort det och nu tänker också jag göra det. Utvärdera valapparna i min iPhone.

Valapparna

Valapparna

Jag har installerat alla partiappar samt appen val 2010.

Alliansen

Alliansens app

Alliansens app

En totalt värdelös app skulle jag vilja påstå. Man kan skriva kylskåpspoesi med alliansen värdeord som man slumpar fram. Det finns ingen som helst nytta eller värde i den här appen. Det är till och med svårt att bygga meningar eftersom det inte finns speciellt många ord att välja bland. Hur tänkte egentligen Alliansen och deras byrå här?






De Rödgröna

De rödgröna

De rödgröna

Den här appen har mycket innehåll. Riktigt mycket. Här kan man jämföra de båda blockens politiska budskap när det gäller jobb, ekonomi, skatter, utbildning och forskning, välfärd, miljö och klimat, pensionärer, jämställdhet sjukvård samt unga. Givetvis skrivet med en rödgrön vinkel. Här finns även ”svar på tal” där de rödgröna bemöter alliansens påståenden om dem, en del som jag tycker känns lite väl negativ. Det finns också ett rss-flöde ur de rödgrönas blogg, möjlighet att anmäla sig som valarbete för de rödgröna och slutligen kan man skicka frågor till de rödgröna. De rödgröna lyckas alltså få med en interaktiv funktion i möjligheten att ställa frågor vilket är riktigt bra. Dock hade jag gärna sett att det skickades på annat sätt än via e-post. Vad som helst hade nog varit bättre. Dessutom lovar de svar inom ett dygn. Ett löfte de inte kan hålla. Den fråga jag ställde i onsdags morse 07.58 är idag (fredag 23.30) ännu inte besvarad. En stor besvikelse att den enda interaktiva funktionen i appen är ett misslyckande.

Göran säger

Göran säger

Göran säger

Göran säger är Kristdemokraternas iPhone app. KD satsar på humor med sköna citat av Göran Hägglund som man kan lyssna på vilket jag tycker är fantastiskt roligt. Här finns också länkar till Görans facebooksida, spotifylista, twitterprofil, stabens blogg och Youtubekontot. Youtubeklippen är dessutom ännu roligare än citaten. Appen visar mycket av Görans personlighet och humor. Roligt tycker jag. Kul att man vågar skoja till det. Det är mycket sociala medier men lite interaktivitet i den här appen. Men eftersom det finns länkar till ett antal interaktiva kanaler tycker jag inte att det gör så mycket.

Centerpartiet

Centerpartiet

Centerpartiet

Ungefär vad man väntar sig av en partiapp, varken mer eller mindre. Man kan testa hur mycket Maud man är, lyssna på hennes ljudbok och läsa lite om Centerpartiets politik. Den är väl ok, men inte mer. För mig räcker det med att testa den en gång, behöver nog inte använda den igen.








Rösta 2010

Rösta 2010

Rösta 2010

Rösta 2010 är Socialdemokraternas app. Här kan man hitta vallokaler för förtidsröstning. Något jag skulle ha behövt i onsdags när jag var på språng och ville förtidsrösta. Det är en bra grej men man behöver inte bygga hela appen runt detta tycker jag. Utöver vägvisningen finns bara en länk till ett youtubeklipp som är det enda som säger något om partiets politik. I övrigt är den här appen den fulaste av alla valappar.





Val 2010

Här har vi en politiskt oberoende app. Förutom lite bra-att-veta-fakta om valet kan man i den här appen rösta på det parti man skulle välja om det var riksdagsval idag. Man kan titta på statistik över hur folk har röstat, i skrivande stund 1734 röster och dessutom finns en karta där man kan zooma in och ut för att se geografisk statistik över rösterna. Till exempel kan man zooma in på en viss stad för att se hur rösterna är fördelade där. Dock känns inte statistiken på mindre areor särskilt relevant då det är så få som har röstat i appen hittills. Till exempel har Socialdemokraterna 0 procent i sossestaden Norrköping.

