Magnetkamera Foto: CC-BY: Jan Ainali
I början av januari gjorde jag en magnetkameraundersökning av min ländrygg. Innan undersökningen visste jag inte så mycket om magnetröntgen, vad det är, hur det går till och så vidare. Ärligt talat var jag lite nervös. Jag hade bara hört att det låter fruktansvärt mycket och man måste ligga blickstilla jättelänge.
För det första, magnetröntgen är egentligen ett felaktigt ord eftersom man inte använder röntgenstrålar. MR eller MRT är egentligen en förkortning av Magnetisk resonanstomografi och brukar också kallas magnetkamera-undersökning. Metoden bygger på magnetfält och radiovågor och används för att upptäcka och lägesbestämma sjukdomar och skador som är svåra att se vid vanlig röntgen eller datortomografi.
Jag gjorde min magnetkameraundersökning vid Medicinsk Röntgen som ligger vid Hötorget. När jag kom dit fick jag ta av mig byxor och bh eftersom de innehåller metall. Jag blev också utrustad med öronproppar. Sedan fick jag lägga mig på magnetkamerans brits och ta på mig ett par hörlurar så att jag kunde höra vad sköterskan sa till mig. Jag fick också lyssna på valfri radiokanal i hörlurarna. Sedan började undersökningen.
Undersökningen gjordes i sekvenser på mellan en och fyra minuter där britsen mellan varje sekvens flyttades till en ny position för att alla olika delar av min ländrygg skulle komma med. Innan varje sekvens sa sköterskan som satt i kontrollrummet i sin mikrofon till exempel ”nästa sekvens två och en halv minut”.
På en kvart var det hela över, från att jag fick komma in, tills att jag gick därifrån.
Lät det fruktansvärt mycket?
Visst lät det en del. Men med öronpropparna och radion i hörlurarna var det inte jobbigt, dessutom lät det bara under sekvenstagningarna och däremellan var det tyst medan britsen flyttade sig till en ny position.
Var jag tvungen att ligga blickstilla jättelänge?
Jag var tvungen att ligga blickstilla. Under tagningarna. Eftersom den längsta sekvensen var strax under fyra minuter lång skulle jag inte påstå att jag behövde ligga blickstilla jättelänge. Mellan sekvenserna var det fritt fram att sprattla med benen hur mycket jag ville. Och eftersom sköterskan sa till innan varje sekvenstagning så var det inte svårt att hålla koll på när jag skulle ligga stilla och inte.
Nu tycker tyvärr inte alla att det här med magnetkameraundersökning är lika enkelt som jag upplevde det. Hur lång tid det tar och antal sekvenser beror så klart också på vilken del av kroppen man undersöker. Jag hade också turen att komma dit på en dag när jag inte hade jätteont i kroppen. Har man mera ont kan jag tänka mig att det är svårare att ligga stilla. Men det är inte hela världen om man råkar röra sig heller. Sköterskan ser direkt om något blir fel och då kan man ta om endast den sekvensen. Det finns också de som upplever klaustrofobi inne i magnetkameratunneln. Vet man att man har sådana problem kan man dock be om att få en något lugnande innan undersökningen börjar.
Och resultatet då?
Resultatet av min magnetkameraundersökning visade inte på några skador i ländryggen. ”Normalt slitage för en 30-åring” sa läkaren. Och eftersom jag närmar mig 32 får jag väl vara nöjd med det svaret, samtidigt som jag var besviken över att fortfarande vara utan diagnos.
Dagens inlägg i skadedagboken: Ont i bröstryggen när jag vaknar men det släpper redan under morgonen. Öm i höger höft under eftermiddagen. Promenerar. Lite öm i benen och skinkorna. Magen funkar.