– Ska du inte ringa till någon?
Jag försökte låta bli att både skrika och gråta när jag kämpade mot smärtan där jag låg i snön på den iskalla trottoaren.
– Eh, jag har ingen familj i stan ändå, var allt jag lyckades få fram.
– Men ring någon annan, ring vem som helst.
Tjejen som hade ringt efter ambulansen insisterade. Senare har jag så klart förstått att hon inte bara ville lämna över mig till ambulansmännen utan att någon visste var jag befann mig.
Jag ringde till min vän Sanna Stefansson (@sanapes) och flämtade:
– Jag tänkte bara tala om att jag ligger och väntar på ambulans. Jag har förmodligen brutit någonting. Min fot är vriden åt fel håll.
Några minuter senare i ambulansen, på väg till #stgoran kom chocken. Jag grät och skrek som en stucken gris samtidigt som jag matades med både morfin och lustgas. Först inne på akutmottagningen hade jag fått tillräckligt med morfin för att kunna tänka på annat än smärta. Eftersom det var lite väntetid tog jag upp telefonen för att kolla twitterflödet. Via Sanna hade nyheten nått Twitter och jag hade nu fler mentions än min morfinbedövade hjärna kunde räkna. Ingen visste vad som hade hänt mer än att jag var skadad och på väg till sjukhus i ambulans. Egentligen visste jag inte mera själv i det läget och twittrade ut:
– Jag lever. Har förmodligen brutit minst ett ben. Är på #stgoran.
– Förresten, om jag skriver något konstigt beror det på att jag är hög på morfin.
Där började storyn om tre brutna ben, hashtaggen #stgoran och den kärlek som visades mig genom de sociala medierna när och efter jag råkade ut för en olycka den 17 februari 2010. Det har aldrig blivit av att jag har skrivit ner den här historien. Mycket beroende på den mängd starka mediciner jag tog under den första månaden efter olyckan som tvingade mig till bloggpaus. Men eftersom flera har efterfrågat en text på ämnet kände jag att det skulle få bli mitt bidrag till #sswc-boken.
Jag heter Maria Hägglöf, bor i Stockholm och är nyutexaminerad och nyanställd kommunikatör i nya medier. I augusti börjar jag jobba som ansvarig för en ny communitysajt på Wireless@KTH. Det här är delar av historien om våren 2010, våren då jag lärde mig gå för andra gången.
Jag hade suttit på #ilcaffe hela eftermiddagen och skrivit på mitt slutprojekt (en form av examensuppsats) och var på väg till Scandic Anglais på Östermalm för #wpfika. När jag kom ut från tunnelbanestationen vid Östermalms torg svängde jag ner på Humlegårdsgatan. Längre än så kom jag inte innan jag halkade på den isklädda trottoaren som dagen till ära hade täckts med någon centimeter nysnö. Jag hörde ljudet av ben som knäcktes i kroppen och sedan kom smärtan.
På #stgoran fick jag veta att jag hade en trimalleolär fotledsfraktur, det vill säga tre brutna ben i fotleden. En operation väntade påföljande dag. Twitteraktiviteten runt min olycka var igång långt innan jag hade tänkt tanken att själv twittra om den. Redan när jag startade Tweetie på akutmottagningen slog den sociala mediekärleken emot mig med otaliga meddelanden och frågor om vad som hade hänt. Ett par timmar senare stod en man jag aldrig tidigare hade träffat vid min säng på #stgoran. Jag var trött och starkt medicinerad. Jag hade storgråtit och eftersom jag inte hade sett mig själv i en spegel på hela dagen hade jag förmodligen smink i hela ansiktet och såg troligtvis ut som ett spöke. Han var välklädd. Skjorta, slips och en stilig cardigan. I handen höll han en påse med förnödenheter.
– Maria?
Jag hade väl trott att det var en ängel om det inte vore för att jag kände igen snubben. Jag hade senast sett honom raka av sig allt hår på huvudet live på webben bara några dagar tidigare. Morris Packer (@morpac) hade ryckt ut för att hjälpa en tweep i nöd. Jag minns idag ingenting av vad vi sa till varandra, men jag är ändå oerhört tacksam för hans besök. För utöver att jag fick en påse med nödvändiga saker var Morris den enda människan jag träffade under min tid på sjukhuset, förutom vårdpersonal och andra patienter. Fem dagar senare skulle jag dessutom ligga över Morris axel när han sprang upp för de tre våningarna till min lägenhet för att göra det jobb färdtjänst inte klarade av att utföra.
