På annandagen var jag på bio med min bror och svägerska. Vi såg The Town. En helt ok film tycker jag även om det alltid känns en aning olustigt när ”the bad guy” framställs som den schyssta killen och att man så lätt sväljer betet. Hur som helst var det tredje gången på ett halvår som jag var på bio vilket måste vara ett slags personligt rekord. För exakt 17 år sedan, på annandagen 1993 var jag på bio för första gången, jag var elva år och filmen hette Sunes Sommar. Däremellan har biobesöken inte blivit så många, jag har förmodligen inte ens varit på bio 25 gånger i mitt liv. Ärligt talat har jag aldrig förstått tjusningen med att betala 100 kronor per person för att se en film tillsammans med en massa människor som man inte känner, som inte sitter still eller är tysta och som skrattar på fel ställen, när man kan betala 35 kronor för att se en film tillsammans med sina vänner, i sin egen sköna soffa utan människor som stör. Visst, det är lite mindre skärm och inte lika maffigt ljud som på bio men det är få filmer som gjort sig bättre på bioduken än hemma tycker jag.

Men, det har ju trots allt funnits en tid då man inte kunde se på film hemma på samma sätt som man gör idag. På 1960-talet hade biograferna mer än tre gånger så många besökare varje år som de har idag. I min hemstad Norrköping fanns det på den tiden nio till tio biografer jämfört med idag då Filmstaden (bortsett från Harlekinen) är ensamma i stan om att visa film på bioduk. En av dessa biografer, Royal, låg på Norra Promenaden 102, i ett hus som de flesta Norrköpingsbor idag kallar för Lagoshuset. Min tidigare arbetsplats Lagos Mode, som numera heter Sandströms har nämligen huserat i byggnaden sedan 1944. Idag visar 24NT ett program i serien Stolta Stad om Norrköpings biografer och i slutet av programmet (05:10) finns ett inslag från butiken som sedan 1986 också upptar hela biograflokalen. Jag råkar dessutom vara stolt dotter till mannen i mustaschen ;)