Statistik över Norrköping.

Statistik över Norrköping.

Totalt sett tycker jag att valapparna floppar rejält. Det är för lite interaktivitet, på tok för lite. Det är få av apparna som har någonting som gör att man vill starta dem igen efter att ha testat dem en gång. Jag hoppas på en rejäl förbättring om fyra år, i den device jag använder då…

Maria och Partiledarna

1 svar

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av politik. När jag växte upp hade jag alltid en känsla av att det inte spelade någon roll vad jag tyckte, politikerna gör ju som de vill ändå. Men jag har alltid röstat. Att rösta är viktigt. Att inte rösta är detsamma som att ge det där partiet du absolut inte vill ge makten en extra liten skjuts. Men eftersom jag aldrig har varit särskilt insatt eller påläst om de olika partierna har det alltid känts så svårt att rösta. I valet 2006 röstade jag därför blankt men eftersom jag också var rösträknare fick jag veta att blankrösterna hamnar i samma hög som ogiltiga röster. Det kändes som att jag inte hade röstat alls, jag kände mig helt enkelt blåst på min röst och jag kommer aldrig någonsin att rösta blankt igen. Så vad ska jag då rösta på? Jag vet inte faktiskt. Jag har gjort valtesterna på tre av Sveriges största tidningars webbsidor och alla resultat spretar åt olika håll.

Inför det här valet har jag dock intresserat mig mer för politik än någonsin tidigare. Jag tror att orsakerna till detta är tre.

  1. Jag är äldre och har mer erfarenhet av livet, samhället och arbetsmarknaden sedan senaste valet.
  2. Jag har bestämt mig för att aldrig rösta blankt igen och måste därför göra ett partipolitiskt val.
  3. Sociala medier.

Det här inlägget hade jag tänkt ägna åt punkt tre (surprise), som i mångt och mycket i mina flöden blir en metadiskussion om politik i sociala medier. Men i sociala medier finns även politiker varav några råkar vara partiledare. Jag har bloggat tidigare om hur jag älskar att kommunicera med alla slags människor i sociala medier, kända som okända. Och för mig finns det nog inget bättre sätt att få ett hum om politiken än genom att kommunicera med politiken. Därför hissar jag partiledare som finns i sociala nätverk som till exempel Twitter och som kommunicerar med andra användare på lika villkor. Själv gör jag ingen skillnad på kända och okända människor på Twitter. Jag tycker inte att det är läskigare att kommunicera med partiledare än andra och jag kräver inte heller mer av dem än av andra. Jag tycker dessutom att de ska kunna kräva av mig vad jag kräver av dem. Därför är det för mig inte särskilt konstigt att jag bjuder in dem en bit in i mitt liv om jag vill kunna få se en bit av deras. Extra roligt är det förstås när man får gensvar. För även om jag har ägnat stor del av mitt liv de senaste åren åt tidning, radio och tv är jag en helt vanlig människa som inte på något sätt är van vid att umgås med celebriteter.

En av dessa partiledare som kommunicerar med vanliga medborgare på Twitter är Göran Hägglund (@goranhagglund). Jag har alltd varit imponerad av hans twittrande och han har vid flertalet tillfällen deklarerat att han sätter ett värde i att det är han personligen som skriver alla tweets. I våras när vi skulle ha slututställning på Medieinstitutet där jag studerade fram till vårterminens slut föll det på min lott att att kontakta och bjuda in deltagare till den paneldiskussion vi skulle ha om politik i sociala medier. Självklart skulle vi ha minst en politiker i panelen och mina tankar gick genast till Göran Hägglund. Jag trodde inte att han skulle ha tid att komma till vår slututställning, det är ju valår i år och min föreställning var att ministrar alltid har ett fullspäckat schema ett halvår framåt. Men jag tänkte att jag förlorar ju ingenting på att fråga så jag skrev ett e-postmeddelande till honom med en inbjudan och för att visa att jag finns på riktigt skrev jag dessutom en tweet adresserad till honom.

tweet

Och fick samma kväll svar:

Tweet

Mycket riktigt. När jag vaknade nästa morgon hade jag fått ett svar på min inbjudan via mail. Göran Hägglund tackade via sin presstaleskvinna ja och den sjätte maj var han på vår slututställning på Medieinstitutet för att diskutera politik i sociala medier tillsammans med Brit Stakston och Mona Wallin.

