Kategoriarkiv: Sociala medier

Så blir dina privata Instagrambilder googlingsbara

Lämna ett svar

En vän till mig som av olika skäl försöker hålla sina grejer så privata som möjligt i sociala medier kontaktade mig igår och frågade varför hon hittar sina Instagrambilder på Google trots att hon har en privat profil på Instagram.

Jag googlade på hennes användarnamn och det visar sig att hennes bilder finns på mikrobetalningstjänsten Flattrs webbsida. Där kan man se hela bilden tillsammans med en direktlänk till bilden på Instagram. Detta trots att hon själv inte har ett konto på Flattr.

Det som har hänt är följande. Min vän har lagt upp en bild på Instagram och delat bilden till sitt Facebookflöde, som också det är inställt att bara visas för hennes vänner. Permalänken till Instagrambilden blir då aktiv och bilden blir tillgänglig för alla som har direktlänken eller url:en till bilden. Så långt är den mig veterligen inte Googlingsbar. Men när sedan en Flattr-användare som har sitt Flattr-konto kopplat till Instagram gillar bilden då hamnar även länken hos Flattr och blir ett objekt där i form av en bild som är 240×240 pixlar stor och en länk direkt till den numera publika bilden på Instagram. Och eftersom Flattr-sidan hittas av Google så är hennes privata bild nu hittbar av vem som helst.

Min vän hade redan försökt kontakta både Flattr och Instagram innan hon bad mig om hjälp men inte lyckats (Flattr svarade inte och Instagram hittade hon inget sätt att kontakta). Jag kontaktade dock Leif Högberg på Flattr via Twitter för att reda ut vad fenomenet berodde på och vår diskussion kan man läsa här.

Som vanligt gäller att ingenting på Internet är privat, det är om inte helt öppet bara bra eller dåligt dolt för allmänheten. Och det här känns som något som är dåligt dolt så har man valt att ha sin Instagramprofil privat så kanske man ska tänka ett varv till innan man lägger upp en bild som man inte vill ska gå att hitta via Google.

#SSWC 2012 – årets bloggpost

3 svar

Jag har varit på Sweden Social Web Camp på Tjärö i Blekinge i år igen. Och det var precis lika fantastiskt som 2010 och 2011. I vanlig ordning känns det som att jag vill tacka en massa människor för en fantastisk helg. Så jag kan inte låta bli att göra det i år heller. Here goes…

David Stark aka @popfabriken har varit min brorsa i ganska exakt två år nu. Med en brorsa som David på Tjärö behöver man aldrig känna sig bortkommen. Tack David för att du alltid finns där, stöttar, backar upp, ger råd och håller reda på din syster. Ovärderligt!

Jag hade det bästa boendet med de bästa rumskompisarna på Tjärö. I Anricks Sjöstuga, en liten mysig stuga med egen brygga bodde jag tillsammans med tre sköna grabbar. Tack Vesa (@vesa), Tommie (@tjompa) och Calle (@carldolofsson) för en fin helg! Ett extra tack till Tommie som tog hand om min kvarglömda iPhoneladdare.

Sedan vill jag självklart tacka järngänget i militärtältet – Jenny (@canborn), Johan (@eenfeldt), Alex (@alexbergvall), Erik och Rickard för skönt häng på tåget, på klippor, i tält, utanför tält, vid diverse eldar och så vidare. Tack och puss!

Kristin (@kristinheinonen) och Tomas (@tomaswennstrom) ska tackas tusen gånger om för att ni arrangerar SSWC, ingen kan göra det bättre än ni!

Tjärö-Ola (@olasoderdahl), tack för trevligt småprat sista natten/morgonen under eken. Tack för att du tar emot oss på Tjärö, utan dig och din personal, inget SSWC!

Sist men verkligen inte minst. Alla ni 252 personer som checkade in på Foursquare tillsammans med mig under middagen på lördagkvällen. Tack! Tillsammans tog vi Sveriges första Super Swarm.

Årets bästa helg. Vi ses på SSWC 2013!

