Författararkiv: Maria

Att sitta stilla och att inte kunna sitta still #blogg100

Jag och många andra i vårt land sitter väldigt mycket. Både på jobbet och hemma. Alla vet att det inte är bra att sitta för mycket och att det innebär stora risker, men ändå gör vi det. Kanske kompenserar vi med att träna några gånger i veckan. Men studier visar att oavsett om vi till och med tränar mycket så innebär det en ökad risk för en mängd sjukdomar att sitta för mycket. Elin Ekblom-Bak som är doktorand på Gymnastik och idrottshögskolan i Stockholm berättar mer om det i den här föreläsningen som finns att se på ur.se. Där beskriver hon ”the active couch potato”, som en person som är fysiskt aktiv i träning men har ett stillasittande jobb. En beskrivning jag tror att många känner igen sig i.

För min egen del har min skada tvingat mig att avbryta mitt stillasittande. Innan skadan var jag förmodligen en active couch potato. Jag satt under hela arbetsdagen och när den var slut tränade jag 1-2 timmar, 4-5 dagar i veckan. Jag tyckte väl att jag var sund. Jag visade ju resultat på träning, utvecklades, blev starkare och fick en till synes mer vältränad kropp.

Jag har normalt blodtryck och blodsocker och är inte heller överviktig. Men mitt problem var att jag fortfarande satt den största delen av tiden och det påverkade ju också en del muskler som blev stela och inaktiva. När jag sedan tränade hårt började andra muskler kompensera för de stela musklerna och de blev istället överansträngda och till slut inflammerade. Och jag känner mig otroligt korkad när jag tänker på att jag efter träning bara har stretchat de muskler jag har använt under träningspasset för att minska risken för träningsvärk, när det förmodligen har varit ännu viktigare att stretcha de muskler som har blivit stelare efter dagens stillasittande.

Och med mer och mer ont i kroppen när man sitter börjar jakten på en position som lindrar smärtan vilket blir ett jagande likt inget annat. Under de dagar som jag har haft som mest ont har jag varvat långsamma promenader fram och tillbaka genom korridorerna på jobbet med att stundvis lägga mig i vilorummet, för att kunna vara på jobbet över huvud taget. Jag har svarat på väldigt många mail liggandes på rygg :)

Min ländrygg är också överrörlig vilket gör att jag omedvetet rör på mig i princip hela tiden. Min sjukgymnast sa till mig en gång att det räckte med att jag kom in i hennes rum och satte mig i stolen för att hon skulle se att jag var överrörlig. När hon sa ”du ska kunna sitta stilla på bio och titta på en film i två timmar utan att röra på dig och det kan inte du!” så insåg jag att det här är inget som har kommit över en natt, så har jag varit i hela mitt liv. Jag har inte koncentrationssvårigheter eller myror i brallan. Jag är överrörlig.

Nu när jag har kommit en bit på vägen tillbaka och kan arbeta heltid igen vet jag att jag inte får sitta stilla. Jag tar pauser då och då. Med hjälp av mitt höj- och sänkbara skrivbord växlar jag mellan stående och sittande, jag går och hämtar en frukt, fyller på min vattenflaska eller går och pratar med personer som sitter i samma korridor istället för att maila när jag har en fråga. Samtidigt får jag mer arbete gjort. Jag får fortfarande ont i kroppen på eftermiddagen, men det skulle förmodligen vara så mycket värre om jag satt stilla hela dagen.

Så ett råd till dig som sitter mycket, försök att ta en kort paus varje timme, det förlänger ditt liv.

Det är viktigt att ta en paus!

Det är viktigt att ta en paus!

Dagens inlägg i skadedagboken: Lite öm i höfterna på morgonen. Mår bra på förmiddagen. Ont i vänster höft från lunch, strålningar i lår, utsida vad och fot börjar på kvällen efter flängig dag på jobbet. Magen funkar lite och gör inte ont.

Den svenska sträckbänken – uppochnervända världen i dagens #blogg100

Inte den bästa av dagar idag. Redan när jag vaknade i morse hade jag ont på utsidan och baksidan av vänstra höften och under förmiddagen började smärtan stråla ner i benet ända ner till foten och tårna. Höften har hoppat, knakat och levt om hela dagen. Under eftermiddagen fick jag även känningar i vänsterarmen och stickningar i fingrarna vilket är ett fenomen som jag inte har varit med om tidigare. Tidigare är det bara underkroppen som har krånglat och nu när jag är på väg tillbaka vill jag självklart inte att andra delar av kroppen ska börja strula. Men det var ingen tvekan om att det jag kände i armen hörde ihop med vad jag kände i resten av kroppen.