Brit Stakston, Göran Hägglund, Mona Wallin

Brit Stakston, Göran Hägglund, Mona Wallin

En annan partiledare som finns på Twitter är Gudrun Schyman (@gudschy) som också är mycket duktig på att kommunicera och svara på tweets. Igår hände en ganska kul grej mellan henne och mig. Det började med att jag satt och lyssnade på musik och Kent – Kärleken väntar som börjar med textraden ”Brinn pengar brinn” dök upp i spellistan. Eftersom jag kommer att tänka på Gudrun Schyman varje gång jag hör den låten efter årets Almedalsvecka (jag behöver nog inte förklara varför) så twittrade jag.

tweet

Gudrun svarade lite senare:

Och jag förklarade:

Efter lite tangentbordstrassel hos Gudrun svarade hon:

Jag tänkte att hon kanske inte vet vilken låt jag menar och gav henne länken till låten i Spotify:

Varpå jag fick följande tweet:

Nu för tiden utgår jag helt enkelt ifrån att alla människor har Spotify och tänker att man kan skicka Spotifylänkar till människor utan problem men tydligen inte. Gudrun Schyman behöver min hjälp och vem är jag att inte erbjuda den. Det här har ingenting med politik att göra, det här handlar om en människa i Sverige som inte har Spotify.

I morse svarade Gudrun:

Nu hoppas jag förstås att Gudrun registrerar sig ikväll och börjar använda Spotify och dessutom slår på Spotify Social så att man kan ta del av hennes favoritmusik. Förhoppningsvis kommer hon att upptäcka en helt ny värld.

Är det inte ganska kul? Att jag kan hjälpa en partiledare som inte har Spotify. Det är dessutom roligt att hon låter mig hjälpa henne.

I sociala medier kommer man varandra nära och jag gillar politiker som kommunicerar nära människor. Politiker och partiledare som visar att de är människor som du och jag. För det är så Sverige borde vara byggt, av människor som du och jag. Så, Fredrik, Mona, Maud, Jan, Lars, Maria och Peter, när ska ni börja prata med oss som vill hjälpa er att bygga Sverige?

Ps 1. Eftersom jag har bjudit in Gudrun Schyman till Spotify kan jag se om hennes inbjudan används. Jag återkommer om det.

Ps 2. Göran Hägglund har en playlist som jag lyssnar på ibland. Tyvärr har Göran dock inte slagit på Spotify Social.

Den sociala historien om #3brutnaben – Mitt bidrag till #SSWC-boken

12 svar

– Ska du inte ringa till någon?
Jag försökte låta bli att både skrika och gråta när jag kämpade mot smärtan där jag låg i snön på den iskalla trottoaren.
– Eh, jag har ingen familj i stan ändå, var allt jag lyckades få fram.
– Men ring någon annan, ring vem som helst.
Tjejen som hade ringt efter ambulansen insisterade. Senare har jag så klart förstått att hon inte bara ville lämna över mig till ambulansmännen utan att någon visste var jag befann mig.
Jag ringde till min vän Sanna Stefansson (@sanapes) och flämtade:
– Jag tänkte bara tala om att jag ligger och väntar på ambulans. Jag har förmodligen brutit någonting. Min fot är vriden åt fel håll.
Några minuter senare i ambulansen, på väg till #stgoran kom chocken. Jag grät och skrek som en stucken gris samtidigt som jag matades med både morfin och lustgas. Först inne på akutmottagningen hade jag fått tillräckligt med morfin för att kunna tänka på annat än smärta. Eftersom det var lite väntetid tog jag upp telefonen för att kolla twitterflödet. Via Sanna hade nyheten nått Twitter och jag hade nu fler mentions än min morfinbedövade hjärna kunde räkna. Ingen visste vad som hade hänt mer än att jag var skadad och på väg till sjukhus i ambulans. Egentligen visste jag inte mera själv i det läget och twittrade ut:
– Jag lever. Har förmodligen brutit minst ett ben. Är på #stgoran.
– Förresten, om jag skriver något konstigt beror det på att jag är hög på morfin.