Geopositionering ökar, riskerna är små och den bör inte lagstiftas

Lämna ett svar

I tisdags deltog jag i Lantmäteriets paneldiskussion om geopositionering i Almedalen. Eftersom jag var med i panelen som expert och användare av geopositioneringstjänster lät jag övriga paneldeltagare, Fredrick Federley, Stefan Geens, Rasmus Fleischer och Bengt Kjellson stå för det mesta av tyckandet som handlade mycket om integritet. Panelen som modererades av den alltid duktiga Sakine Madon var överens om det mesta, framför allt var vi alla väldigt överens om att geopositionering är ett exempel på något som inte behöver lagstiftas. Dock fick min uppgift i mångt och mycket bli att förklara att riskerna med geopositionering är mycket mindre än möjligheterna. Jag tycker nämligen att det är viktigt att tala om att man som användare av de olika tjänsterna som Foursquare, Google Latitude och Lociloci kan stänga av dem om man inte känner sig trygg med att dela med sig av sin position till omvärlden. Det ska dessutom sägas att för gemene man är riskerna med geopositionering extremt små. Media försöker då och då skrämma människor från att använda dessa tjänster och senast i förra veckan kunde vi läsa i pappersmetro att ”Sociala medier blir ett allt viktigare verktyg för inbrottstjuven”. I artikeln stod det att om vi checkar in på Arlanda är inbrottstjuven där och söker upp vårt hem. Det intervjuade offret som hade haft inbrott under sin semesterresa hade dock inte ens använt någon geopositioneringstjänst. Jag har försökt men inte lyckats hitta inbrottsfall där man kan säga att tjuven använt sig av dessa tjänster för att välja ut sina offer. Det är också det jag försöker säga i den intervju med dn.se som följde efter seminariet. Själv tycker jag att jag verkar lite galen. Men jag är inte så van att se mig själv på tv ;)

Vintern, våren, sommaren…

Lämna ett svar

Jag vet, jag är en urusel bloggare. Jag har inte bloggat sedan januari. Eller jo, det har jag ju faktiskt, på checkain.se. Men här i min personliga blogg har inläggen lyst med sin frånvaro.

Vill ni veta vad som har hänt? Ok, snabbt då.
Flyttade till en vattenskadad lägenhet och bodde utan badrum i tre månader. Samtidigt passade jag på att operera ut skruvarna ur min fot och fick efter komplikationer order om att inte använda foten över huvud taget under sista veckan 2011. Ett nytt år blev det ändå och i slutet av februari var min lägenhet återställd. I mars hade jag därför badrumsfest med mina fina vänner. Under våren besökte jag också #studiobronx ett flertal gånger då de sände live. Det var sevärda liveshower som sändes på en lite för komplicerad tid. Jag har också gått regelbundet till kiropraktor då min rygg har gått sönder och samman. Orsaken är fortfarande ett mysterium för min i övrigt utmärkta kiropraktor. Trots rygg- och fotproblem har jag fortsatt att träna boxning hela våren, något som är bland det roligaste i mitt liv just nu. I april arrangerade jag Foursquare Day tillsammans med min bloggpartner Jan Viderén och Internet World uppmärksammade det. Sedan drog jag iväg på en välbehövlig semesterresa till Cypern där jag bara tog det lugnt.

Och vad händer då i sommar?
Två stora grejer relaterade till social webb är inplanerade. Den första är Almedalen där jag kommer att delta i en panel på tisdagen och göra vad jag vill under resten av veckan. Det blir min första Almedalsvecka och det känns jättekul att jag äntligen ska åka dit efter några år med livesändningarna som min bästa vän på hemmaplan. Den andra är så klart Sweden Social Web Camp, det fantastiska webbcampet med 400 deltagare på en ö i Blekinge skärgård. Idag släpptes biljetterna och jag har köpt en av dem men jag väntar fortfarande på besked om jag får en sängplats eller inte. Får jag ingen säng hänger tyvärr mitt deltagande löst i år på grund av ovan nämnda ryggproblem. Har jag däremot lyckats norpa en sängplats åker jag definitivt på mitt tredje #sswc, arrangerat av bästa @kristinheinonen och @tomaswennström.