Tiden på sjukhuset var förstås långtråkig. Men det är ingenting mot vad den hade varit om jag inte hade haft min iPhone som min förstående sköterska var noga med att se till att jag ständigt hade till hands. På Facebook hade jag släkt och vänner som näst intill krävde uppdateringar om hur jag mådde. Några av dem var sjuksköterskor som snällt svarade på alla mina frågor så att jag slapp trakassera sköterskorna på #stgoran alltför mycket. På Twitter fick jag i snitt 10 nya följare om dagen, vilket är mycket för mig som får 0-2 nya följare per dag annars. Jag tyckte också att det var märkligt eftersom mina tweets bara innehöll gnäll över smärtan eller hur äcklig sjukhusmaten var. Och ständigt kom där nya krya-på-dig-hälsningar från både gamla och nya tweeps.
Efter utskrivning bestod de två följande veckorna mestadels av att ligga i min säng med min gipsade fot i högläge. Olyckan hade drabbat mig vid precis fel tillfälle. Deadline för mitt slutprojekt passerades, det var sista terminen på utbildningen och jag sökte värdföretag för min sista praktikperiod. Det sista jag behövde var detta. Tack vare de sociala medierna höll jag humöret uppe. Där fanns ständigt människor som inte bara visade mig sympati utan också höll mig aktiv och fick tiden att gå, vare sig det var dag eller en av alla sömnlösa nätter. Där fanns också människor som konkret erbjöd sin hjälp med att handla eller med andra praktiska saker. Vissa som jag kände väl men även människor jag inte kände särskilt väl eller hade träffat tidigare.
Det är svårt att i ord beskriva den kärlek jag kände från de sociala medierna under den här tiden. Ett exempel bland många är då jag ungefär en månad efter olyckan ringde Brit Stakston (@britstakston) i ett helt annat ärende och trots att hon satt upptagen i ett möte tog hon sig tid att fråga:
– Hur är det med din fot?
Då hade jag ännu inte träffat Brit AFK.
Det låter helt vrickat men jag har både min fotskada och de sociala medierna att tacka för mycket. Om det inte vore för olyckan hade jag förmodligen inte:
– fått en vän för livet som heter Morris Packer och som är världens galnaste och snällaste figur.
– fått hembesök av David Hall (@moonhouse) och suttit och pratat nördtalk med honom en hel eftermiddag.
– varit med och firat Nikke Lindqvists (@nikkelin) födelsedag på #ilcaffe tillsammans med ett gäng andra tweeps.
– varit på tweetup tillsammans med @selanna, @rymdapa och @lilashrink samma dag som jag tog bort min ortos. Jag har aldrig skrattat så mycket på en tweetup som den.
– varit en av teammedlemmarna i Sveriges första roadracingteam för elmotorcyklar.
– fått flera nya tweeps som började följa mig i samband med olyckan.
– kommit till #tweetupsthlm i mars dit jag fick skjuts av @tesas.
Det finns säkert mycket mer att rada upp här. Bland annat tror jag att jag kan tacka fotskadan för ett antal fördjupade relationer via Twitter. När något händer utöver det vanliga, då skapas förutsättningar för samtal på en annan nivå. När man befinner sig i en utsatt situation, då visar det sig att i de sociala medierna finns människor som bryr sig om mig och mitt välmående. Inte bara om min åsikt i diskussionen om Google, Facebooks nya layout, @SJ_AB på Twitter eller Gowalla vs. foursquare.
Jag är övertygad om att jag har de sociala medierna att tacka för att jag över huvud taget tog mig igenom våren så pass bra som jag gjorde. Tre månader efter min operation släppte jag kryckorna. Under dessa tre månader skrev jag klart mitt slutprojekt med gott betyg, genomförde min sista praktikperiod hos @annalindberg på @30minuter och bara en vecka senare än mina klasskamrater fick jag min examen som kommunikatör i nya medier. Hade det inte varit för den ständiga uppmuntran via Facebook och Twitter som höll mitt humör uppe och fick mig att kämpa, hade jag förmodligen inte klarat mig så bra.
Det är bland annat därför som jag älskar de sociala medierna och kärleken som finns hos dem. Och till alla er som skickade en uppmuntrande tweet eller två under våren. Min kärlek och tacksamhet till er är stor.
Maria Hägglöf
maria.hagglof.info
twitter.com/mariahagglof
Det här inlägget är mitt bidrag till #SSWC-boken, som ges ut på Sweden Social Webcamp på initiativ av @piratforlaget.