Där började storyn om tre brutna ben, hashtaggen #stgoran och den kärlek som visades mig genom de sociala medierna när och efter jag råkade ut för en olycka den 17 februari 2010. Det har aldrig blivit av att jag har skrivit ner den här historien. Mycket beroende på den mängd starka mediciner jag tog under den första månaden efter olyckan som tvingade mig till bloggpaus. Men eftersom flera har efterfrågat en text på ämnet kände jag att det skulle få bli mitt bidrag till #sswc-boken.

Jag heter Maria Hägglöf, bor i Stockholm och är nyutexaminerad och nyanställd kommunikatör i nya medier. I augusti börjar jag jobba som ansvarig för en ny communitysajt på Wireless@KTH. Det här är delar av historien om våren 2010, våren då jag lärde mig gå för andra gången.

Jag hade suttit på #ilcaffe hela eftermiddagen och skrivit på mitt slutprojekt (en form av examensuppsats) och var på väg till Scandic Anglais på Östermalm för #wpfika. När jag kom ut från tunnelbanestationen vid Östermalms torg svängde jag ner på Humlegårdsgatan. Längre än så kom jag inte innan jag halkade på den isklädda trottoaren som dagen till ära hade täckts med någon centimeter nysnö. Jag hörde ljudet av ben som knäcktes i kroppen och sedan kom smärtan.
På #stgoran fick jag veta att jag hade en trimalleolär fotledsfraktur, det vill säga tre brutna ben i fotleden. En operation väntade påföljande dag. Twitteraktiviteten runt min olycka var igång långt innan jag hade tänkt tanken att själv twittra om den. Redan när jag startade Tweetie på akutmottagningen slog den sociala mediekärleken emot mig med otaliga meddelanden och frågor om vad som hade hänt. Ett par timmar senare stod en man jag aldrig tidigare hade träffat vid min säng på #stgoran. Jag var trött och starkt medicinerad. Jag hade storgråtit och eftersom jag inte hade sett mig själv i en spegel på hela dagen hade jag förmodligen smink i hela ansiktet och såg troligtvis ut som ett spöke. Han var välklädd. Skjorta, slips och en stilig cardigan. I handen höll han en påse med förnödenheter.
– Maria?
Jag hade väl trott att det var en ängel om det inte vore för att jag kände igen snubben. Jag hade senast sett honom raka av sig allt hår på huvudet live på webben bara några dagar tidigare. Morris Packer (@morpac) hade ryckt ut för att hjälpa en tweep i nöd. Jag minns idag ingenting av vad vi sa till varandra, men jag är ändå oerhört tacksam för hans besök. För utöver att jag fick en påse med nödvändiga saker var Morris den enda människan jag träffade under min tid på sjukhuset, förutom vårdpersonal och andra patienter. Fem dagar senare skulle jag dessutom ligga över Morris axel när han sprang upp för de tre våningarna till min lägenhet för att göra det jobb färdtjänst inte klarade av att utföra.