Bortsett från Almedalen och #sswc tänkte jag försöka klämma in firande av en 30-årsdag (min egen), gå på ett bröllop (inte mitt eget) och besöka Helsingborg. Eventuellt blir det också en resa norrut alternativt till en för mig ännu obesökt huvudstad i Europa.

Håll med om att planeringen av sommaren låter rätt mycket skönare än den gångna vintern och våren!

Vad hände med helgen? – Detta hände på nätet

Lämna ett svar

Det har varit ett händelserikt veckoslut på Internet. Här är några händelser som jag personligen har reflekterat över.

Studio Bronx Afterwork

Helgen började med att jag blev inbjuden av @petterkarlsson att vara livepublik i premiäravsnittet av #studiobronx nya webb tv-show Studiobronx Afterwork. Sagt och gjort, direkt efter jobbet gav jag mig av till Studio Bronx för att se programmet live och hänga kvar på eftersnacket. För dig som har sett Sweet Sunday Web Crunch så är upplägget ungefär likadant fast lite snyggare förpackat. Programledare är Joakim Nyström (@jnystromdesign), Björn Falkevik (@bjornfalkevik) och Anne-Marie Eklund Löwinder (@amelsec). Premiärprogrammet innehöll två programpunkter, ett 15-minuters webinar av kvällens gäst Göran Adlén (@trendspanaren) om storybranding och ett inslag från Tekniska Museet med utställningsintendent Nils Olander i serien ”Nils Prylar”. Dessutom såklart lite diskussion kring dessa huvudnummer. Till skillnad från SSWCrunch siktar man på 30 minuter men drar sedvanligt över 50% av tiden och landar på 45 minuter. Något jag tycker är bra. Det tightar upp det hela och jag tror att man vinner tittare på det. I övrigt tycker jag också att programmet sevärt, Göran Adléns dragning satt som en smäck och Nils Olander på Tekniska museet är ju ingenting annat än fantastisk.

Maffiakriget

Efter Unni Drougges krönika Sökmotoroptimering är en cancercell i Computer Sweden i onsdags, där hon bland annat skriver ”Glöm inte att seo-konsulterna bara står ett steg från maffian” bröt ett inbördeskrig ut i SEO-branschen, som kom att bli kallat maffiakriget. Nu såhär vid helgens slut tror jag att det har börjat stilla sig men efter att ha läst några av de blogginlägg som har varit skottsalvorna i kriget, konstaterade jag på Twitter igår att om SEO-branschen vill uppfattas som seriösa kanske de ska sluta bete sig som barnungar. Jag tycker att det är bra att de debatterar och diskuterar vad som är bra och dålig SEO, men när det övergår till personliga påhopp och bajskastning tycker jag bara att det är tråkigt och skadligt för en bransch som kämpar med att bli uppfattade som seriösa.

Sanningen om innebandypappan

Nyheten om pappan som lämnade sin son i Uppsala och åkte hem till Stockholm utan pojken för att han hade spelat ”för jävla dåligt” drog in som en storm i sociala medier i förra veckan när folk delade artikeln från Uppsala Nya Tidning och i samma veva kallade pappan för idiot. Flera av de stora medierna rapporterade vidare och historien som hade sitt ursprung i en blogg blev en sanning i medierna. Källan till artikeln var en bloggare som skrev under rubriken ”Skäms tamejfan Åkersbergaförälder” (senare har bloggaren strukit ortsnamnet i rubriken men klantigt nog inte tagit bort det ur url’en). Mitt favoritradioprogram Medierna (inte bara för att jag har jobbat där utan för att det är det enda radioprogram jag regelbundet lyssnar på) i P1 bestämde sig för att kolla upp vad som egentligen hade hänt. Det visar sig att de är de enda journalister som har pratat med pappan och även de enda som har pratat med pojkens tränare. Hela historien blir pinsam för medierna och när de i radio står och säger att det är viktigare att lägga ut än att faktiskt ta reda på vad som egentligen har hänt tappar man ju trovärdigheten helt. Återigen är vi tillbaka till ”är alla journalister?”. Alla kan ju vidareförmedla en story. Men journalisternas uppgift är ju att faktiskt granska den också. Här kan du lyssna på programmet från igår:

RIP Jaiku

Idag stängs enligt uppgift nätjänsten Jaiku ner. Den tjänst som i mångt och mycket var föregångaren till framför allt Twitter men också många andra sociala medietjänster. Själv var jag aldrig aktiv på Jaiku då jag kom in i matchen lite sent och fick mitt första intryck av Jaiku som ”tjänsten som är älskvärd men nästan alltid trasig”. Men jag vet att Jaiku har betytt mycket för många av mina vänner och för vad vi har idag i sociala medier så jag kan tycka att det är lite sorgligt ändå. För att rädda det som räddas kan av innehållet hos Jaiku har @Jocke Jardenberg tillsammans med lite hjälp från vänner skapat Jaikuarchive. Bra jobbat!

Grattis Wikipedia

Från en tråkig nyhet till en roligare sådan. Idag fyller Wikipedia elva år. Detta fantastiska crowdsourcade och crouwdfundade uppslagsverk som jag och många andra använder i princip dagligen har under det senaste året passerat 20 miljoner artiklar och finns på 282 språk. Läs Wikimedia Sveriges blogginlägg för mer kuriosa.

 

Kortbloggat: Mitt huvudsyfte är inte att kritisera och peka ut

3 svar

Det blev en hel del reaktioner på mitt tidigare inlägg. De flesta hejar på medan de stackars nämnda journalisterna försöker försvara sig. Hey, mitt huvudsyfte var inte att kritisera och peka ut enskilda journalister. Jag tog upp dem som exempel här när jag beskrev min lördagförmiddag kronologiskt. Givetvis har de såklart pratat med SL, SOS och Polisen. Något annat skulle ju vara en mindre skandal.

Vad jag däremot försökte säga var att vi som twittrar har fått en slags gräddfil rakt in i mediehusen. Det är vi som hamnar i morgonsofforna, citeras i media och används här och där. Bara för att vi twittrar och har ett gäng journalister som följer oss har vi plötsligt lite mer makt än alla andra. Något som vi ganska enkelt har fått. Nu handlade det i mitt fall om att återge en nyhetshändelse som ögonvittne vilket inte är så allvarligt, men när det handlar om åsikter och tyckande, då kan det bli ett demokratiskt problem. Jag valde att inte dra för stora växlar på det där med demokratin, sådant säger såna som Brit Stakston och Anna Lindberg så mycket bättre än mig. Och om jag ska vara helt ärlig var jag trött i natt, tappade bort mig någonstans i hur jag ville avsluta mitt inlägg och ville bara klicka på publiceraknappen. Jag drog Sveriges Radio över samma kam som alla andra och Expressen hade ju faktiskt också intervjuat samma kille som Aftonbladet intervjuade. Call me trigger happy…

Att hamna mitt i en nyhetshändelse och servera journalistiskt material på ett silverfat

30 svar

I morse när jag var på väg till knytkonferensen Trollen & Rollen slog det plötsligt upp lågor utanför tunnelbanetåget där jag satt, i tunneln mellan Fridhemsplan och S:t Eriksplan. Tåget stannade tvärt, försökte starta igen men då ytterligare eldslågor flammade upp stannade vi igen. Människor blev rädda och ville inte sitta kvar på sina platser vilket gjorde att alla samlades i den främre halvan av vagnen. Eftersom ingen visste vad som hände var min första tanke ”jag kommer kanske att dö här inne idag”. Strax därefter tänkte jag ”jag måste berätta att jag är här”.

Jag twittrade omgående:

[blackbirdpie url=”https://twitter.com/#!/mariahagglof/status/137795925308489728″]

Jag höll mig sedan lugn, och även om mina medpassagerare var oroliga var det ingen som behövde hjälp med något. Det bästa jag därför kunde göra i det läget var att fortsätta rapportera om vad som hände.

När det sedan blev rökutveckling i vagnen såg jag eftersom jag satt ganska långt fram i första vagnen till så att föraren blev underrättad samtidigt som jag twittrade. Vi fick information om att ta det lugnt, sitta ner och försöka att inte andas in röken. Jag var beredd att sätta mig på golvet men då rökutvecklingen inte var särskilt kraftig satt jag kvar på min plats och fortsatte att rapportera på Twitter.

