Etikettarkiv: olycka

Vintern, våren, sommaren…

Jag vet, jag är en urusel bloggare. Jag har inte bloggat sedan januari. Eller jo, det har jag ju faktiskt, på checkain.se. Men här i min personliga blogg har inläggen lyst med sin frånvaro.

Vill ni veta vad som har hänt? Ok, snabbt då.
Flyttade till en vattenskadad lägenhet och bodde utan badrum i tre månader. Samtidigt passade jag på att operera ut skruvarna ur min fot och fick efter komplikationer order om att inte använda foten över huvud taget under sista veckan 2011. Ett nytt år blev det ändå och i slutet av februari var min lägenhet återställd. I mars hade jag därför badrumsfest med mina fina vänner. Under våren besökte jag också #studiobronx ett flertal gånger då de sände live. Det var sevärda liveshower som sändes på en lite för komplicerad tid. Jag har också gått regelbundet till kiropraktor då min rygg har gått sönder och samman. Orsaken är fortfarande ett mysterium för min i övrigt utmärkta kiropraktor. Trots rygg- och fotproblem har jag fortsatt att träna boxning hela våren, något som är bland det roligaste i mitt liv just nu. I april arrangerade jag Foursquare Day tillsammans med min bloggpartner Jan Viderén och Internet World uppmärksammade det. Sedan drog jag iväg på en välbehövlig semesterresa till Cypern där jag bara tog det lugnt.

Och vad händer då i sommar?
Två stora grejer relaterade till social webb är inplanerade. Den första är Almedalen där jag kommer att delta i en panel på tisdagen och göra vad jag vill under resten av veckan. Det blir min första Almedalsvecka och det känns jättekul att jag äntligen ska åka dit efter några år med livesändningarna som min bästa vän på hemmaplan. Den andra är så klart Sweden Social Web Camp, det fantastiska webbcampet med 400 deltagare på en ö i Blekinge skärgård. Idag släpptes biljetterna och jag har köpt en av dem men jag väntar fortfarande på besked om jag får en sängplats eller inte. Får jag ingen säng hänger tyvärr mitt deltagande löst i år på grund av ovan nämnda ryggproblem. Har jag däremot lyckats norpa en sängplats åker jag definitivt på mitt tredje #sswc, arrangerat av bästa @kristinheinonen och @tomaswennström.

Bortsett från Almedalen och #sswc tänkte jag försöka klämma in firande av en 30-årsdag (min egen), gå på ett bröllop (inte mitt eget) och besöka Helsingborg. Eventuellt blir det också en resa norrut alternativt till en för mig ännu obesökt huvudstad i Europa.

Håll med om att planeringen av sommaren låter rätt mycket skönare än den gångna vintern och våren!

Systemfel hos röntgen

3 svar

För några dagar sedan kontaktade jag Aleris Röntgen och frågade om jag kunde få köpa röntgenbilderna på min ihopskruvade fotled, eftersom jag tycker att de är snygga. Jag fick svaret att jag kan få dem på en cd-skiva för 200 kronor och beställde dem.

I morse tog jag vägen förbi mottagningen för att hämta ut skivan. Då jag hade lite bråttom till ett möte kollade jag inte på skivan förrän flera timmar senare och på fodralet står att läsa:

”På denna skiva finns begärda undersökningar i standard Dicom-format, Dicomdir inkluderat. På skivan finns även viewer för visning av undersökningarna på en vanlig standard-PC.”

Redan här dyker min första fråga upp. Vad är en standard-PC?

Sedermera står det:

”Eventuellt kommer programmet att vilja installera Ms XMLParser vilket behövs för att programmet ska fungera”

Vilket jag tolkar som att det bara är Microsoft som gäller men de har dessutom garderat sig med:

”Det medföljande programmet stöds ej av Windows Vista.”