Idag hade jag en tid hos naprapaten vilket kändes väldigt bra tajmat. Han kollade, kände och klämde på mig på alla håll och kanter. Att provocera fram smärtan var dock mer eller mindre omöjligt. En upplåsning i höger sida av bäckenet och lite uppmjukning av ryggmuskler gjorde dock att en viss del av smärtan lättade. Och vi kunde konstatera att när jag vrider kroppen provocerar jag fram mer smärta. Idag testade vi också en helt ny grej. Sverigebänken!

Sverigebänken (jo, den heter swedish traction table på engelska) är en slags sträckbänk som jag fick lägga mig på för att sedan tippas bakåt. När jag efter ett par mellanlandningar låg helt uppochnervänd kunde jag känna att det som plågade vänstra sidan av min kropp i princip helt släppte. Eftersom Sverigebänken handlar om att dra isär ryggen lite och lätta trycket på diskarna kunde vi nu konstatera att ryggen är inblandad i dramat och att det kan vara en diskskada jag har. Eftersom diskskador tar lång tid att läka (mycket längre än 100 dagar) blev jag lite besviken. Särskilt eftersom den magnetröntgen jag gjorde för två månader sedan inte visade på några skador. Men eftersom behandlingen är densamma oavsett om disken är skadad eller inte kommer vi att fortsätta som tidigare. Undvika allt som gör ont, vila överansträngda muskler och rehabträna det som går att rehabträna. Jag får till och med göra ytterligare fysiska aktiviteter för att se hur kroppen reagerar så länge jag undviker allt som gör ont och inte utsätter kroppen för några vridningar. Min gissning är att den kommer att reagera med träningsvärk. Sedan hoppas jag bara att det är den enda reaktionen jag får.

Nu ikväll när jag har kommit hem och låtit kroppen slappna av på soffan har jag inte ont i vänstersidan längre. Jag har däremot ont i höger sida. Uppochnervända världen var det ja…

Dagens perspektiv: Naprapaten frågade hur ont jag hade haft på en skala mellan ett och tio den senaste veckan. Jag berättade att den senaste månaden har det pendlat mellan noll och fem. För bara två månader sedan svarade jag nio på den frågan. När jag kom hem blev en av mina grannar dessutom hämtad av ambulans. Idag känner jag tacksamhet för att jag kan gå, stå och sitta korta stunder, springa till bussen och jobba heltid.

Dagens inlägg i skadedagboken: Vaknar med ont i båda höfterna. Fortsatt ont i vänster höft med strålningar i utsida lår under morgonen. Under förmiddagen ont i ryggen och strålningen i vänsterbenet går ända ner i foten. Gör musslan på lunchen och det gör ont. Ingen förändring under eftermiddagen mer än stickningar i armen. Var hos naprapat på kvällen. Bland annat uppmjukning av muskler i ryggen och justering av låsning i högersida av bäckenet. Sverigebänken lättar. Efteråt är vänstersidan bättre och högersidan sämre. Magen funkar men gör ont.

En dag efter – Jag kastar mig in i #blogg100

blogg100-logotypeJag hade inte haft en tanke på att vara med i #blogg100 innan i fredags när jag träffade upphovsmannen Fredrik Wass#uberaw. Vi var några stycken som började prata om #blogg100 efter att Robin Danehav berättade att han inte hade bestämt sig om ifall han skulle vara med.

Och så igår när alla andra började med sina första inlägg blev jag sugen på att också vara med, även Robin bestämde sig för att vara med. Men jag fegade ur. Jag har bara skrivit ett enda inlägg i den här bloggen på 1,5 år och kände mig dömd på förhand att misslyckas. Inte heller visste jag hur jag skulle kunna klämma ur mig 100 inlägg. Vad skulle de handla om?