Tiden på sjukhuset var förstås långtråkig. Men det är ingenting mot vad den hade varit om jag inte hade haft min iPhone som min förstående sköterska var noga med att se till att jag ständigt hade till hands. På Facebook hade jag släkt och vänner som näst intill krävde uppdateringar om hur jag mådde. Några av dem var sjuksköterskor som snällt svarade på alla mina frågor så att jag slapp trakassera sköterskorna på #stgoran alltför mycket. På Twitter fick jag i snitt 10 nya följare om dagen, vilket är mycket för mig som får 0-2 nya följare per dag annars. Jag tyckte också att det var märkligt eftersom mina tweets bara innehöll gnäll över smärtan eller hur äcklig sjukhusmaten var. Och ständigt kom där nya krya-på-dig-hälsningar från både gamla och nya tweeps.

Efter utskrivning bestod de två följande veckorna mestadels av att ligga i min säng med min gipsade fot i högläge. Olyckan hade drabbat mig vid precis fel tillfälle. Deadline för mitt slutprojekt passerades, det var sista terminen på utbildningen och jag sökte värdföretag för min sista praktikperiod. Det sista jag behövde var detta. Tack vare de sociala medierna höll jag humöret uppe. Där fanns ständigt människor som inte bara visade mig sympati utan också höll mig aktiv och fick tiden att gå, vare sig det var dag eller en av alla sömnlösa nätter. Där fanns också människor som konkret erbjöd sin hjälp med att handla eller med andra praktiska saker. Vissa som jag kände väl men även människor jag inte kände särskilt väl eller hade träffat tidigare.

Det är svårt att i ord beskriva den kärlek jag kände från de sociala medierna under den här tiden. Ett exempel bland många är då jag ungefär en månad efter olyckan ringde Brit Stakston (@britstakston) i ett helt annat ärende och trots att hon satt upptagen i ett möte tog hon sig tid att fråga:
– Hur är det med din fot?
Då hade jag ännu inte träffat Brit AFK.

Det låter helt vrickat men jag har både min fotskada och de sociala medierna att tacka för mycket. Om det inte vore för olyckan hade jag förmodligen inte:

– fått en vän för livet som heter Morris Packer och som är världens galnaste och snällaste figur.

– fått hembesök av David Hall (@moonhouse) och suttit och pratat nördtalk med honom en hel eftermiddag.

– varit med och firat Nikke Lindqvists (@nikkelin) födelsedag på #ilcaffe tillsammans med ett gäng andra tweeps.

– varit på tweetup tillsammans med @selanna, @rymdapa och @lilashrink samma dag som jag tog bort min ortos. Jag har aldrig skrattat så mycket på en tweetup som den.

– varit en av teammedlemmarna i Sveriges första roadracingteam för elmotorcyklar.

– fått flera nya tweeps som började följa mig i samband med olyckan.

– kommit till #tweetupsthlm i mars dit jag fick skjuts av @tesas.

Det finns säkert mycket mer att rada upp här. Bland annat tror jag att jag kan tacka fotskadan för ett antal fördjupade relationer via Twitter. När något händer utöver det vanliga, då skapas förutsättningar för samtal på en annan nivå. När man befinner sig i en utsatt situation, då visar det sig att i de sociala medierna finns människor som bryr sig om mig och mitt välmående. Inte bara om min åsikt i diskussionen om Google, Facebooks nya layout, @SJ_AB på Twitter eller Gowalla vs. foursquare.

Jag är övertygad om att jag har de sociala medierna att tacka för att jag över huvud taget tog mig igenom våren så pass bra som jag gjorde. Tre månader efter min operation släppte jag kryckorna. Under dessa tre månader skrev jag klart mitt slutprojekt med gott betyg, genomförde min sista praktikperiod hos @annalindberg på @30minuter och bara en vecka senare än mina klasskamrater fick jag min examen som kommunikatör i nya medier. Hade det inte varit för den ständiga uppmuntran via Facebook och Twitter som höll mitt humör uppe och fick mig att kämpa, hade jag förmodligen inte klarat mig så bra.