Det här betyder såklart att jag inte kan köra skivan på mina mac-datorer eller på min gamla pc eftersom den kör vista. Lite upprört mailade jag Aleris och skrev att de kunde ju upplyst om systemkraven innan jag köpte skivan och fick svaret:

”Hej,
Ledsen, men då vi inte är så bevandrade i datavärlden kände vi tyvärr inte till att skivan inte fungerar på Mac. Vi har inte fått den indikationen tidigare.”

Jag blir faktiskt lite less. Om de har en service, som de tar 200 kronor för, varför inte göra det enkelt och ge mig bilderna i jpg-format? Om de ändå har bemödat sig kan det väl inte vara så svårt att bränna en skiva med bara vanliga bildfiler? Jag vet inte ens vad Dicomformat är och jag förstår inte anledningen till hela den här komplicerade proceduren. Bilderna finns ju på skivan och vem som helst som har en dator som uppfyller systemkraven ska ju kunna titta på dem. Så det kan ju knappast finnas något sekretesskäl här.

Har jag någon eller några läsare som kan hjälpa mig att förstå? Och framför allt, finns det någon som kan tala om hur jag ska bära mig åt för att kunna titta på bilderna i min Mac?

Samtidigt som jag tycker att hela den här hanteringen är anmärkningsvärd så är jag inte förvånad. De har ju iallafall en e-postadress, vilket är något som min specialistläkarklinik saknar…

Uppdaterat: Jag älskar Internet! Det tog lite drygt en timme från att jag publicerade det här inlägget tills jag hade tre fina bilder i jpg-format på min Mac. Tack Maja Larsson med sambo för hjälpen!

I tidags… – en follow up på #livet

3 svar

Nu blir det ett personligt inlägg här igen, men jag har en del att följa upp. I tisdags hade jag en av årets bästa dagar. Men låt mig ta det från början…

Ikväll skrev jag på ett andrahandskontrakt för en ny bostad. Jag är oerhört glad över att det som har varit mitt största stressmoment sedan jag på allvar började söka ny bostad i mitten av juli äntligen är över. I slutet av oktober flyttar jag från en ände av gröna linjen till den andra och hamnar i en tvåa i Hässelby.

Att söka bostad i Stockholm är långt ifrån lätt och handlar egentligen mest om tur. Jag började min sökning i sociala medier i juli, då jag bloggade och spred mitt inlägg på Facebook, Twitter och Google+. Det var väldigt många som retweetade och delade länken vidare i sina nätverk och jag är verkligen glad och tacksam över det. Ändå uteblev de konkreta tipsen. Samtidigt hängde jag på Blocket varenda dag, jag svarade på så många annonser som möjligt som matchade mina önskemål men jag fick inte napp någonstans. Jag registrerade mig på Hyralya och Fixakontraktet, vilket det senare visade sig vara helt onödigt då Hyraistockholm skickade ut precis samma lägenhetstips helt gratis och dessutom oftast någon minut före. Utöver dessa har jag hela tiden varit registrerad hos Stockholm stads bostadsförmedling, Signalisten, Förvaltaren samt Einar Mattsson och intresseanmält mig hos dem på i stort sett allt.

Som jag tidigare har berättat tog jag för ett tag sedan också det desperata beslutet att annonsera i prassel-DN. Annonsen genererade endast två telefonsamtal, det första från en kvinna i kategorin ”knepiga tanter” som ville dela lägenhet med mig och det andra ett helt seriöst erbjudande om en lägenhet som var både lite för stor och för dyr för mig. Så än en gång fick jag bevisat att prasslet inte har en chans mot nätet.

Men så en dag för ett par veckor sedan när jag var som mest less på Blocket – efter att ha avslöjat en bluff, fått mail från en ännu en misstänkt bluffmakare och ringt en stackare vars kompisar hade lagt upp en fejkannons som födelsedagsskämt – fick jag tipset av min gode vän Per att registrera mig på Bostad Direkt. En dryg vecka senare dimper erbjudandet om min blivande bostad ner i min inbox, dagen därpå, i tisdags var jag på visning och nu ytterligare en vecka senare är kontraktet skrivet. Att det helt oväntat dessutom visade sig att jag känner lägenhetens nuvarande hyresgäster genom gemensamma vänner ökade givetvis mina chanser att få lägenheten och var bara ren och skär tur eftersom jag inte hade någon aning om det innan visningen.

