Jag har en vän som kallar sig för @mymlan. Jag tycker att nätvän är ett konstigt ord och eftersom jag har dessutom har träffat Sofia som hon egentligen heter några gånger så föredrar jag att kalla henne för vän. I onsdags länkade jag till ett inlägg av henne som veckans måsteläsning. Då visste jag inte att hon under veckan skulle publicera ett helt gäng inlägg av samma kaliber. Därför tänkte jag att jag skulle länka till allihop idag. Men jag hann inte göra det innan hon gjorde det själv. Inläggen handlar om hennes pappa och det är otroligt gripande läsning.
Mymlan och jag är på många vis olika men har ändå väldigt mycket gemensamt. När jag läser inläggen om hennes pappa är det framför allt två saker som jag tänker på. Det första är att vi är båda uppväxta i Pingstkyrkan och även om jag har sett en del tveksamma saker i kyrkan har jag långt ifrån varit med om och sett lika mycket anmärkningsvärda saker kopplade till människor inom kyrkan som mymlan. Det andra är Sundsvall, där jag bodde under drygt fyra år och där mymlan har bott större delen av sitt liv. Igår insåg jag dessutom att de fyra år jag bodde där var de sista fyra åren i hennes pappas liv.
Båda faktorerna gör att jag tror att jag berörs extra mycket av inläggen om mymlans pappa. Jag kan se händelserna i bilder framför mig för att jag vet hur det ser ut. Jag har varit i kyrkan, jag vet hur människorna där brukar vara. Jag ser Sundsvalls gator framför mig, jag vet till exempel var Systembolaget och busstationen ligger. Jag ser allt i mitt huvud, berörs och fäller några tårar.
Mymlan skriver dessutom otroligt bra. Det är omöjligt att inte beröras.