Jag har aldrig varit särskilt intresserad av politik. När jag växte upp hade jag alltid en känsla av att det inte spelade någon roll vad jag tyckte, politikerna gör ju som de vill ändå. Men jag har alltid röstat. Att rösta är viktigt. Att inte rösta är detsamma som att ge det där partiet du absolut inte vill ge makten en extra liten skjuts. Men eftersom jag aldrig har varit särskilt insatt eller påläst om de olika partierna har det alltid känts så svårt att rösta. I valet 2006 röstade jag därför blankt men eftersom jag också var rösträknare fick jag veta att blankrösterna hamnar i samma hög som ogiltiga röster. Det kändes som att jag inte hade röstat alls, jag kände mig helt enkelt blåst på min röst och jag kommer aldrig någonsin att rösta blankt igen. Så vad ska jag då rösta på? Jag vet inte faktiskt. Jag har gjort valtesterna på tre av Sveriges största tidningars webbsidor och alla resultat spretar åt olika håll.

Inför det här valet har jag dock intresserat mig mer för politik än någonsin tidigare. Jag tror att orsakerna till detta är tre.

1. Jag är äldre och har mer erfarenhet av livet, samhället och arbetsmarknaden sedan senaste valet.
2. Jag har bestämt mig för att aldrig rösta blankt igen och måste därför göra ett partipolitiskt val.
3. Sociala medier.

Det här inlägget hade jag tänkt ägna åt punkt tre (surprise), som i mångt och mycket i mina flöden blir en metadiskussion om politik i sociala medier. Men i sociala medier finns även politiker varav några råkar vara partiledare. Jag har bloggat tidigare om hur jag älskar att kommunicera med alla slags människor i sociala medier, kända som okända. Och för mig finns det nog inget bättre sätt att få ett hum om politiken än genom att kommunicera med politiken. Därför hissar jag partiledare som finns i sociala nätverk som till exempel Twitter och som kommunicerar med andra användare på lika villkor. Själv gör jag ingen skillnad på kända och okända människor på Twitter. Jag tycker inte att det är läskigare att kommunicera med partiledare än andra och jag kräver inte heller mer av dem än av andra. Jag tycker dessutom att de ska kunna kräva av mig vad jag kräver av dem. Därför är det för mig inte särskilt konstigt att jag bjuder in dem en bit in i mitt liv om jag vill kunna få se en bit av deras. Extra roligt är det förstås när man får gensvar. För även om jag har ägnat stor del av mitt liv de senaste åren åt tidning, radio och tv är jag en helt vanlig människa som inte på något sätt är van vid att umgås med celebriteter.

En av dessa partiledare som kommunicerar med vanliga medborgare på Twitter är Göran Hägglund (@goranhagglund). Jag har alltd varit imponerad av hans twittrande och han har vid flertalet tillfällen deklarerat att han sätter ett värde i att det är han personligen som skriver alla tweets. I våras när vi skulle ha slututställning på Medieinstitutet där jag studerade fram till vårterminens slut föll det på min lott att att kontakta och bjuda in deltagare till den paneldiskussion vi skulle ha om politik i sociala medier. Självklart skulle vi ha minst en politiker i panelen och mina tankar gick genast till Göran Hägglund. Jag trodde inte att han skulle ha tid att komma till vår slututställning, det är ju valår i år och min föreställning var att ministrar alltid har ett fullspäckat schema ett halvår framåt. Men jag tänkte att jag förlorar ju ingenting på att fråga så jag skrev ett e-postmeddelande till honom med en inbjudan och för att visa att jag finns på riktigt skrev jag dessutom en tweet adresserad till honom.

Och fick samma kväll svar:

Mycket riktigt. När jag vaknade nästa morgon hade jag fått ett svar på min inbjudan via mail. Göran Hägglund tackade via sin presstaleskvinna ja och den sjätte maj var han på vår slututställning på Medieinstitutet för att diskutera politik i sociala medier tillsammans med Brit Stakston och Mona Wallin.

En annan partiledare som finns på Twitter är Gudrun Schyman (@gudschy) som också är mycket duktig på att kommunicera och svara på tweets. Igår hände en ganska kul grej mellan henne och mig. Det började med att jag satt och lyssnade på musik och Kent – Kärleken väntar som börjar med textraden ”Brinn pengar brinn” dök upp i spellistan. Eftersom jag kommer att tänka på Gudrun Schyman varje gång jag hör den låten efter årets Almedalsvecka (jag behöver nog inte förklara varför) så twittrade jag.

Gudrun svarade lite senare:

Och jag förklarade:

Efter lite tangentbordstrassel hos Gudrun svarade hon:

Jag tänkte att hon kanske inte vet vilken låt jag menar och gav henne länken till låten i Spotify:

Varpå jag fick följande tweet:

Nu för tiden utgår jag helt enkelt ifrån att alla människor har Spotify och tänker att man kan skicka Spotifylänkar till människor utan problem men tydligen inte. Gudrun Schyman behöver min hjälp och vem är jag att inte erbjuda den. Det här har ingenting med politik att göra, det här handlar om en människa i Sverige som inte har Spotify.

I morse svarade Gudrun:

Nu hoppas jag förstås att Gudrun registrerar sig ikväll och börjar använda Spotify och dessutom slår på Spotify Social så att man kan ta del av hennes favoritmusik. Förhoppningsvis kommer hon att upptäcka en helt ny värld.

Är det inte ganska kul? Att jag kan hjälpa en partiledare som inte har Spotify. Det är dessutom roligt att hon låter mig hjälpa henne.

I sociala medier kommer man varandra nära och jag gillar politiker som kommunicerar nära människor. Politiker och partiledare som visar att de är människor som du och jag. För det är så Sverige borde vara byggt, av människor som du och jag. Så, Fredrik, Mona, Maud, Jan, Lars, Maria och Peter, när ska ni börja prata med oss som vill hjälpa er att bygga Sverige?

Ps 1. Eftersom jag har bjudit in Gudrun Schyman till Spotify kan jag se om hennes inbjudan används. Jag återkommer om det.

Ps 2. Göran Hägglund har en playlist som jag lyssnar på ibland. Tyvärr har Göran dock inte slagit på Spotify Social.