När brandkåren senare var på plats och vi fick klättra ner på spåret för att gå tillbaka till Fridhemsplan började jag ta bilder. Jag tog lite bilder i tunneln, spelade in ett videoklipp och twittrade om vad som hände under promenaden ut ur tunneln. Klockan 9:03 kom jag upp på perrongen, då skickade jag genast upp mina bilder på Flickr samtidigt som jag pustade ut och gick ner till Blå linjen för att åka vidare mot Radiohuset.

Är alla journalister?
Tidigare i höst inför releasen av Ajour.se, skrev Emanuel Karlsten i sin blogg att alla är journalister, ett uttalande som blev väldigt omdiskuterat. Mitt agerande under händelserna i tunnelbanan skulle kunna vara ett av bevisen för att så är fallet. Jag skulle dock vilja påstå att om journalister idag inte var så otroligt lata, om de faktiskt arbetade för att göra något annat än vad jag redan gör på plats i det drabbade tunnelbanetåget så skulle inte alla vara journalister. Problemet är att journalister idag ofta inte gör mer än vad en medborgare som jag kan göra själv via Twitter.

Låt mig ge en liten mediaanalys av förmiddagen.

  • Klockan 9:04 (alltså en minut efter att jag klev upp på perrongen vid Fridhemsplan) kommer en tweet från Maria Gustafsson på Sveriges Radio:
    [blackbirdpie url=”https://twitter.com/#!/annamia44/status/137803386954317824″]
    Jag svarar att mina bilder är på väg upp på Flickr och att de kan söka på mitt användarnamn mariahagglof, men eftersom de inte lyckas hitta bilderna får jag från min telefon även serva dem med en länk. Det resulterar i den här artikeln från Ekot på sr.se.
  • Klockan 9:09 ringer en journalist från DN.se. Jag svarar på hans frågor och mms:ar även några av mina bilder eftersom han inte kan leta upp dem på Flickr. Tyvärr var jag rätt skakis när jag pratade med DN och allt i deras artikel blev inte helt korrekt. Bara i deras rubrik finns två faktafel, röken vällde inte in och tåget havererade inte. Det var utanför tåget det brann, inte i tåget. Och röken spred sig långsamt i vagnen. Något annat har jag heller aldrig påstått.
  • Klockan 9:20 kommer en tweet från Robert Johansson på TV4 där han frågar om jag har bilder som de kan ta del av. Jag ger honom länken till min Flickrprofil och skriver ”CC-by” varpå jag fick följande svar:
    [blackbirdpie url=”https://twitter.com/#!/noterat/status/137808988879339520″]
    Jag kan tycka att det är ganska dåligt att journalister, särskilt journalister som jobbar med webb inte har koll på Creative Commons, så gå hem och gör din läxa Robert!
    Mina stillbilder visas sedan i ett nyhetsinslag 1:30 minuter in i TV4:s nyheter klockan 10.
  • Klockan 9:46 Twittrar Oscar Julander på Expressen:
    [blackbirdpie url=”https://twitter.com/#!/OscarJulander/status/137814008068714496″]
    Jag svarar att det är ok men att jag gärna tar en läsartipspeng i utbyte.
  • När klockan var 9:48 ringer en journalist från Svenska Dagbladet för att intervjua mig om händelsen. Henne måste jag ge lite cred för att hon var en väldigt sympatisk journalist. Innan hon egentligen ställer sina journalistiska frågor säkerställer hon att jag är ok och att allt hade gått bra.
    Hennes jobb resulterar i den här artikeln.
  • Medan jag pratar med Svenska Dagbladet ber Oscar Julander på Expressen mig att ringa upp honom så jag gör det och vi pratade lite om pengar men han passar också på att intervjua mig.
    En stund senare ser Expressens etta ut såhär.

    Expressens etta

    Expressens etta

    Och artikeln finns att läsa här.

Då toppade mina bilder DN.se, SvD.se och Expressen.se.

Några minuter efter att jag hade pratat med Oscar Julander tittade jag igenom den där videon jag spelade in i tunneln och laddade upp den på Flickr.