Att jag hittade en ny bostad var dock inte det enda positiva som hände i tisdags. Under eftermiddagen hann jag med ett besök hos en specialistläkare och blev remitterad till sjukhuset för ännu en operation i min fot. Metallplattan och de sex skruvarna som har besvärat mig sedan jag opererade min brutna fotled ska tas ut och även om det innebär ytterligare en operation känns det faktiskt riktigt bra. Dock är det ju ingen akut operation vilket innebär att det med största sannolikhet inte kommer att ske förrän nästa år.

Som grädde på moset avslutades dagen med att mina bästa vänner fick en son ungefär samtidigt som en väldigt glad och trött Maria somnade sent på kvällen. Tisdagen den 20/9. En av de där dagarna man minns.. och det är ju de som är livet ;)

Tack för 2010, Gott Nytt 2011

1 svar

Nyårsafton 2010.
Ännu ett år har passerat. Ett för mig väldigt händelserikt år med både med- och motgångar. Jag kommer inte att skriva någon lång årssammanfattning, framför allt för att ni har tillräckligt många årssammanfattningar att läsa i andra bloggar där ute ändå.

Litegrann vill jag ändå passa på att skriva.

Vintern och våren 2010 var en ganska tung period för mig personligen. Året började med att min älskade morfar gick bort på nyårsdagen och vi tog farväl av honom på min mormors 90-årsdag. I mitten av februari gick jag och bröt tre ben i fotleden och sedan gick resten av våren åt till att lära mig gå utan hjälpmedel samtidigt som jag skrev mitt slutprojekt om modebranschen i sociala medier och gjorde min slutpraktik på 30minuter. Det var min sista termin på utbildningen Kommunikation Nya Medier på Medieinstitutet och i början av juni tog jag min examen därifrån.

I juni var det bröllop i Stockholm, jag flydde till Helsingborg och när jag kom hem därifrån startade jag den här bloggen efter att min gamla blogg varit på dekis ett tag. Den 23 juni önskade jag mig ett nytt jobb och redan veckan efter fick jag ett. I mitten av juli började jag mitt nya jobb som Community Manager på Wireless@KTH.

En av årets höjdpunkter inträffade i augusti då jag var på Sweden Social Web Camp tillsammans med drygt 400 andra nördar. I september flyttade jag ifrån min studentlya i Bromma till en lägenhet i Farsta och i oktober hade jag en riktigt lyckad inflyttningsfest tillsammans med fina vänner.

Slutet av året har varit lugna dagar med semester men på måndag tar jag nya tag, vänder blad, skriver 2011 och kliver in i mitt nya kontor på ICT, KTH i Kista.

Till mina läsare vill jag rikta ett tack för ett år som inte har varit något tidigare likt och en önskan om ett fantastiskt 2011!

Den sociala historien om #3brutnaben – Mitt bidrag till #SSWC-boken

12 svar

– Ska du inte ringa till någon?
Jag försökte låta bli att både skrika och gråta när jag kämpade mot smärtan där jag låg i snön på den iskalla trottoaren.
– Eh, jag har ingen familj i stan ändå, var allt jag lyckades få fram.
– Men ring någon annan, ring vem som helst.
Tjejen som hade ringt efter ambulansen insisterade. Senare har jag så klart förstått att hon inte bara ville lämna över mig till ambulansmännen utan att någon visste var jag befann mig.
Jag ringde till min vän Sanna Stefansson (@sanapes) och flämtade:
– Jag tänkte bara tala om att jag ligger och väntar på ambulans. Jag har förmodligen brutit någonting. Min fot är vriden åt fel håll.
Några minuter senare i ambulansen, på väg till #stgoran kom chocken. Jag grät och skrek som en stucken gris samtidigt som jag matades med både morfin och lustgas. Först inne på akutmottagningen hade jag fått tillräckligt med morfin för att kunna tänka på annat än smärta. Eftersom det var lite väntetid tog jag upp telefonen för att kolla twitterflödet. Via Sanna hade nyheten nått Twitter och jag hade nu fler mentions än min morfinbedövade hjärna kunde räkna. Ingen visste vad som hade hänt mer än att jag var skadad och på väg till sjukhus i ambulans. Egentligen visste jag inte mera själv i det läget och twittrade ut:
– Jag lever. Har förmodligen brutit minst ett ben. Är på #stgoran.
– Förresten, om jag skriver något konstigt beror det på att jag är hög på morfin.