Det är bland annat därför som jag älskar de sociala medierna och kärleken som finns hos dem. Och till alla er som skickade en uppmuntrande tweet eller två under våren. Min kärlek och tacksamhet till er är stor.

Maria Hägglöf
maria.hagglof.info
twitter.com/mariahagglof

Det här inlägget är mitt bidrag till #SSWC-boken, som ges ut på Sweden Social Webcamp på initiativ av @piratforlaget.

Marias länkar – 19 July, 2010

Lämna ett svar

Marias länkar – 16 July, 2010

Lämna ett svar
  • BIG BANG BIG BOOM – Os Gêmeos
    – Jag håller med @stedo880 som tipsade om den här. Fruktansvärt coolt.
  • De Sociala Graferna
    – @gamsun svarar @nikkelin i ett inlägg om sociala grafer. Det ligger något i det där med envägsgrafer och tvåvägsgrafer och hur människor förhåller sig till dem.
  • JMW Kommunikation » På väg mot Politik 2.0 – gästlistan från #sma i #almedalen
    – @britstakston har summerat hela gästlistan från Sociala Medieakuten i Almedalen som jag följde förra veckan. Smidigt om man vill hitta ett specifikt programinslag men inte minns vilken dag det sändes. Allt innehåll finns listat är. Bra jobbat Brit!
  • Dina vänners Facebook-status via RSS
    – @nikkelin har fått smak på det här med screencasts och gör det dessutom bra. Det här är intressant. Håller med Nikke om att det är ju skumt att man inte kan hämta ut rss-flödet för sina egna uppdateringar och att det är ännu skummare att man kan hämta ut flödet för alla ens vänner. Inget man ska pyssla med kanske men det är spännande att man kan. Det är dessutom intressant med reaktionerna från människor på frågan om man faktiskt skulle göra det. Har så många människor så mycket att dölja? Och om de har det, varför skriver de om det på Facebook? Det är ok att skälla på mig för att jag skriver såhär. Men jag som såg diskussionen på Facebook tyckte att det blev väldigt mycket kommentarer väldigt snabbt. Folk verkade bli riktigt upprörda på riktigt.

Jag röt lite åt SJ på Twitter idag

1 svar

Det brukar vara Brit Stakston som bloggar om SJs twittrande, men hon är i Almedalen och ”panelar sig” nu så jag kan ju vikariera lite ;)

SJs twittrande har varit uppmärksammat. Jag har hyllat det tidigare men idag vill jag ge dem en liten känga. Den senaste tiden har jag sett SJ bli allt mindre personliga och allt mer standardiserade i sina svar på Twitter. Ofta med en bifogad länk till störningsinformation eller sidan där de förklarar sitt krångliga prissystem som ingen förstår.

Idag hade Gustav Holmström (@hejg) läst ett blogginlägg av Anna Levin i NAs konsumtionsblogg där hon var kritisk mot SJs prissättningar och skrev till @SJ_AB för att uppmärksamma dem på inlägget.

Gustav Twittrar

Gustav Twittrar

Tillbaka får Gustav ett standardsvar som om det vore han som undrade om tågpriserna.

SJ svarar

SJ svarar

Hur tänker SJ där? Är det Gustav Holmströms uppgift att förmedla svaret vidare till bloggaren? Självklart inte. Här ska SJ såklart kommunicera med bloggaren direkt. Eller är SJs twittrare fastlåsta vid Twitter och får inte kommentera blogginlägg? Jag blev lite irriterad när jag såg svaret och reagerade.

Maria reagerar

Maria reagerar

Jag fick aldrig något svar av SJ och det fick inte Anna Levin heller. När SJ annonserade att de gick hem idag gick snälla Gustav SJs ärende och vidarebefordrade deras svar i kommentarsfältet. Allvarligt talat SJ, när jag hyllar er så menar jag det. Och när jag säger skärp er, då menar jag det också. Ett ärende är knappast ur världen för att ni har slängt ut ett standardsvar på Twitter som inte ens når den besvikna kunden.