Så idag fick jag se att Joakim Nyströms plan för att ta sig igenom #blogg100, var att blogga på vägen mot ett mål, i hans fall att gå ner 25kg på 100 dagar. Då slog det mig att jag har ju också ett mål som jag skulle kunna nå på 100 dagar. Att komma tillbaka till boxningsträning efter den skada jag ådrog mig i oktober förra året. Först tänkte jag att vem skulle vara intresserad av att läsa om det. Men tre saker fick mig att bestämma mig för att köra.

  1. Jag har skrivit skadedagbok för min egen skull, varje dag sedan 20 november. Det är 102 dagar sedan. Så varför skulle jag inte klara det?
  2. Under min skadetid har jag googlat mer än någonsin. Jag har sökt efter mer information om mina symptom, efter rehabövningar och efter stretch. Så om jag är intresserad av att läsa andra skriva om sådana här saker. Då finns det säkert andra som är det.
  3. Peter Lindberg påminde mig om vad #blogg100 handlar om. Att ta tillbaka bloggen till där det startade. Och att en del i det är att skriva för sig själv i det öppna och att det därför blir intressant.

Vi får se hur intressant det här blir. Vi får se om jag lyckas. Men nu kör jag. Om skadan och boxningsträningen ska jag berätta mer. Men jag har ju 100 dagar på mig.

Dagens inspiration: Proffsboxaren Frida Wallberg som fick hjärnblödning efter en knockout i juni förra året åkte idag Vasaloppet, 9 mil på skidor under 12 timmar. Starkt och imponerande!

Dagens inlägg i skadedagboken: Öm på utsidan av båda skinkorna på förmiddagen, något mer åt vänster. Lite bättre på eftermiddagen. Rehab funkar bra. Kör höftlyft och musslan vid lunch och kväll. Masserar också sätesmusklerna på Foamrollern. Magen funkar men gör ont.

Så blir dina privata Instagrambilder googlingsbara

En vän till mig som av olika skäl försöker hålla sina grejer så privata som möjligt i sociala medier kontaktade mig igår och frågade varför hon hittar sina Instagrambilder på Google trots att hon har en privat profil på Instagram.

Jag googlade på hennes användarnamn och det visar sig att hennes bilder finns på mikrobetalningstjänsten Flattrs webbsida. Där kan man se hela bilden tillsammans med en direktlänk till bilden på Instagram. Detta trots att hon själv inte har ett konto på Flattr.

Det som har hänt är följande. Min vän har lagt upp en bild på Instagram och delat bilden till sitt Facebookflöde, som också det är inställt att bara visas för hennes vänner. Permalänken till Instagrambilden blir då aktiv och bilden blir tillgänglig för alla som har direktlänken eller url:en till bilden. Så långt är den mig veterligen inte Googlingsbar. Men när sedan en Flattr-användare som har sitt Flattr-konto kopplat till Instagram gillar bilden då hamnar även länken hos Flattr och blir ett objekt där i form av en bild som är 240×240 pixlar stor och en länk direkt till den numera publika bilden på Instagram. Och eftersom Flattr-sidan hittas av Google så är hennes privata bild nu hittbar av vem som helst.

Min vän hade redan försökt kontakta både Flattr och Instagram innan hon bad mig om hjälp men inte lyckats (Flattr svarade inte och Instagram hittade hon inget sätt att kontakta). Jag kontaktade dock Leif Högberg på Flattr via Twitter för att reda ut vad fenomenet berodde på och vår diskussion kan man läsa här.

Som vanligt gäller att ingenting på Internet är privat, det är om inte helt öppet bara bra eller dåligt dolt för allmänheten. Och det här känns som något som är dåligt dolt så har man valt att ha sin Instagramprofil privat så kanske man ska tänka ett varv till innan man lägger upp en bild som man inte vill ska gå att hitta via Google.

#SSWC 2012 – årets bloggpost

Jag har varit på Sweden Social Web Camp på Tjärö i Blekinge i år igen. Och det var precis lika fantastiskt som 2010 och 2011. I vanlig ordning känns det som att jag vill tacka en massa människor för en fantastisk helg. Så jag kan inte låta bli att göra det i år heller. Here goes…

David Stark aka @popfabriken har varit min brorsa i ganska exakt två år nu. Med en brorsa som David på Tjärö behöver man aldrig känna sig bortkommen. Tack David för att du alltid finns där, stöttar, backar upp, ger råd och håller reda på din syster. Ovärderligt!