  • Klockan 10:32 ringer Robert Johansson på TV4 och vill ha videon, han ber mig att maila filen så att de kan lägga på fotocred och jag gör så. Samtidigt blir jag lite förvånad över att Robert inte passade på att plocka mig på några pratminus när han ändå hade mig i telefonen men jag tänker att han kanske redan har citat från någon annan passagerare. Videon blir sedan ett komplement till den här artikeln med mina citat från dn.se. Videoinslaget visas även i TV4:s nyheter klockan 11.
  • Klockan 12:29 ringer Dagens Nyheters bildredaktör och frågar om de får använda mina bilder även i papperstidningen. Jag berättar för honom att bilderna ligger uppe under Creative Commons licens men att jag gärna tar emot ersättning för bilderna.
  • Någon gång under morgonen skriver också TT om händelsen med mina citat från DN.se och därefter finns jag på i stort sett alla landets nyhetswebbar.

Vad som händer under förmiddagen är alltså att de sex jättarna DN, SvD, TV4, Sveriges Radio, Expressen och TT alla har mina citat och bilder i sina artiklar (SVT råkade ha en anställd på tåget som levererade bilder och citat). De har helt enkelt bara plockat på sig vad jag har serverat dem och inte adderat särskilt mycket eget material. I min första tweet skrev jag vad som hände och var vi befann oss. Sedan dröjde det en halvtimme tills att jag var uppe på perrongen. På den halvtimmen vet jag fler än en nyhetsredaktion som hade hunnit skicka en reporter till Fridhemsplan för att hitta sitt egna unika ögonvittne att intervjua, spela in sitt eget unika videomaterial och ta sina egna unika bilder. Men eftersom alla nöjer sig med att använda mitt material blir mina citat och bilder omvandlat till sex stora nyhetsmediers journalistik.

På ”Trollen & Rollen” diskuterades idag bland annat att redaktioner måste göra saker som alla andra inte redan gör. Men jag skulle också vilja flika in att redaktioner framför allt måste börja jobba emot att göra saker som inte alla andra medborgare redan gör. Jag har ingenting emot att prata med media och jag svarar gärna på frågor när jag blir kontaktad. Men ärligt talat blir journalistiken trots allt ganska tråkig om alla intervjuar en och samma twittrare, som är en av flera hundra inblandade i en nyhetshändelse. Och varför ska min röst få höras i nästan alla nyhetsmedier bara för att jag råkar ha hyfsat många följare på Twitter? Min medpassagerare som inte twittrar men som hjälpte flera barn att ta sig ut ur tunnelbanevagnen, skulle det inte vara mer intressant om en av journalisterna som ringde till mig åkte till Fridhemsplan efter att ha sett mina första tweets och istället intervjuade honom på plats?

Så, ja, om de som faktiskt arbetar som journalister inte börjar arbeta på ett annat sätt så är vi alla journalister, för idag gjorde jag jobbet åt dem alla. Jag till och med serverade länkar från min telefon när de inte hade förmågan att söka själva.

Twitter är ett jättebra verktyg för att hitta ingångar till nyheter och journalistiska case. Men alltför ofta nöjer sig nyhetsmedia med vad de får via Twitter. Dock är det faktiskt så att Twitter representerar inte hela Sverige (surprise!). Dels är vi för få svenskar som Twittrar och dels är vi en på tok för homogen grupp för att det skulle gå att hämta all journalistik den vägen. Så precis som Brit Stakston gjorde idag i den session hon ledde tillsammans med Anna Lindberg på Trollen & Rollen skulle jag vilja uppmana till någon slags skärpning, använd gärna Twitter men nöj er inte bara med det som finns där. Det finns en ganska bra bit av Sverige där utanför också.

Sedan har jag en extra hälsning till alla er som använde mina bilder: Tack för att ni allihop kom ihåg mitt namn under bilderna! Trots att mina bilder är CC-licensierade så gjorde jag rätt mycket jobb åt er idag. Jag har F-skattsedel så ni får gärna ge mig er fakturaadress. Ni har ju mitt nummer och jag finns ju på Twitter.