Där började storyn om tre brutna ben, hashtaggen #stgoran och den kärlek som visades mig genom de sociala medierna när och efter jag råkade ut för en olycka den 17 februari 2010. Det har aldrig blivit av att jag har skrivit ner den här historien. Mycket beroende på den mängd starka mediciner jag tog under den första månaden efter olyckan som tvingade mig till bloggpaus. Men eftersom flera har efterfrågat en text på ämnet kände jag att det skulle få bli mitt bidrag till #sswc-boken.

Jag heter Maria Hägglöf, bor i Stockholm och är nyutexaminerad och nyanställd kommunikatör i nya medier. I augusti börjar jag jobba som ansvarig för en ny communitysajt på Wireless@KTH. Det här är delar av historien om våren 2010, våren då jag lärde mig gå för andra gången.

Jag hade suttit på #ilcaffe hela eftermiddagen och skrivit på mitt slutprojekt (en form av examensuppsats) och var på väg till Scandic Anglais på Östermalm för #wpfika. När jag kom ut från tunnelbanestationen vid Östermalms torg svängde jag ner på Humlegårdsgatan. Längre än så kom jag inte innan jag halkade på den isklädda trottoaren som dagen till ära hade täckts med någon centimeter nysnö. Jag hörde ljudet av ben som knäcktes i kroppen och sedan kom smärtan.
På #stgoran fick jag veta att jag hade en trimalleolär fotledsfraktur, det vill säga tre brutna ben i fotleden. En operation väntade påföljande dag. Twitteraktiviteten runt min olycka var igång långt innan jag hade tänkt tanken att själv twittra om den. Redan när jag startade Tweetie på akutmottagningen slog den sociala mediekärleken emot mig med otaliga meddelanden och frågor om vad som hade hänt. Ett par timmar senare stod en man jag aldrig tidigare hade träffat vid min säng på #stgoran. Jag var trött och starkt medicinerad. Jag hade storgråtit och eftersom jag inte hade sett mig själv i en spegel på hela dagen hade jag förmodligen smink i hela ansiktet och såg troligtvis ut som ett spöke. Han var välklädd. Skjorta, slips och en stilig cardigan. I handen höll han en påse med förnödenheter.
– Maria?
Jag hade väl trott att det var en ängel om det inte vore för att jag kände igen snubben. Jag hade senast sett honom raka av sig allt hår på huvudet live på webben bara några dagar tidigare. Morris Packer (@morpac) hade ryckt ut för att hjälpa en tweep i nöd. Jag minns idag ingenting av vad vi sa till varandra, men jag är ändå oerhört tacksam för hans besök. För utöver att jag fick en påse med nödvändiga saker var Morris den enda människan jag träffade under min tid på sjukhuset, förutom vårdpersonal och andra patienter. Fem dagar senare skulle jag dessutom ligga över Morris axel när han sprang upp för de tre våningarna till min lägenhet för att göra det jobb färdtjänst inte klarade av att utföra.

Tiden på sjukhuset var förstås långtråkig. Men det är ingenting mot vad den hade varit om jag inte hade haft min iPhone som min förstående sköterska var noga med att se till att jag ständigt hade till hands. På Facebook hade jag släkt och vänner som näst intill krävde uppdateringar om hur jag mådde. Några av dem var sjuksköterskor som snällt svarade på alla mina frågor så att jag slapp trakassera sköterskorna på #stgoran alltför mycket. På Twitter fick jag i snitt 10 nya följare om dagen, vilket är mycket för mig som får 0-2 nya följare per dag annars. Jag tyckte också att det var märkligt eftersom mina tweets bara innehöll gnäll över smärtan eller hur äcklig sjukhusmaten var. Och ständigt kom där nya krya-på-dig-hälsningar från både gamla och nya tweeps.