Jag hade det bästa boendet med de bästa rumskompisarna på Tjärö. I Anricks Sjöstuga, en liten mysig stuga med egen brygga bodde jag tillsammans med tre sköna grabbar. Tack Vesa (@vesa), Tommie (@tjompa) och Calle (@carldolofsson) för en fin helg! Ett extra tack till Tommie som tog hand om min kvarglömda iPhoneladdare.

Sedan vill jag självklart tacka järngänget i militärtältet – Jenny (@canborn), Johan (@eenfeldt), Alex (@alexbergvall), Erik och Rickard för skönt häng på tåget, på klippor, i tält, utanför tält, vid diverse eldar och så vidare. Tack och puss!

Kristin (@kristinheinonen) och Tomas (@tomaswennstrom) ska tackas tusen gånger om för att ni arrangerar SSWC, ingen kan göra det bättre än ni!

Tjärö-Ola (@olasoderdahl), tack för trevligt småprat sista natten/morgonen under eken. Tack för att du tar emot oss på Tjärö, utan dig och din personal, inget SSWC!

Sist men verkligen inte minst. Alla ni 252 personer som checkade in på Foursquare tillsammans med mig under middagen på lördagkvällen. Tack! Tillsammans tog vi Sveriges första Super Swarm.

Årets bästa helg. Vi ses på SSWC 2013!

Geopositionering ökar, riskerna är små och den bör inte lagstiftas

I tisdags deltog jag i Lantmäteriets paneldiskussion om geopositionering i Almedalen. Eftersom jag var med i panelen som expert och användare av geopositioneringstjänster lät jag övriga paneldeltagare, Fredrick Federley, Stefan Geens, Rasmus Fleischer och Bengt Kjellson stå för det mesta av tyckandet som handlade mycket om integritet. Panelen som modererades av den alltid duktiga Sakine Madon var överens om det mesta, framför allt var vi alla väldigt överens om att geopositionering är ett exempel på något som inte behöver lagstiftas. Dock fick min uppgift i mångt och mycket bli att förklara att riskerna med geopositionering är mycket mindre än möjligheterna. Jag tycker nämligen att det är viktigt att tala om att man som användare av de olika tjänsterna som Foursquare, Google Latitude och Lociloci kan stänga av dem om man inte känner sig trygg med att dela med sig av sin position till omvärlden. Det ska dessutom sägas att för gemene man är riskerna med geopositionering extremt små. Media försöker då och då skrämma människor från att använda dessa tjänster och senast i förra veckan kunde vi läsa i pappersmetro att ”Sociala medier blir ett allt viktigare verktyg för inbrottstjuven”. I artikeln stod det att om vi checkar in på Arlanda är inbrottstjuven där och söker upp vårt hem. Det intervjuade offret som hade haft inbrott under sin semesterresa hade dock inte ens använt någon geopositioneringstjänst. Jag har försökt men inte lyckats hitta inbrottsfall där man kan säga att tjuven använt sig av dessa tjänster för att välja ut sina offer. Det är också det jag försöker säga i den intervju med dn.se som följde efter seminariet. Själv tycker jag att jag verkar lite galen. Men jag är inte så van att se mig själv på tv ;)

Expert på geopositionering i Almedalen

Nästa vecka är det Almedalsveckan i Visby. Almedalen är Sveriges största politiska mötesplats. Men här finns inte bara politiker utan också media och alla möjliga intresseorganisationer och företag som samlas för att diskutera samhällsfrågor. Själv har jag de senaste åren behövt jobba på hemmaplan under Almedalsveckan men ändå försökt följa vad som händer så mycket jag har kunnat och önskat att jag har varit där. Men i år är det äntligen min tur att vara där för första gången!

Jag åker till Visby på tisdagen den 3/7 och kommer klockan 15.00 att delta i en paneldiskussion på Gotlands Museum som kallas ”Vem har rätt att veta var jag befinner mig? Om geopositioneringstjänster i framtiden”. Med i panelen är jag i egenskap av ”Expert geopositionering” så min uppgift blir väl att påpeka alla faktafel om geopositionering som kommer att flyga i luften ;) – Skämt åsido, det ska bli riktigt kul att vara med i en panel i Almedalen med flera andra intressanta deltagare men framför allt ska det bli kul att besöka Almedalen över huvud taget. Resten av veckan är jag nämligen ledig och kan gå på precis vilka seminarier och tal jag vill.

Vi ses väl där?