Efter utskrivning bestod de två följande veckorna mestadels av att ligga i min säng med min gipsade fot i högläge. Olyckan hade drabbat mig vid precis fel tillfälle. Deadline för mitt slutprojekt passerades, det var sista terminen på utbildningen och jag sökte värdföretag för min sista praktikperiod. Det sista jag behövde var detta. Tack vare de sociala medierna höll jag humöret uppe. Där fanns ständigt människor som inte bara visade mig sympati utan också höll mig aktiv och fick tiden att gå, vare sig det var dag eller en av alla sömnlösa nätter. Där fanns också människor som konkret erbjöd sin hjälp med att handla eller med andra praktiska saker. Vissa som jag kände väl men även människor jag inte kände särskilt väl eller hade träffat tidigare.

Det är svårt att i ord beskriva den kärlek jag kände från de sociala medierna under den här tiden. Ett exempel bland många är då jag ungefär en månad efter olyckan ringde Brit Stakston (@britstakston) i ett helt annat ärende och trots att hon satt upptagen i ett möte tog hon sig tid att fråga:
– Hur är det med din fot?
Då hade jag ännu inte träffat Brit AFK.

Det låter helt vrickat men jag har både min fotskada och de sociala medierna att tacka för mycket. Om det inte vore för olyckan hade jag förmodligen inte:

– fått en vän för livet som heter Morris Packer och som är världens galnaste och snällaste figur.

– fått hembesök av David Hall (@moonhouse) och suttit och pratat nördtalk med honom en hel eftermiddag.

– varit med och firat Nikke Lindqvists (@nikkelin) födelsedag på #ilcaffe tillsammans med ett gäng andra tweeps.

– varit på tweetup tillsammans med @selanna, @rymdapa och @lilashrink samma dag som jag tog bort min ortos. Jag har aldrig skrattat så mycket på en tweetup som den.

– varit en av teammedlemmarna i Sveriges första roadracingteam för elmotorcyklar.

– fått flera nya tweeps som började följa mig i samband med olyckan.

– kommit till #tweetupsthlm i mars dit jag fick skjuts av @tesas.

Det finns säkert mycket mer att rada upp här. Bland annat tror jag att jag kan tacka fotskadan för ett antal fördjupade relationer via Twitter. När något händer utöver det vanliga, då skapas förutsättningar för samtal på en annan nivå. När man befinner sig i en utsatt situation, då visar det sig att i de sociala medierna finns människor som bryr sig om mig och mitt välmående. Inte bara om min åsikt i diskussionen om Google, Facebooks nya layout, @SJ_AB på Twitter eller Gowalla vs. foursquare.

Jag är övertygad om att jag har de sociala medierna att tacka för att jag över huvud taget tog mig igenom våren så pass bra som jag gjorde. Tre månader efter min operation släppte jag kryckorna. Under dessa tre månader skrev jag klart mitt slutprojekt med gott betyg, genomförde min sista praktikperiod hos @annalindberg på @30minuter och bara en vecka senare än mina klasskamrater fick jag min examen som kommunikatör i nya medier. Hade det inte varit för den ständiga uppmuntran via Facebook och Twitter som höll mitt humör uppe och fick mig att kämpa, hade jag förmodligen inte klarat mig så bra.

Det är bland annat därför som jag älskar de sociala medierna och kärleken som finns hos dem. Och till alla er som skickade en uppmuntrande tweet eller två under våren. Min kärlek och tacksamhet till er är stor.

Maria Hägglöf
maria.hagglof.info
twitter.com/mariahagglof

Det här inlägget är mitt bidrag till #SSWC-boken, som ges ut på Sweden Social Webcamp på initiativ av @piratforlaget.